Japan bakom fasaden – så är det i verkligheten

Många som har varit i Japan har fastnat för det magiska landet i öst. Ingen har större förståelse för det än jag. Jag var 17 år när jag var där för första gången. Jag stannade där på egen hand i åtta månader, intrycken räckte i många år framöver. Sådant formar en ung människa. Jag brukar le innombords när jag ser västerlänningar fastna så starkt för något asiatiskt land att de är övertygade att de själva är asiater, haha, kan det ha varit jag en gång i tiden måntro?


Japan har ett slags energi, vissa talar om magnetfält. Man klarar sig på mindre sömn. Kanske är du redan en japanälskare, då vet du vad jag pratar om när jag säger att jag älskar:

  1. Dryckförsäljningsmaskiner som finns överallt, redan på flygplatsen. Det är aldrig långt emellan vätskepåfyllning i Japan
  2. Kalla téer, jag är besatt av det gröna, men sanpin cha (från Okinawa) jasmin, uron, samt mugicha slinker ned de med
  3. Att det kvittrar på övergångsstället när det är dags att gå
  4. Att alla gör plats, bockar och ler, gör sitt bästa för att hjälpa, ingen negativ energi
  5. Tryggheten att man kan gå i de mörkaste gränder och glömma saker och inte oroa sig för tjuvar eller arga fyllon
  6. Japanernas härliga inställning till spriten, det dricks men ingen slåss
  7. Tåg/bussar är rena, relativt billiga och går i tid
  8. Gratis toaletter överallt, Sverige LÄR!
  9. Minimarkets (typ 7/11) har allt från Shiseido make-up till Champagne till bento-matlådor, dygnet runt
  10. Alla tvålar luktar gott och lödrar, alla shampon gör håret mjukt, alla krämer får ansiktet att stråla
  11. Varje restaurang/kafe/bar är utformat som den absolut bästa hemligheten. Belysningen, den lågmälda musiken, fantasifulla spritmenyer, karaktärsfulla människor i personalen. Alltså hur gör de? VARENDA ställe vill du tillbringa hela kvällen på, kan man överföra det hem?
  12. Tokyo är vår favoritstad i världen, det är verkligen en barnsligt rolig stad
  13. Uppvärmda toalettsitsar som tjänstgör som bidé
  14. Service
  15. Nomi-hou-dai = all you can drink
  16. Onsen–finns det ett fräshare sett att bada på?
  17. Renligheten, allt är rent, rena trottoarer, rena toaletter
  18. Taxin, förarens vita handskar, tygklädda rena säten och för Guds skull ta inte i dörren! Den öppnar och stängs autimatiskt.

Japanerna måste vara överlyckliga i sitt örike, eller? Nja, japanerna kommer aldrig toppa listan som världens lyckligaste folk.

Japanska själen är sorgsen, det finns mycket patos och fylla. De är ensamma. Japaner har inte löst frågan hur man lever i partnerskap med varandra och det knäcker dem. Man ska vara gift innan man fyller 25 år. Sen stannar kvinnan hemma, mannen försvinner in i företagskulturen med obefintlig fritid.

Av någon anledning samlas inte kvinnor ”för att det skulle uppstå avundsjuka och konkurrens” fick jag höra en gång. Så de blir ”kitchen-drunks” i sin ensamhet. Mycket sprit är paketerat i rosa förpackningar riktade till de kvinnliga konsumenterna. Männen super skallen av sig med andra män, bara när de sitter ensamma i någon Snack Bar ändras ansiktsuttrycken och man får höra sorgsna historier som får örona att trilla av.

Otrohet i äktenskap är nästan helt tollererat. Den enda personen man inte vill umgås med är sin partner. Man talar nedsättande om varandra och ser inte varandra i ögonen. Till exempel i Nahas Shot Bar, frågade jag två jämngamla kvinnor om de också var gifta. De förundrades över att jag och Richard umgicks och reste ihop fastän vi var gifta. Bådas min ändrades som i ett trollslag, leenden dog ut, varpå en kort nickning och ”men nu pratar vi inte om det”. Det finns säkerligen par i tokyotrakten där den gifta kvinnan arbetar och där gifta par går ut tillsammans, men det är inte normen. Nuförtiden gifter japanska kvinnor sig alltmer sällan och bor kvar som vuxna kvinnor hos sina föräldrar. Detta gör de eftersom man hyr oftast bostad i Japan av privatvärdar. Dessa värdar vill inte ha singelkvinnor i fastigheten ”för att det drar till sig problem”.


Jag har nog aldrig kännt mig så ensam som jag har kännt mig i Japan. Det konstiga var att när jag såg mig omkring, verkade alla vara ännu mer ensamma än jag. Patos och fylla som sagt.


Sen finns det ”andra chansen” paren. Richard skrattade åt dem, jag var äcklad. Männen i livets gyllenne år, 70, 80-års åldern med en tvååring och en 30-årig fru/tjej. Jag överdriver inte, jag var osäker på om det var rullator eller barnvagn gubben höll i. Jag antog att samhället har blivit så moderniserat att det var morfar som var ute med barnbarnen. Tills jag hörde barnet kalla mannen för ”otosan” (pappa). Varje gång jag såg ett sådant par, kunde jag inte låta bli att tänka på gamlingens gamla fru, hur såg hennes liv ut idag? Hur ser tjänstepensionen ut för henne? Var hon en glamorös uteliggare, som de välartade japanska damerna man kan se sova på marken undet presseningarna i stadsparkerna?


Det dröjer nog ett tag innan jämnställdheten når Japan. Japan är nog det enda landet i världen, där medelklassflickor i 15-års åldern nöjesprostituerar sig. Det som är fascinerande, förutom självaste ”varför?” är hur välorganiserat allt är. Det finns mötesappar och prislistor, allt är i det öppna. Inga hallickar, inga droger. Stadgat pris för en karaoketimme och stadgat pris för ett besök i en love hotell. Ibland får man betalt i form av klockor, skor eller handväskor. Ofta kan man se om kvällarna en grånande herre i sällskap med en tonårstjej inhandla en 20 000 kronors handväska på Don Quiotte. Titta så ser du.


Boendestandarden i Japan är en annan sak som gör att man tappar värdighet. Stackars hemmafruar som sitter och trycker därinne. Det spelar ingen roll om man är rik eller fattig, man kommer inte i närheten av den lägsta svenska bostandarden. Om jag och Richard hade bott i Japan och arbetat likvärdigt som i Sverige, skulle vi bo i en möglig 30 kvm lägenhet med kokvrå, utan utsikt, enkla, möjligen frostade fönsterrutor, gasolvärmefläkt och tvättmaskin som tvättar enbart i kallt vatten, förhoppningsvisst inom 90 minuters resväg från våra arbetsplatser. Man hatar sina balkonger i Japan. Man samlar saker där (förråd ingår inte i lägenheter) eller torkar tvätt där. Japan är ingen bra land för de som lider av klaustrofobi, både i samhället och i bostaden.


När man reser är det inte bara för att upptäcka nya platser. Ibland reser man för att släppa de gamla. Det vad som hände mig. Mellan åren 1991 och 2016 var Japan ett förlovat land för mig. Under dessa år grämde det mig. Kanske skulle jag ändå ha stannat kvar i Japan? Det gav mig mycket att besöka Japan i samma kontext som Bali, Vietnam och Kambodja. Det gav mig större perspektiv.

Här i Danang, Vietnam finns det en stor japansk community. De blev alltid förnärmade när jag tilltalade dem på japanska och skulle rabbla vart jag har bott i Japan, söka någon slags gemenskap. Tills jag fattade att de rymde, de bor här nu och de vill inte bli påminda. Nuförtiden när jag träffar japaner utomlands, nämner jag aldrig att jag har ens varit i Japan. Jag vet varför dem har stuckit, de stack av samma anledningar som jag gjorde.

För vidare läsning
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Enjo_kōsai

Annonser

Ingas reseguide till favoritstaden Tokyo

Nu till min favoritstad i hela världen: Tokyo. Men först en tredagarsparantes om Osaka.

Mitt förhållande till Osaka har aldrig fått en ärlig chans, trots att det ligger bara 40 minuter från Kyoto, där jag har bott. Många unga kyotobor brukar festa i Osaka på grund av det torftiga nattlivet i Kyoto. Även denna gång fick vi ingen bra start. Festa var det sista jag ville dagen efter Valborg. Egentligen ville jag inte ens vara i Osaka, men det var den enda login vi fann i närheten av Kyoto till ett normalt pris under Golden Weeks sista dag. En artighetsvisit hos min faster i Kyoto stod på agendan.

Osaka, Korea Town
Nästsista minimalistiska boendet i Japan, Osaka
Osaka castle
Osakas skyline från Osaka slottet

Om du har sett filmen Sin City, det är vad Osaka är, det är precis som i en serietidning. Osaka är Japans Seattle, grungens huvudstad. Osaka är allt vad Tokyo och Kyoto inte är: folk cyklar och går huller om buller på trottoarerna, det finns inget system, man står i rulltrappan på båda sidorna. Osakabor har på sig tofflor och pyjamas utomhus och pratar med rullande r så alla låter som japanska maffian, yakuza. Aprils sista dagar stod Osaka i grönska och japanernas allergiögon lyste röda. Vi tillbringade tre dagar i vår lya under en tågviadukt i Korea Town. Sista dagen tog vi pendeltåget till Kyoto för att ta farväl av min faster som är bosatt där. Samma kväll väntade en nattbusstur, en av våra hårdare bussresor någonsin: Kyoto-Tokyo. Det tog våra ryggar nästan en vecka att återhämta sig. Nog med gnäll nu och till en av våra favoritstäder – Tokyo.

Tokyo i skymningen, sett från Sky Tree

Jag ser Kyoto och Tokyo som Yin-Yang, de tar ut varandra och behöver varandra. Om man bor länge i Kyoto, känner man sig isolerad, alla är gamla, allt är konservativt, hemligt och förbjudet. Att komma till Tokyo är som att få nytt blod. Snurrar man i Tokyos omlopp för länge, tappar man bort sig själv. Det finns nya galna karaktärer att festa med varje kväll, nya klubbar, mer dekadent för varje kväll, det är upp till dig att säga stopp. Kan du det?

Shibuya crossing

För att inte drunkna i Tokyo och snabbt få grepp om denna jättestad, fokusera på stadsdelarna Shinjuku, Shibuya och Roppongi. Allt annat är enligt mig en bonus.

Shinjuku

Är ett vuxet Disneyland, staden som kommer till liv vid solnedgången. Jag känner en svensk som bodde där ensam i en hel månad och jag förstår honom. Shinjuku kan hålla dig sysselsatt i en hel månad. Flygplatsbussarna stannar där. De stora varuhusen ligger där, liksom Shinjuku-parken, Yodobashi camera, varuhuset där man kan handla elektronik taxfree mot uppvisning av pass, Robot cafe med sin galna Tokyo show, all you can drink -restauranger, afterhours-barer med seriösa afterhours till klockan nio på morgonen, Golden Gai med 100-tals minipubar, där ibland bara fem gäster får plats, fantastiska kusuri-ya (apotek med enorm sminkutbud). Ja, allt som en storstad ska ha finns i Shinjuku. Det var där vi bodde med hela vår familj en månad innan.

Shibuya

Det berömda övergångsstället samt Hachiko, den väntande hunden, mötesplatsen är här. Shibuya är mer japanskt än turistiga Shinjuku. Här finns det gott om ungdomar, modeaffärer och ett par klubbar, Womb och club Asia ligger här. När jag pluggade, älskade jag att hänga i Shibuya. Jag stämde alltid mina träffar med vänner där. Trancemusiken som pumpades ut från affärerna och japanskornas fladdrande lösögonfransar fick mig på festhumör.

Roppongi

Ligger lite off, söderut, yamanotelinjen går inte dit så man får byta tåg. På dagen kan man beundra Roppongi Hills arkitektur och åka upp i Mori tower. På kvällen kan man festa med amerikanska soldater och ryska modeller på Quest, Wallstreet eller 911, lite skabbiga barer men ack så underhållande. Det är vänlig stämning. Det är lättast att få kontakt med människor i Roppongi. Redan första kvällen hamnade jag och min man i Roppongi.
Har du tre dagar i Tokyo så är det Shinjuku, Shibuya och Roppongi som gäller enligt mig.

Överkurs: ”Shitamachi” 

Shitamachi är ett samlingsnamn för stadsdelarna Ueno, Asakusa och Akihabara. Shitamachi är lummigt, lugnt och nedgånget. Helt underbart och står i kontrast till Shinjuku, Shibuya och Roppongi. Sumidafloden flyter där och där kan man få en av Tokyos bättre solnedgångar, ta med dig picnic och kamera.

Richard på Ameyoko gatan
Lugnet vid Ueno dammen
Sumidafloden och Tokyo Sky Tree bakom mig


Ueno och Ameyoko street känns inte som Tokyo; shoppinggatan under tågrälsen är stökig och full av 40-kronors skor, skärp, väskor, skaldjur- och kinamat. Från Ueno kan du promenera till världens näst högsta byggnad, Tokyo Skytree, 650 meter högt. Det är en avgift på cirka 80 kronor att åka upp, klart värt att se Tokyos storhet i 360 grader.

Tunnelbanan
Är ett helvete i Tokyo. Inte för att det finns många linjer och inte för att allt är på japanska, det har blivit mycket bättre. Problemet är att det finns flera olika ägare. Förutom subway finns det JR-tåg, Yamanote-, odakyulinjen etc. Det finns inget system som sammanflätar linjerna. Ska du från Yoyogi Koen till Ebisu, tar det 46 minuter enligt appen. Ingenstans står det att om du tar yamanotelinjen istället så tar det bara fem minuter. Beroende på vilken ägare det är så ser du dennes tågkarta. Linjerna är aldrig synkade, till och med namn på samma station är olika, vilket är förvirrande. Det finns en lösning: bo centralt så du kan promenera lite och fokusera dig på en linje. Yamanotelinjen är loopen som går runt de viktigaste stadsdelarna, till slut kommer du alltid fram till din destination. Jag skulle rekommendera att utgå från den.

Shopping

”Man super eller shoppar i Tokyo” utbrast min man en dag. Det må vara en grov generalisering, men inte för långt från sanningen. Jag finner detta att vara en del av Tokyos charm. Vad shoppar man?

Hudvårdsprodukter och varuprover

Lululemon ansiktsmask, ryggont patch och pennor från Daiso

Förutom de sedvanliga japansouvenirerna som träsnittstryck, tygväskor/nessesärer, samurajsvärd, pappersparaplyer, lackade skålar, ätpinnar, grön té, bommullsyukatas, brukar jag handla sånt som är svårt att få tag på på nätet eller i övriga världen.

Teknik är fortvarande i toppklass och billigare i Japan. Man kan åka till Akihabara men behöver inte. Yodobashi Camera-kedjan, låt dig inte luras av namnet, det brukar vara fyra till åtta vånings varuhus med mycket mer än kameror, samt Don Quijotte, har tillräckligt med elektronik att tillfredställa även en kräsen tokyobo.

Kosmetika, Tokyo är bäst för smink, definitivt bättre än Kyoto. Don Quiotte har brett utbud, men min favorit är Matsumoto Kiyoshi-kedjan.

För de som är intresserade; Shiseido och Kanebo säljs för hälften av priser vi är vana vid. SKII är fortvarande hutlöst dyrt. Jag brukar handla fullständiga hudprogram. Man får peka på sitt ansikte och säga ”wash” ”tonic” ”essence” ”moisture” ”mask”. När det gäller smink gillar jag Sofina och Kate, men se upp för färgerna i foundation, de är ofta vitgula. Sen går jag loss på shampo, hårtreatment och tvålar, för det luktar godast, lödrar mest och man blir mjukast av, det måste vara det japanska vulkanvattnet. Bästa badsaltet finns också här.

Japan har en ulåldrig knivtradition. Jag brukar köpa vanliga japanska köksknivar för 50-200 kronor men det finns även knivar för flera tusen kronor. Gör det lätt för dig: Don Quijotte samt alla varuhus har köksavdelningar med knivar som håller högre standard än de flesta hemma.

Daiso är 100¥ shoppar (7kronor) och säljer plast-, rese-, och kontorsartiklar av förvånansvärt hög kvalitet till låga priser. Tänk Muji. På Takeshita street (Harajuku) finns en stor Daiso.

Första dagen tillbaka i Tokyo bjöd på sol och Gay Pride festival

Det hade gått en månad sen vi hade varit i Tokyo med vår familj, nu kändes det som att komma hem. Vi hade bokat en Airbnb-lägenhet i utkanten av yoyogiparken. Här skulle vi bo i två veckor innan det slutligen bar av mot Vietnam.

Bottenvåning, frostade fönster, compact living

Vi välkomnades av solig vår och Gay Pride i Yoyogiparken. Vi promenerade till Omotesando, Tokyos mest fashionabla gata som leder mot Shibuya. Vi hamnade på Shibuyas Tower Records, som hade en rock-konsert på taket, med tonårstjejband med enbart män i publiken.

Tower Records Shibuya

Vi älskade att bo så nära Yoyogiparken. Favoritnöjet var att äta picknik i parken och titta på folk. Vi blev till och med intervjuade av ett japanskt tv-team. Programmet hette ”Ski ka kirai ka” (hiss eller diss) och ämnet var kinesiska turister. Jag gav ett diplomatiskt svar. Det var inte min plats att tycka kände jag. Japanerna själva är allt annat än glada över kinesiska turister. Världens artigaste folk möter världens minst artigaste, det är en upplevelse att se interaktionen. Toaletternas elektroniska bidésitsar sparkas och kissas ned. Det finns skyltar uppsatta på alla toaletter på kinesiska att man inte får stå på toaletterna. Dessa fanns inte uppe år 2004. Samtidigt pumpas det ut propaganda i japanskt tv över hur turismen ökar i Japan och hur man hoppas på att just den kinesiska turismen ökar mest. Japan har länge lidit utav avstannad ekonomisk tillväxt, man behöver pengarna. Det mest chockerande är att se hur kineser behandlar japaner, det är inte mycket kärlek där. Samtidigt som kineser verkar avsky japaner, så storhandlar de allt som normalt tillverkas i Kina. Allt japanskt är status i Kina. Efter Donald Trumps seger har Japan ingen vän kvar i världen, så nu gäller det att sova med fienden. Som man bäddar…och allt det där.

Tips på vad du kan göra din sista dag i Tokyo

Ett ovärderligt tips för dig som har kvällsflygning från Naritaflygplatsen är gå på ett prisvärt spa nära flygplatsen. Ta tåget till flygplatsen med Keiseilinjen, stig av tre stationer innan flygplatsen och bada sento (japansk bad) en sista gång. På hemsidan www.hananoyu.jp finns det en beskrivning hur du tar dig dit. Inträde kostar 800 yen per person. Det serveras mat, öl, sake, det finns sovplatser, bastu, flera utomhusbad, olivbad samt kallbad. Mittemot Hana no Yu finns det en restaurang som heter Yamato och är supermysig. Yamato serverar bättre mat än Hana no Yu. Det blir VIP-känsla att påbörja sin hemresa på detta sett.

Richards sista timmar i Tokyo

Men eftersom vi var på ett sabbatsår, skulle vi inte tillbaka till Arlanda. Vårt nya hem skulle bli Vietnam i nästan nio månader.

bl_ingasundell

Okinawa, Japan – Härligt och utan turister

Varför Okinawa?

Det var ett spontant beslut att flyga ner till Okinawa. Vi bokade flyg i sista stund. Främst berodde det på att vi inte var ekiperade nog för Honshuöns plus tretton grader och regn, det skulle inte bli varmare på flera veckor än. Vi fastnade på Okinawa i sammanlagt 23 dagar.

Fastnade på grund av att Golden week drog igång tio dagar efter att vi hade landat på Nahas flygplats. Under vårens Golden Week har hela Japan ledigt. Som är kanske bekant, så är inte japanska arbetsplatser direkt generösa med att ge ledigheter, så att japanerna verkligen tar tillfället i akt. Alla populära japanska orter är fullbokade liksom skärgårdstugorna i Sverige blir under midsommar. Flyg- och hotellpriser mer än dubblas. Jag vill verkligen uppmana dig att se till att inte befinna dig i Japan under Golden Week, googla datum innan du köper flygbiljetter. Till och med Okinawa, som inte är ett populärt tillhåll för Golden week-firare, höjde priserna. Den gyllenne veckan kostade oss cirka 2 000 kronor mer i logi än andra japanveckor.

En av resans lärdommar är att googla landets nationella helger och ledigheter i ett tidigt planeringsskede. Sakuraveckan var också betydligt dyrare och nästpå omöjlig att boka logi med bara femmånaders framförhållning. Jag skulle varmt rekommendera att besöka Japan i maj istället för april. Ett alternativ är att se körsbärsblomningen i januari på den avlägsna ön Okinawa.

Lite Okinawa info:

  • Okinawa består 160 öar, varav 49 är bebodda
  • Okinawa ligger nära Taiwan
  • I april är det runt +23C på Okinawa. Det är flipflop+kofta-väder, ibland regnar det, men det är fortvarande varmt
  • Det är här körsbärsblomningen börjar tidigast i Japan, redan i januari
  • Okinawabor tar en siesta mellan klockan tre och sex på dagen
  • Yaeyamaöarna är Japans sydligaste öar, med en av Asiens bästa dykplatser tydligen.

Flyg från Narita till Naha tog tre och en halv timme och kostade 500 kronor per person. Monorail från flygplatsen till stan kostade 20 kronor och check in på Minshuku (ung. Gästhus) Hoseisho för 300 kronor natten.

Hello Okinawa! Nahas monorail
Minshuku Hoseishos delade vardagsrum/kök
Wa-shitsu: traditionellt japanskt rum, yay!

Minshuku Hoseisho har tre plus tre traditionella rum med tatamimattor och sängar i form av futonmadrasser på golvet. Man delar på vardagsrum/kokvrå och toalett. Det är fräscht, ligger vid Nahas huvudgata, Kokusai Dori och sköts av en karismatisk liten tant (varför fotade jag inte?!). Det är enligt mig den bästa login i Japan förutom Siena hotell i Kabukicho, Tokyo, men den kostade mer än det dubbla.

Huvudön Okinawa, där vi landade har i söder staden Naha som är ihopväxt med en gammal stad Shuri. Okinawa är inte som resten av Japan: det är det gamla Ryukyu kungadömmet som hade eget språk och bedrev öppen handel med Sydostasien när Japan var stängd för omvärlden. Därmed var Japan beroende av handeln med Okinawa. Okinawa blev en japansk prefektur så sent som år 1879. För historienördar finns det massor av historiska kvarlevor av Ryukyus kungadömme. Bland annat staden Shuri, som är ihopväxt med Naha och var kungadömmets huvudstad, då det begav sig. Idag kan inte ens de äldre prata ryukyuspråket. Okinawabor ser ut som Balineser med runda ögon. Det första som slog mig är att befolkningen på Okinawa är gammalt. De flesta som arbetade såg ut att vara över 80 år. Ingen pension vid 62 år där inte. På en promenad i Naha passerade vi inte mindre än sex stycken sjukhus av Södersjukhus storlek, i sidogatorna låg det privata hem för äldre. Vi blev lidande eftersom vi ville köpa t-shor och allt som fanns var japanska tant-och gubbkläder haha. Det finns noll nattliv i Naha, eller resten av Okinawa för den delen. Kan knappast tänka mig hålligång på någon av de återstående 45 bebodda öarna som vi inte besökte. Partydosen får man fylla på i Tokyo.

I Naha tillbringade vi våra fyra första dagar, samt fyra sista. Jag ville stanna längre i denna fina minshuku, men det var fullbokat.

Naha är en skön tropisk flip-flop stad. Det är sjukt mycket färger och håll igång, på dagen. Förr var Okinawa japanernas semesterparadis, det är mycket alohavibb. Med internet och billiga asienresor har japanerna börjat prioritera Thailand och andra budgetvänliga semesterparadis. Ekonomin i Japan är idag inte vad det var under 90-talet, man är idag mer prismedveten än nationalist. Allt detta gör att Okinawa kändes övergivet denna april. Det kan också ha berott på att säsongen inte kommit igång än.

I mitten an Kokusai gatan som vi bodde alltså i närheten av, finns Makishi-marknaden. Det är värd minst en dagsbesök. Det är system av shoppinggator under glastak. Där finns allt: souvenirer, sprit, mat och antirynkbehandlingar för 100 kronor.

Makishi marknad – oavsett väder
Spritutbud med lokala ölsorten Orion samt olika shōchu drycker med ormar i

Grodorna är inte riktiga

Men det bästa av allt: Senbara shotbar. Sen = tusen, bara-bara= vara ful. Alltså bli full för tusen yen (70 kronor). När vi skulle handla frukost såg vi att folk trängdes och stod i kö till ett ställe. Det var knappt lunchtid. Runt den fyrkantiga baren satt folk på pallar tätt intill varandra. Skulle personen innerst inne gå på toalett, fick alla resa på sig. I baren puttrade en stor långkok, som var förmodligen det godaste grytan vi har ätit i Japan. På väggarna hängde handskrivna skyltar med tecken, även siffror var i kinesiska tecken. Dealen var: tre drinkar för tusen Yen. Men du får ingen dricka förrän du har stoppat sedeln i muggen som står framför dig. Detta är en dagsaktivitet. Lite försynt satte vi oss och söp upp dagens matkassa. Varje gång Richard reste på sig med sina 191,5 centimetrar fick han beundrande utrop från herrarna.

Jag bjuder på denna

 Macha wari: shōchu och macha té, kommer antagligen bli en ny Stockholms-trendgrogg någon gång

Visste du att Karate kommer från Okinawa? I Naha finns en bar som heter Dojo bar och där jobbar internationella karateutövare som bor på karateläget som Dojo bar organiserar. En annan rekommendation i Naha är den kinesiska trädgården Fukushu-en. Trädgården är gratis och har leder genom vattenfall och kullar, rekommenderas med eller utan barn.

Fukushu en trädgården, det fanns stigar bakom vattenfallet och man kunde köpa karpfoder och mata fiskarna

Från Naha tog vi lokalbussen till Motobu som ligger beläget mitt på öns västra sida. Jag behövde gå på toaletten så vi steg av ett par stationer innan, i Nago-hamnen. Där åt vi på en fiskerestaurang värd en omväg, inget namn, men det ligger i Nago port och det finns bara en restaurang där. Jag tror inte att det existerar bättre tonfisk sashimi i hela världen faktiskt. Det är en fiskehamn och det var färskt.

I nedersta vänstra hörnet: mozoku, alger blev beroendeframkallande för mig, kanske nyckeln till okinawabors långa, långa livslängd?
Så ser Nago-hamnens fiskerestaurang ut

Vi checkade in på vårt livs sunkigaste boende: Nandeyannen. Bokstavligen ett skjul vid floden. Vårt rum i storlek hundkoja med de tunnaste madrasserna på plastgolvet. Det lösa plastgolvet dolde myror och mögelhål. Delat kök och toa. Men stämningen var bra.

Nandeyannen, the bottom is nådd

Nandeyannens ägare, en rundhylt ungkar hade ärvt stugan, han älskar att resa och äta. Herr Nandeyannen lever det skönaste livet jag hittills har sett en människa leva i Japan. Vi satt alla på golvet i vardagsrummet. En japansk MC-gubbe som var 1. Klädd i läder 2. Var lika lång som min man 3. Hade en lång gråsprängd hårman 4. Hade bokat en säng i Nandeyannens sovsal i ett halvt år.

Det fanns ett par koreanska tjejer, en Tokyo gyaru med fantastiska naglar som lade imponerande lager av smink varje morgon framför oss, samt ett vietnamesiskt par. Vietnameserna var de enda som pratade engelska, därmed umgicks min frustrerade make med dom. Frustrerad då jag babblade på med japanerna. Paret var från Hanoi men om de kunde rekommendera något i Vietnam så var det Danang. Ja, sådär efter sju månader i Danang är jag benägen att hålla med.

Motobu är en sjukt mysig fiskeby. Vi bosatte oss där eftersom vi ville ha tillgång till båtar som åkte därifrån till närliggande öar. Mr Nandeyannen var oerhört hjälpsam, han kunde sin by som sin egen bakgård.

Så skönt levde vi i Motobu, ett tag funderade jag på att köpa en liten stuga där
Mild bris och whiskey highball genom sugrör medan maken fiskar middag

En dag vadrade vi till Sessoko ön, en av bättre stränder vi har någonsin varit på.

Bron över till Sessoko ön
Det var något med strandens sydläge, klipporna och sanden som jag gillade

Vi tog båten ut till Ie-ön. Vi hyrde cyklar på plats. Det fanns en liljeodling, min favoritblomma, men den luktfria sorten, det fanns organiska (=kobajs) byar men framför allt, det var mycket varmare på Ie, 29C. Vi somnade på GI Beach och brände oss.

På båten till Ieön
På Ie känner man sig fri

Richard var intresserad av att åka till Nagasaki, men det hade dessvärre varit en jordbävning, 7,3 på Richterskalan i Kumamoto på grannön Kyushu. Två dagar i rad. Folk var rädda för tsunami, vulkaner och eftetskalv. Där och då på Okinawa fick vi begrava våra planer att besöka Kyushu, det var ett katastrofdrabbat område.

Vi letade efter prisvärt boende på hela Okinawa. Gyllenne veckan närmade sig och det såg mörkt ut för oss. Vi hamnade i Nakijin byn, på nordvästra Okinawa. Buena vista hotell blev en av Richards favoritboendes i Japan. En budgethotell mitt ute i ingenstans: AC, balkong, egen toa, tv och framförallt: västerländska sängar. Där bodde vi i fem dagar.

Vi gick dryga milen till Kouri-ön, en turistig paradisö.

Kouribron är lokalt beundrad projekt, sån nöje att gå över

Nästa dag åkte vi buss till småstaden Nago där Richard besökte en barberare och sen drack vi islatte på ett kattcafé. Vi åt även på fiskerestaurangen i Nago port. Såklart.

Den lilla staden Nago var lite av en spökstad

Sista veckan åkte vi tillbaka till Naha och checkade in på White Terrace, en dröm i minimalistiskt boende som är byggt i år. Där skattedeklarerade vi, vilket var inte lätt eftersom bank-id låg på den trasiga mobilen i Sverige. När deklarationerna äntligen åkte in, kunde vi pusta ut och unna oss en utflykt till japanska militärens underjordiska högkvarter som grävdes av civilbefolkningen. Vid amerikansk ockupation begick den japanska militären självmord under jorden. Kulhål fanns kvar, det var hemskt att se.

Vi åt även på ”MOS burger”, den mytomspunna japanska hamburgarekedjan, om man ska tro omdömen på Trip Advisor. Men 170 kronorsmenyn innehöll svampiga pommes och sämre burgare än på McDonalds. Ännu en påminnelse att man inte ska tro på allt man läser.

Sen kom Valborg som var alldeles för blöt, vi värmde hemma med Jinro och sodavatten och var redan salongis innan bar-rundan. Bakfulla och elendiga landade vi i ett regnigt Osaka.

Stjärnorna markerar där vi har varit

bl_ingasundell

Det bästa av Japan på tio dagar

Att bjuda min mamma på en drömresa har stått länge på min bucket list. I år fyllde både min och Richards mor 60 år och vi överraskade dem med en varsin biljett till Japan. Tyvärr är vi inte tillräckligt välbärgade att kunna bjuda även på vistelsen, men vi hade bestämt oss att tillbringa oförglömliga tio dagar och göra det bästa utav de pengar och den tid vi har här och nu.

Eftersom jag har bott i Japan i tre år och kandiderat i språket, så låg planeringen på mig. Jag har inget emot att ni kopierar denna plan, för den visade sig vara väldigt bra, det tyckte hela gänget. Uppdelningen är som följer:

  • Tre nätter i Kyoto
  • Tre nätter i Tokyo
  • Tre nätter i Hakone
  • Sista natten i Tokyo

Den första april landade alla tre paren (våra mammor och deras respektive) på Kansai flygplats, med EN timmes mellanrum, från tre olika destinationer, det kallar jag bra planering!

Vi själva kom från Denpasar, Bali. Vi checkade in på Kyoto Travelers Inn som inte bara ligger bra och vackert och har bra pris, det finns även ett traditionellt badhus i källaren.

Första dagen – Kyoto

Vi gav oss ut på stan i Stockholmskyliga Kyoto. Satan vilken temperaturchock, med en elvadagars förkylning som resultat. Men vila kan man göra i graven.

Vårt glada och nyfikna gäng intog kyliga Kyoto i skymningen. Vi gick utmed Kamogawa floden och spejade efter knoppande körsbärsträd. Det nya inslaget var kinesiska turister, nu ska man inte vara elak, men damerna klättrade faktiskt på träden och bröt ned kvistar för en bra selfie. Det var ganska svårt att få ta en schysst bild på bara oss. Promenaden avrundades vid Yasaka Jinja, en av mina favorittempel. Det var tjo och hej, grillspett och öl såldes överallt, sakura-festivalen var igång. Nedkylda av promenaden hoppade hela vår klan i plurret på hotellet.

En av de första foton tagna i Japan, våra mammor med deras män korsar Higashioji dori
Vackert upplyst nattsakura. Foto: Tommy Sundell
Korridorfest i matchande bomullsyukator. Foto: Kenneth Sundell

Andra dagen – Kyoto

Efter en traditionell japansk frukost bar det av tillbaka till stan för att se geisha-lärlingarnas Miyako odori (huvudstadens dans, huvudstaden är i detta fall Kyoto) med te-ceremoni utfört av maikos, det vill säga unga blivande geishor.

Det var väldigt högtidligt, färgsprakande och vackert. Jag fick ett tår i ögat av tanken på att kärleken blomstrar en kort tid, liksom körsbärsträdet, för att på vintern ändra skepnad helt, de rosa glada blommorna dör och glöms bort, det var innehållet i någon sång. Jag gjorde missen att inte hyra hörlurarna med engelsk översättning som finns på plats. Min japanska är mycket svagare nuförtiden och jag gick miste om mycket vackert poesi, gör inte samma misstag som mig. Miyako odori dansas bara under våren, en månad och är en av de få tillfällen man som turist kan åtnjuta maikoflickornas dans och geishornas sång och musik. Biljetterna kostar ett par hundralappar och kan köpas online på engelska, man får googla det, Gion corner finns det en sida som heter.

Traditionell japansk frukost. Foto: Britt-Marie Sundell
En äkta maiko, något skärrad, vi var många med kameror som fotade
Kiyomizu templet, märk hur tidig våren är, vi tajmade början på körsbärsblommningen klockrent!
Efter föreställningen promenerade vi till Kiyomizu templet, det fanns gott om folk. Middag intogs på en krabb-restaurang och såklart bad i hotellets badhus.

Tredje dagen – Kyoto

Det blev det en heldagsutflykt till Fushiminari med de orangea tori-portarna, som syns ofta på foton från Japan. Nära toppen finns en stuga med ett par enkla maträtter och öl, som serveras av urgamla tanter. Man sitter på tatamimattor, rekommenderas varmt.

Fjärde dagen – Kyoto, Nara, Tokyo

Vi blev upplockade av min faster, som är bosatt i Kyoto sedan 40 år och hennes respektive. Tillsammans besökte vi Naratemplet, det med rådjuren. Efteråt lagade faster takoyaki vid bordet och följde oss till vår Tokyo Shinkansen, det vill säga snabbtåget.

Takeshi och faster från Kyoto hämtade oss
Finns det hjärterum…på väg till Nara


Min mor och hennes man låter sig svepas i rökelse, som sägs bringa hälsa
Såhär fina och redo för Tokyo var våra mammor på Shinkansen

Jag och Richard checkade in på en prisvärda Siena hotell i Shinjukus kabuki-cho för 700kr natten. Siena hotel rekommenderas varmt. För att inte tala om mammornas superhotell, det nybyggda Gracery med Godzillahuvudet. Efter en lång dag blev första natten i Tokyo lugn.

Femte dagen – Tokyo

Efter lite sovmorgon gick vi till min favoritrestaurangkedja Watami, åt smårätter och drack ”megasajzu highball” som är whiskey med is och bubbelvatten, ingen kaloribomb alltså. Partyt fortsatte till en karaokebox i tre timmar, och eftersom vi var på partyhumör så avslutades kvällen i Golden gai. Den gyllene staden med hundra minibarer, på en all you can drink bar med starka gintonics.

Godzillahotellet Gracery. Foto: Britt-Marie Sundell
Foto: Britt-Marie Sundell

Vårt gäng sitter bänkade i väntan på förfriskningar och show
”Watami” står det på skylten
I karaoken var det inte en tyst sekund
Far och son, Kabukicho
Porten till Golden-Gai, Shinjuku

Sjätte dagen – Tokyo

Baksmälla och första klarblå himmel sedan vi landade i Japan. Det blev en Tokyoshow på Robot Café och middag på Watami, som vid det här läget blev en favoritrestaurang kedja.

Sjunde dagen – Hakone

Då har vi festat i Shinjukus Kabuki cho samt Golden Gai, det var dags för mer bad. Vi tog Odakyu-linjens Romance car till Hakone. Biljetten kostade 6000 yen per person (cirka 430 kronor) och inkluderade förutom Tokyo-Hakoneresan, en tvådagars pass till piratskepp, linbana samt rabatt på 50 anläggningar. Anläggningen var väldigt enkel, som ett vandrarhem och måltiden bestod av hämtmat från family mart, men hotellets varma bad fick värma upp våra kroppar.

För att vara helt ärlig gjorde inte jag min läxa ordentligt. Hade det varit idag hade vi nog inte åkt dit vi åkte, utan till det mer levande onsen samhälle. Vi blev lite isolerade uppe på berget, vi hade ingen bil, kännedom om området och bussarna slutade gå tidigt. Det kom kyliga regnstormar som bidrog till att vi inte gav oss ut. Men å andra sidan var vi sex ganska utfestade personer som njöt av varandras sällskap, så det ordnade sig till det bästa ändå.

Det var skönt att lämna Tokyo med alla neonljus ett tag

Åttonde dagen – Hakone

Vi fick tur med vädret och passade på att vandra runt i Hakone. En vulkan hade varit aktiv, så linbanan var till största delen var avstängd, men liten sträcka åkte vi med. Vi åkte Piratskeppet på Ashi-sjön och tog buss till en ort som heter Gōra. Dock finns det ont om restauranger i Hakone, de flesta har hårda stolar och serverar pasta eller bovetenudlar (soba). Mysiga wa-shiki (traditionell japansk sittning) issakayor (krogar) lyser med sin frånvaro, efter klockan sex är allt dött. Vi åt en family mart middag igen, denna gång från utplockade hyllor och däckade innan klockan nio på kvällen. Allt promenerande tog ut sin rätt.

Fina mamma.

Nionde dagen – Hakone

Det blev bad i rödvin, te, saké ch allt möjligt på Yunesuns spa-anläggning. Efteråt beskådade vår lilla grupp världens minsta vårfestival, tio lokala, något förfriskade ungdomar bar på en staty utmed vägen för att fira in våren. Drinkar intogs på världens mysigaste pub: Woodys. Efteråt blev vi serverade stekta ostron av världens äldsta par. Man kan säga att det var lite som i en film.



Tionde dagen – Tokyo

Romance-car tillbaka till Shinjuku och sista natten på lyxiga Washington Hotel Sjunjuku som mammorna bjuder oss på och vi är sjukt tacksamma. Middag intas på Zauo, en temarestaurang, där man får sashimi på egenfångad fisk. Alla ville prata och umgås sista natten, tills vi inte klarade att hålla ögonen öppna.

Ni vet alla känslor på samma gång: jättelyckliga, supertrötta och jätteledsna för att vi alla inte skulle ses på ett tag.
Sista morgonen åkte vi ”Airport limousine buss” från hotellet och tog farväl på bussen, jag och Richard skulle söderut till värmen.

Allt som allt var det inga missöden och från reaktionerna att döma, en av de bättre resorna. Ska du besöka Japan, så tycker jag att denna tidsram är ypperlig. Jag och Richard stannade i sex veckor, vilket visade sig vara för länge.

Missa ingenting från Inga och Richards resande liv – gilla Ett annat liv på Facebook:
https://www.facebook.com/plugins/page.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fettannatliv%2F&tabs=timeline&width=340&height=150&small_header=true&adapt_container_width=true&hide_cover=false&show_facepile=true&appId

bl_ingasundell

Tokyo distrikt

Tunnelbanan

Är ett helvete i Tokyo. Inte för att det finns många linjer, och inte för att allt är på japanska, det har blivit mycket bättre. Det finns flera olika ägare, förutom subway finns det JR tåg, Yamanote, Odakyu-linjen etc. Det finns inget system som sammanflätar linjerna, går du ned i Yoyogi koen stationen, tex och ska till Ebisu, tar det 46 min, ingenstans står det att om du tar Yamanote linjen så tar det 5 min! Beroende på vilken ägare det är så ser du den tåg-kartan, dom är aldrig synkade tom namnen på stationerna är olikt! Det finns en lösning: bo centralt så du kan promenera och fokusera dig på en linje: Yamanote är cirkeln som går runt viktigaste stadsdelarna, till slut kommer du alltid till din destination:) Jag skulle rekommendera den.

Tokyo är min favoritstad. Det är en ny stad, så det finns inga historiska platser, museum eller minnesmärken som jag anser är måsten. Tokyo är flera småstäder i staden med varsin prägel. Här kommer min lista i fallande enl mig betydelse på Tokyo-måsten:

Shinjuku: östra (Kabuki cho) vuxet Disneyland, staden som kommer till liv vid solnedgången. Känner en som bodde där ensam i en hel månad – och jag förstår honom. Shinjuku kan hålla dig sysselsatt i en månad. Flygplatsbussarna stannar där. De stora varuhusen ligger där, liksom Shinjuku-parken, Yodobashi camera varuhuset där man kan handla elektronik taxfree mot uppvisning av pass, Robot cafe med sin galna Tokyo show, all you can drink restauranger, afterhours barer med seriösa afterhours till 9 typ, Golden Gai med 100 tals mini-pubbar där ibland bara 5 gäster får plats, stora fantastiska kusuri-ya (apotek med enorm sminkutbud) ja allt som en storstad ska ha har den. 

Shibuya

Shibuya: det berömda övergångsstället och Hachiko mötesplatsen är här. Shibuya är mer japanskt än ngt turistigare Shinjuku, här finns det gott om 20 åringar, modeaffärer och ett par klubbar, Womb och club Asia ligger här.

Roppongi: ligger lite off, söderut, Yamanotelinjen går inte dit. På dan är det bra med Roppongi hills komplexet, åka upp i Mori tower och på kvällen festa med amerikanska soldater och ryska modeller på Quest, Wallstreet eller 911, lätt skabbiga barer men klart annorlunda.

Gracery hotel in Sjunjuku
Nu har man enl mig gjort det väsentliga i Tokyo och bör ha fått lite feeling av vad 24 timmars staden går ut på.
Ueno, Akihabara och Asakusa är enl mig bonus och man kan lätt promenera däremellan. Akihabara har inte mer utbud än Yodobashi camera, Asakusas tempel suger jämfört med Kyotos, men Uenoparken däremot och Ameyoko shoppinggatan är värda ett besök. Hela området andas gammalt och lugn, bra ställe för konteplation, det finns badhus där oxå. Hela stadsdelen är lite sliten och sunkig, det är en motpol till Shinjuku och Shibuya. 

Det var en ytlig genomgång av Tokyos distrikt. Tokyo är en fantastisk stad att roa sig i, enligt mig är det framför allt det Tokyo är bra på. 

Ueno pond lugn mitt i stadsdjungeln

Mat i Japan

Till skillnad från vad många tror är inte det japanska köket hälsosammare än det svenska. Även om alger och grön té innehåller cancer bekämpande komponenter, återstår faktumet att det japanska köket består utav vetemjöl, socker och fritetad mat. 

yellow tail tonfisk sashimi
Under 6 veckor i Japan fick vi laga egen mat för att inte konstant må dåligt, råvarorna, särskilt fisk och skaldjur är det ingen fel på. Dessutom ska man inte förneka att maten presenteras i Japan mer aptitligt än hemma. 

Vackert upplagd måltid

Japaskt kök består inte av sushi, lika lite som svenska skulle bestå av smörgåsbord. Sushi är ett tilltugg. Att en japansk familji tar 15-bitars till middag är inte direkt vanligt. Vad äter dom då? 

Japansk frukost, ägg i soja, torkade alger, misosoppa och lax. Foto Brittmarie Sundell
En traditionell frukost består av misosoppa, ris, ibland med inlagd plommon (umeboshi) ibland med natto  (fermenterade bönör som man vispar till ett skum, mums för tarmfloran) och ngn slags torkad fisk. Japansk frukost är nog den bästa starten på dan för tarmfloran, ph värdet och stressmagar, även om det inte är den smarrigaste. Den förbereder lilla magen för en kavalkad av kolhydrater och socker.

Det som är störst i Tokyo och Kansai området är nudelsoppor:

  • Soba– japanerna är till förbannelse tokiga i bovetenudlar 
  • Yakisoba– soba stekt 
  • Ramen– smala vetenudlar
  • Udon– soppa med tjocka vetenudlar 

Risnudlar är ovanliga, är du glutenallergiker tough luck!
En populär rätt annars är…

Sista måltiden i Japan, ett sk ”tei-shoku” set meal med vackert upplagd tempura och annat smått och gott


Tempura– friterade grönsaker, räkor och ibland lite vadsomhelst
Du kommer säkerligen stöta på

  • Rice Curry– finns 3 sorter: nötkött, kyckling eller grönsaks, övervägande mild i kryddningen med mycket sötma
  • Tonkatsu: ris med panerade fläskkotletter ovanpå
  • Oden: godare i Kyoto än Tokyo, grönsaker som rättika och lotus samt ägg kokade i buljong, höstmat
  • Ål-låda (unagi) lite gubbmat söt saterad ål på risbädd
  • Okonomiyaki– tjock vetemjölsomelett med grönsaker och räkor indränkt i majonäs och söt brun sås
  • Tako-yaki (bild) bollar av okinomiyaki

Hemma i Kyoto tillagar Takeshi takoyaki i speciell takoyaki-häll
lägg märke till hur innehållet, i detta fall bläckfisk och syrade grönsaker läggs in sist i smeten
det krävs mycket snitts för att vända upp varenda takoyaki med en tunn pinne, inget för den rastlöse
Hai itadakimasu! (smaklig måltid)

Sen finns det olika varianter av ”hot pots” där man tillagar maten vid bordet, med eller utan buljong, råvarorna och kryddningen är likt, det enda som skiljer är vätskemängden (shabu-shabu och sukiyaki)

Faster Gienia och Takeshi skämmer bort oss med hemlagad suki-yaki sista gången vi gästar dom
 

Är du i Japan måste du äta dig igenom allt tycker jag. 

Överkurs

Har du besökt japan ett par gånger tidigare tycker jag att du tar det japanska köket till en ny nivå genom att boka privat rum på en kaiseki-riori restaurang i Kyoto. Det är lättfixat, men man måste ringa och boka (på japanska) så låt hotellet göra bokningen och ta en fast meny-set, jag tror inte det serverars á la carte. 
Obs! Det är en Kyoto-grej. Även om Tokyo har ett par sådana restauranger, så är dom lika oäkta som Tokyo ”geishor”
Det brukar vara små bungalows i en fantastisk japansk trädgård, där man blir serverad av en kimonoklädd kvinna, räkna med 1500-2000kr per person. Dyrt men värt, det sätter en hel ny nivå på vad en lyxkrog är, för mig i allafall. 
Ett annat måste är att checka in på ett zen tempel och äta det buddistiska köket, shojin ryori. Man går upp med munkarna, mediterar och äter mindfullt.

Nu till mig som är så grinig och know-it-all, här är det jag livnärde mig på i Japan: 

  • Litervist med kall te i petflaskor, uronté, grön té, mugité, jasminté etc
  • Mozuku- säljs i dl-koppar, gröna alger i vatten, det med citronsmak är godast
  • Tonfisk-sashimi eller helgrillad fisk
  • Tofu till frulle, lunch och middag

vänstra hörnet: mozuku, alger som är en av anledningarna till japanernas långa liv

det här är sådantt som jag livnärde mig på under mina drygt 40 dagar i Japan

Shopping i Japan

”Man super eller shoppar i Tokyo” utbrast min man en dag. Det må vara en grov generalisering, men inte för långt från sanningen. Jag finner detta att vara en del av Tokyos charm. Vad shoppar man då? 
Förutom de sedvanliga japan-souvenirer (träsnitts tryck, tyg väskor/nessesärer, samurajsvärd, pappersparaplyer, lackade skålar, ätpinnar, grön té, bommulls yukatas osv) brukar jag handla sånt som är svårt att få tag på på nätet eller i övriga världen.

allt detta fick plats i vår gemensamma 12kg rygga!
Go Pro inkl minneskort och pinne 2000kr och Sony hörlurar ned tung bas. Cremepuder, ögonskuggor (älskat Kate Tokyo skuggor

Teknik är fortvarande i toppklass och billigt. Man kan åka till Akihabara men behöver inte. Yodobashi camera kedjan (låt dig inte luras av namnet, det brukar vara 4-8 våningar varuhus med mycket mer än kameror) samt Don Quijotte har tillräckligt med elektronik att tillfredställa även en kräsen Tokyo-bo.

Dna Clair ansiktsserie (tvätt, tonic, essence och fuktgel, 1400kr för 1-årsförbrukning av produkter jämförbara med Kanebo)

Kosmetika, Tokyo är bäst för smink, definitivt bättre än Kyoto. Don Quiotte har brett utbud, men min favorit är Matsumoto kiyoshi kedjan. 

För dom som är intresserade; Shiseido och Kanebo säljs till ca 30% av priserna vi är vana vid. SKII är fortv hutöst dyrt. Jag brukar handla fullständiga hud program, man får peka på sitt ansikte och säga ”wash” ”tonic” ”essence” ”moisture” ”mask” det funkar. När det gäller smink gillar jag Sofina och Kate, se upp för färgerna i foundation, de är ofta vit-gula! Sen går jag loss på shampo, treatment och body soap, för det luktar godast, lödrar mest och man blir mjukast av, måste vara det japanska vulkanvattnet. Bästa badsaltet finns också här. 

Kvivar, Japan har en ulåldrig kniv-tradition. Jag brukar köpa vanliga japanska köksknivar för 50-200kr men det finns även för flera tusen kr. Gör det lätt för dig: Don Quijotte och alla varuhus har köksavdelningar med knivar som håller högre standard än de flesta hemma. 

100¥ shoppar (7kr) säljer plast, researtiklar och kontorsartiklar av förvånandsvärt hög kvalitet till låga priser. Tänk Muji.


Pennor (100¥ shoppen)

Överkurs: bommulls underställ/underkläder för tanter, medicin och grön té. Men det är nog mest min lilla fadäs.

Ansiktmask Lululemon, återfuktande