Amsterdam staden som är lite vassare än de andra

Amsterdam är andra gången gillt för oss, den tredje gången för mig. Anledningen var Depeche Mode konsert, samt att få träffa min lillasyster från Los Angeles. En win-win resa. Också ett trevlig sett att dra igång 2018 tyckte vi.

Jag måste säga att Amsterdam är inte en lättillgänglig stad :

  • trottoarerna är smala och sneda
  • cyklarna kör som galningar
  • det går knappt att åka bil i stadskärnan
  • och det har regnat hink-visst de gånger jag har varit där.

Samtidigt är Amsterdam är gammalt, tokigt, liberalt och med glimten i ögat. När jag är i Amsterdam drömmer jag om att ta en praktik hos en konstnär i ett kanalhus. Diset och doften av Cannabis välkomnar dig och är så typisk för Amsterdam. Staden har en viss dekadens över sig och jag antar att det är inte barnfamiljernas favorit, men vi är ingen barnfamilj.

Som vanligt bodde vi centralt och billigt och tillbringade hela dagarna ute på stan. Vi bodde på Hans Brinken Hostel 8 min gångväg från Rembrandtsplein för 558 kr natten (man kunde få det för 478 om man bokade rummet direkt via dem).

Första kvällen innebar en obligatorisk barrunda i Red Light District.

Andra dagen bar det av till Avocado Show restaurant som är jätte-populärt bland amerikaner, alla rätter instagrammades i 50 minuter innan man åt. Efter det bar det av mot Waterlooplein Market, det var kallt och de höll på stänga men jag hann köpa ett armband. Marknaderna är stängda på Söndagar, så planera ditt besök väl.

Innan Depeche Mode i lördags, besökte vi Rjiksmuseum, med allt mörkt, ståtligt och storslaget.

Sen såg vi den bästa live-konserten nånsin, för att sångaren låter bättre live än på skiva, är en cool dansare och älskar att uppträda, vilken STAR. Min syster skaffade oss biljetter på 7e raden och efterfest med bandet backstage. Hela bandet var där förutom stjärnan, inte konstigt, han gav verkligen allt på scenen, det var nog mycket att landa för honom där. Men vi drack gratis öl och vin med bandet så det var helt OK. Så att säga. Tyvärr var det strikt förbjudet att fota därinne.

Söndag och Måndag var det bara jag och Richard. Vi letade efter omlettdrottningen som vi åt hos förra gången vi var där, men hittade inte henne, det var ett törn i hjärtat. Vi hittade en ersättare, jag rekommenderar verkligen denna ät-cafe, eftersom det är svårt att hitta det perfekta mat-haket i Amsterdam, det är mycket turistmat runt centrum. Gasthuys, på Grumburgval 7, man kan även sova där. Det är som än eetcafe, dvs riktig mat och murrig stämning med bra priser.

Vårt plan i Måndags gick sent, så vi hade en hel dag framför oss, men det var regn-storm, så vi hängde runt Rembrands square på olika coffeshops,  vi höll nästan på att missa planet. Men det gjorde vi inte.

  • Bli inte förvånad om jag söker in mig till in en konstkurs i Amsterdam.
  • Nästa resa är om ett halvår till Polen, Slovakien, Tjeckien och Tyskland
  • men dessförinnan kommer jag skriva om vårt år hemma i Svedala, vi fyller ett år hemma den 2a mars!
Gula skylten det är Hans Brinkel hotel

Baren i Hans Brinkel Hotel
15 Euro för en timmes båttur, ingår cannabis också må tro?

The avocado show
Guaca Mary, faktiskt en fantastiskt god grogg, blandning mellan Blody Mary och Guacamole, mycket surt med lime
Avocado Burger
Ngt poke bowl aktigt

x

John Giovanazzis foto.
Jag på avocado show, helt sjukt att jag ser ut såhär
Rjiksmuseum, känns som jag alltid behöver 5 timmar där
Rembrands självporträtt
Svart kille till vänster
Olika asiatiska män för att kartlägga olika folkslag

tre delar, detta är mitten, till vänster dör man och kommer in i himlen, detta är himlen och till höger är det helvetet
En öl på Smokeys sista dagen
Om du ska till Amsterdam, märk ut detta ställe på kartan
Gasthoys inredning, Richard betalar notan
Annonser

Tre dagar i Moskva – tre intryck

  1. Kyla

Oavsett vad som står på termometern, rysk kyla är en helt annan kategori av kyla. Även om det står -3C på termometern, när det kommer en vindpust så får jag känslan att den kommer att döda mig. Alltså panik in i märgen. Det kan vara vindar från Sibirien eller fukten, hursomhelst är den annan än den i Sälen. Nästa gång jag åker till Moskva ska jag ha täckjacka till fotknölar, kängor, sjal, pälsmössa, dubbla lager av underställ. Åndå såg jag ryskor i pumps, nylonstrumpbyxor och utan mössa.

2. Moskva är stort

12,5 miljon staden är överväldigande. Inte bara hus som är i en skala 1:10 mot Stockholm, gatorna är breda, statyerna är stora, tunnelbanan har 25 meter i takhöjd, man blir överväldigad och tror att man ska tappa bort sig och försvinna där för alltid. Lite som jag hade i Tokyo och New York första gången. Fast ännu värre.

3. Vodka

”Nä jag kan inte dricka vodka, då kommer den bara upp igen” sade jag innan jag har smakat på rysk fin-vodka; Beluga och Russian Standard. Välkylld dricker man den som vatten. En liter Russian Standard kostar 250 kronor och Beluga är dubbel så dyr.  Nästa gång vill jag gå vodka provning, jag älskar vodka nu, vi fick hem med oss två flaskor av den finare sorten.

Visum till Ryssland kostar 740 kronor per person, kanske lite dyrt men så värt.

Försäljningsmaskin för rysk kaviar så fort man kommer av flyget

Vi bodde på Godzilla hostel, ett hostel mitt i stan, nästan inget umgänge i allrummet, men vi hade intensiva dagar med staden, så vi kom tillbaka bara för att sova. Rekommenderas.

Myter om Moskva som vi kan nu stryka:

  • Ryssar är otrevliga
  • Moskva är farligt
  • Det finns prostituerade överallt
  • Moskva är Europas dyraste stad

Första dagen Fredag, tog vi hop-on hop-off city tour buss, ta inte den. Den åker i fem minuter, sen stannar den och man får vänta i 15 minuter på att byta buss, det får man göra två gånger på en timme, så man står utomhus lika länge som man åker. Turerna kostar 211 kronor per person och gäller i två dagar, bussarna slutar gå klockan 16:00.

Pirogkvinnan pratade ryska till mig, jag förstod allt
Kristus katedralen, rätt nybyggd, för legenden säger att en kvinna förbannade kyrkan att den aldrig skulle stå längre än 50 år, sist byggdes den upp var år 2011
Dörren bakom Richard, den lilla döljer en cool bar. Alla barer i Moskva är supercoola. Mycket coolare och murrigare och hippare än i Stockholm.
Richard sitter i coola baren, vi beställde vodka, bartenderna tittade lite snett på oss.

Första dagen blev vi avsläppta på Chokladsfabriksön, Red October ngt, vi var panik-kissnödiga och hade förstått att ryska kylan kommer att antagligen döda oss, när kommer bussjävulen? Så vi smet in på I feel bar och beställde vår första vodka. En stor kall bärs kändes inte särskilt lockande. Vodkan gjorde susen, vi kunde tänka klart igen och paniken avtog. Sen bestämde vi oss att stanna på Chokladfabriksön resten av fredagskvällen. Vi åt piroger, men det var inga bra – det var som gorbys med för mycket bröd och för lite fyllning. Här insåg jag att jag kan prata ryska. Pirogkvinnan sa att de har inga köttpiroger nu för att det är fasta och om jag inte skulle testa hennes söta blåbärspiroger, översatte jag till min make. Sen insåg jag att jag förstår 90% ryska, pga av min polska, #winnig.

Jag framför Bolshoi teatern
Byggnaden är en av Stalins ”Sju Systrar”

Dag 2 Lördagen började vi med att gå till Bolshoi teatern, nu började i alla fall Richard förstå sig på centrala delarna av Moskva.

Vasilijkatedralen (Pokrovsky Sobor) Röda torget (Krasnaya ploshchad)
Lilla jag i porten till röda torget tornet tror jag, stort var det i alla fall

Efter att ha åkt klart med hop on hop off bussen gick vi till en resturang som heter Kamchatka i centrala Moskva som jag rekommenderar, det är ett tapas ställe med goda tapas.

Kamchatkas meny

Beställ vad som helst allt är gott. En annan sak med Moskva är att det finns massor av god öl på kran. Stället nedanför oss hade 28 tapp-kranar, ölen smakar allt från krämig honung, till mörk choklad till citrus, både ljusa och mörka. Det är väldigt inne med hipster groggar så att vi kände oss lite fräcka som beställde in vodka, det var nästan fel att ta in vodka i Moskva, vem hade trott det?

En del av ölmenyn på ölhaket nedanför Godzilla hostel

Sen hittade vi en rysk restaurang som vi hade föreställt oss att det ska se ut i Moskva. Vi beställde in Vinegret (en sallad) och sill och båda smakade ingenting, fast det var en restaurang som måste stått där sen 70 talet, gammal och genuin, ingen turistfälla alls, bara ryssar överallt. Jag har hört att ryska maten är lite smaklös. Vinegret salladen hade jättefina råvaror men ingen dressing, salt eller peppar och samma sak med sillen. Å andra sidan, det känns som det finns så mycket mat i Ryssland, att det är bara att hitta sin grej, lite som i Vietnam. Vi fick späck och saltgurka till vår Russian Standard vodka, det gillade vi. Sen var en man överförfriskad, välte bordet och blev utvisad.

Hur vacker servitris?
Svartbröd, saltgurka och späck-rullar till vodkan, inte så äckligt som man tror.
Exakt så kall ska vodkan serveras, mmmmmm
Fantastiska siluetter på natten, hela stan är full av dramatik, så snygg arkitektur var man än tittar
Vi trodde att det skulle vara vanlig ”ryss marknad” inget särskilt, trodde vi hade gått fel först
Äh tog bilden med mobilen, men hela allén är inrökt från utomhusgrillarna, väldigt roligt

Dag 3 Söndag var marknadsdagen Izmailovo – rekommenderas varmt. Den är uppbygd som ett sagoland, kostar ingenting att gå in och har världens godaste spätt och lamm som grillas utomhus men man kan sitta uppe i restaurangen. Det finns mössor och trä babushkas överallt och det ligger rök i luften det känns att man är på en exotisk plats man vill aldrig åka därifrån, cirka 10 minuter med tunnelbanan från centrala Moskva.

Lamm, sallad, kryddig salsa, brödet grillad på öppen eld, smakade som pinnbröd, vodka och rysk glögg som är galet god, den har kanelstång banan och är osötad, den är bara jättevarm och kryddig ❤
Jag framför marknaden, det börjar skymma och folk började packa undan saker

Sen åkte vi hem, handlade vodka, godis, ost och korv med oss hem. Eftersom jag försöker leva minimalistiskt och prylfritt,  men vill ändå ha med oss souvenirer, brukar jag handla så mycket vi orkar på lokala matbutiken och ha med oss hem lite av de lokala smakerna och på så sätt förlänga vistelsen. Ha lite ryssland inne i blodomloppet så att säga haha. Ryska Alianka godiset med flicke-ansiktet är goda.

Imorse var det bara att hoppa på Tunnelbanan, Richard är kung på den nu, nummer till linjen står i marken. Flygplatsen och vi hann precis med flyget hem, på den så högt föraktade Aeroflot flyget, som har både större säten än SAS plus att det serveras macka och dryck på den 2 timmar korta turen. 

Shopping

För att citera min kära make: ”Det är en av de mest kapitalistiska städer i världen med 12.5 miljoner invånare, med en stor population av hemmafruar –  shoppingen kommer förmodligen vara bra.” Vi hann bara fota oss utanför varuhuset Gum och flukta förbi skyltfönstren, man kan shoppa allt från kläder till husgeråd för en billigare peng än Stockholm plus att utbudet är 1 000 gånger större.

Richard utanför GUM (typ NK på anabola steroider)

Vad vi inte hann med på våra tre dagar

Vi hade planerat massor på våra tre dagar, men om du är i en sån mäktig stad som Moskva, måste du låta henne bestämma hur hon vill välkomna dig. Ibland kan det skära sig, ibland skämmer hon bort dig, men det är alltid hon som bestämmer. Moskva hade tydligen bestämt sig att gulla med oss, vi fick lite snöflingor första dagen, klar himmel med sol avresedagen, och restauranger och barer som vi konstant snubblade över. Vi hade kvar:

  • Tunnelbanesafari
  • Ishockey match
  • Rysk Nationell dansuppvisning
  • Banja (Sanddyn är tydligen bra med orientalisk hamam)
  • Vodka avsmakning
  • mer shopping
  • Spa som hår-spa, naglar och ansiktsvård ska vara bra
  • Elki Palki bl.a. är en rysk buffe
  • Rooftop baren ovanpå Peking hotell och liknande lyxbarer

Det här är vad vi har lärt oss: har ett ställe skamfilat rykte är sannolikheten att det är en oslipad diamant, en up and coming pärla. Rekommenderas det i Söndagsbilagan däremot, är det förmodligen redan exploaterad med fräcka säljare, oskäligt dyra boenden med dålig turistmat. Å jag är så inspirerad, nu känns det som jag bara vill resa världen runt i jakt på gömda skatter! Det fanns inga turister i Moskva som inte var ryssar. Du hör aldrig engelska, försäljarna och ficktjuvar har ingen marknad där – just nu. Men vi blev lurade av två lurendrejare på Röda -torget; vi tog foto med dem och fick betala dem 280 kronor. Så man är aldrig så slipad och världsvan som man tror att man är hahahaha….Röda torget, där får du vara lite vaken alltså.

Sammanfattningsvis: Moskva är bra för dig om du vill ha shopping, arkitektur, storstad, spännande restauranger och fantastiska liveband. Coola restaurangerna och shoppingen är bättre än i New York och Paris. Om man har en fallenhet för det exotiska, så kommer du få ditt lystmäte i Moskva, det är inte Europa och inte Asien, det är en egen värld, the true melting pot!

 

Inga och Richards sista text: ”Farväl till våra läsare”

Det har blivit dags att tacka för oss, för denna gång. Två månader har gått sedan vi landade på Arlanda. Paketen som vi sände från Vietnam med våra saker har anlänt, sista steget är att ta farväl av ”Ett Annat Liv” och dig. Det är inte utan tår i ögat jag släpper taget. Jag har inget mer spännande att skriva om just nu.
Jag är så tacksam över att ha fått vara med i Ett Annat Liv och inspirerat dig, som liksom jag nu, drömmer om en exotisk och solig tillvaro. Världen är sannerligen vacker, stor och god. Jag är säker på att Patrik och hans team kommer att fortsätta att inspirera oss och hålla fanan i topp. Det är inte helt utan avundsjuka jag läser inläggen och följer med i tankarna till Nepal, Kambodja och Australien.
Mitt sista budskap är, låt det inte det stanna vid enbart drömmar. Det är så värt att sticka iväg, minst ett år. Du blir en bättre människa av att resa på detta sätt. Jag kände att jag måste representera Sverige och visa att vi är sjyssta så att alla andra älskar svenskar som de träffar efter mig. Man upptäcker världen med öppna sinnen, men smakar och luktar och lyssnar på sin omgivning som ett barn, man är öppen. Livet är så mycket bättre på därute än här hemma, jag menar verkligen det. Gör det! Kramar,
Inga och Richard

18308812_10155675626685016_1760750074_n

18308922_10155675621650016_999271629_n
18336965_10155675626780016_342321559_n
18302375_10155675622105016_1765428749_n
18336928_10155675622000016_1781235433_n

Så blev första månaden hemma

Första månaden hemma var inte så ångestframkallande som vi befarade. Efter en månad hemma kan man säga att vi bara börjat landa. Jag och Richard lever fortfarande i vår asienbubbla. Jag dricker folköl med is i små glas och när vissa låtar spelas, tittar vi i samförstånd på varandra, vi förflyttas tillbaka.

Den tredje mars landade vi på Arlanda. Naturen som omgav flygplatsen var bäcksvart, det var det första intrycket jag fick av Sverige. Träden, marken, allt var sotsvart. Jag hade vant mig vid naturens intensiva färger, jag tittade lite oförstående på trädens döda konturer. Lite som en skräckfilm.

Vältrade oss i svensk lyx
Redan första veckan gav vi oss ut i skidspåret, för att kontrasten från Sydostasien skulle vara total. Jag visste att våra vänner i Vietnam skulle uppskatta uppdateringen, vilket de också gjorde. Sedan gottade vi oss i charkuterier, ostar och vin. I Sydostasien är detta en ofattbar lyx, så vi passade på. Svensk kebab och ugnsbakad lax, mums. Både kallt och varmt vatten i kranarna, det kalla vattnet smakar som källvatten. Lidl känns som en lyxig matbutik, även med japanska mått. Hur kunde jag någonsin rynka på näsan åt Lidl? Svenska (osockrade) mejeriprodukter är helt oslagbara. Heja Arla! Mars innebar födelsedagar och kära återseenden. Folk var dock inte så intresserade att höra om vår resa, mest ville de berätta om sina egna liv. Efter ett par glas vin, kom jag på mig själv att ändå berätta anekdoter, som ingen ville höra.

Arninge golfklubb skidspår av konstsnö
Arninge golfklubb skidspår av konstsnö
17690695_1451525764878116_223153096_n
Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder
MUMS
Första fredagsmyset hemma. Vi gick upp två kilo var första månaden.
17741346_1451525618211464_1711007185_n
Här firar vi min fina mammas födelsdag, med all tänkbar lyx på balkongen.
17741079_1451525674878125_349047851_n
Ugnsbakad lax, vad jag har saknat dig! Om man skulle servera denna i Vietnam, Japan eller Bali skulle folk bara gapa.Det är galet dyrt med lax i Asien, det mesta flygs in från Skandinavien.

Fixa
Sen gick allt snabbt. Packa upp sjuka mängder med prylar från källaren, skaffa mobilnummer, gymkort och tillbringa timmar i myndigheternas automatiska telefonväxlar. Datorn gick att starta upp, som tur var. Hur skulle vi spara alla våra foton utan att datorn kollapsar?

  • Vecka ett drog jag fram mitt CV
  • Vecka två gjorde jag en utbildningsplan för att plugga digitala medier
  • Vecka tre påbörjade jag läsa till körkort. Planen är att ta körkortet i april.

Allt ska hinnas med innan jag får jobb och sugs tillbaka in i ekorrhjulet. Richard börjar sitt nya jobb på dagen en månad efter hemkomsten. Man får ingen A-kassa efter ett års resande, så det gäller att ha vikt undan några sedlar till hemkomsten.

Hur är saker annorlunda, vad är behållningen av sabbatsåret? 
Det första som är annorlunda är att vi båda kommer att arbeta 80 procent hädanefter. Vi måste lägga ned tid på att utvecklas och förkovra oss, tänka på vår framtid.
Den andra förändringen är att jag tar en sak i taget. Innan resan skulle jag vara så effektiv som möjligt och multitaska. Nu fokuserar jag på en sak i taget. April är det körkort och inget annat som gäller. Maj är det digitala medier. Jag har för övrigt en lång lista på projekt jag kommer att dra igång, men jag ska ta dem en i taget.
Det tredje är koll på pengarna. I Asien får man pruta och förhandla mycket. Det innebär att man ska kunna uppskatta vad något kostar innan man frågar om priset. Det har vi tagit med oss hem. Saker som vi anser kostar oskäligt mycket, lägger vi tillbaka på hyllan. Innan resan hade de hamnat i varukorgen. ”Det är bara 500 spänn” sades ofta i vårt hushåll. Men 500 spänn kan man göra rätt roliga saker med, roligare än slänga dem i sjön. Inte så att vi har blivit galna snåljåpar, utan att vi tänker på vart vi investerar våra pengar i. Ett av årets mål är att se över vårt sparande till exempel.
Sammanfattningsvis
Jag var mer ”mig själv” i Asien än jag är hemma. Jag känner mig åter som en främling. Precis som det var innan vi reste iväg, denna känsla kanske aldrig försvinner. Å andra sidan är det inte så hemskt att komma hem som expats tror. Våra vänner ryste av obehag när vi berättade att vi skulle åka hem. Det är vad du gör av din tid på hemmaplan som är viktigt. Vägra sugas in, kämpa. Det finns en uppsjö av möjligheter här också. Vi kom hem för att starta vårt nya liv på riktigt. Solbrännan och leendena sitter kvar, vi har inte blivit ”det gråa folket” än och tänker inte bli det heller. Blir vi det då är det bara packa ryggan och dra, hur svårt kan det vara?
17757976_10155574535005016_1765116545_n
Här lämnar vi Palawan, lilla flygplatsen i Puerto Prinsessa. Det kommer dröja länge innan jag hör fåglarnas kvitter, känner lukten av rökelse och bliv väckt av tuppar i gryningen.

17758178_10155574534910016_1371543078_n
Adjö Filippinerna, adjö Asien
17690111_10155574534530016_1129590286_n
Såhär glada var vi på Manilla-Bangkok Thai Air flyget när vi fick massor av benutrymme. Kort flygning men så skönt plan! Det var inte lika skönt på Bangkok-Arlanda flyget.
17742462_10155574534175016_131404123_n
Hemma igen, efter ett år och en vecka, all packning har vi på ryggarna, thats it!

bl_ingasundell

Inga – Årets upplevelse för oss: Fängelset Iwahig på Palawan

När vi bodde i Puerto Princesa, Palawan i Filippinerna, besökte vi den semiöppna Iwahig-anstalten, som blev årets upplevelse för oss. Vi delade en tricycle med Nathalia, en mexikansk/amerikansk fotograf. Iwahig-fängelset är ett stort område där drygt 3 000 långtidsfångar från Manilla vårdas. I Puerto Princesa finns det ett kriminologi-college. Jag tror att experimentet med att låta de intagna leva friare har något med saken att göra.

Vi åkte in genom grinden och efter att ha skrivit in oss öppnade risfält, mangofält och getfarmer upp sig. Det inhängande området är drygt 20 hektar stort. Första stoppet var ”Minimum Security Prison”. Fångarna delas in efter rymmningsrisk, enligt ”minimum”, ”medium” eller ”maximum security”.

Foto: Natalia del Rio. För mer se http://www.fulldisclothesureproject.com

Vi fick inte gå in på ”minimum security”-avdelningen, utan blev hänvisade till Henrys ”kontor”, en bambuavsats ovanför muren. Henry är en ”pålitlig intagen”, han har suttit inne i arton år för väpnat mord och kommer från Manilla. Detta gällde alla vi träffade. Härkomst Manilla, väpnat mord och långa straff. Vi fick köpa styckförpackade kakor och cigaretter av Henry till överpris, som vi kastade ner till fångarna på gården.

Här kommer dilemmat som spökade i våra hjärnor. För oss kändes det som om vi matade djuren på ett zoo, som om vi är vidriga turister som utnyttjar dessa killar för att stilla vår nyfikenhet, hungriga på att se elände. Sen finns det en annan sida. Dessa killar kan efter 18 år varenda vrå av sitt lilla område, de kan varandra också. Det är ingen som hälsar på dem. Det är få filippinare som har råd att resa från Manilla till Palawan. Förmodligen känner deras barn inte ens till dem. Maten är rätt trist och det finns två sätt att tjäna pengar. Arbete på fält, vilket ger en inkomst på åtta kronor i månaden, eller sälja souvenirer och ta emot gåvor från turister. De kan ignorera turisterna eller komma ut på gården, det är frivilligt. Alla verkade tycka att det är kul att något hände, som om det vore julafton. Det var bara vi tre där som kom utifrån denna dag. När vi åke in på området, kände vi bokstavligen allas ögon på oss, folk började röra sig på gården. Det går inte att beskriva. Men det kändes inte farligt.

Foto: Natalia del Rio. För mer se http://www.fulldisclothesureproject.com
Glada miner när det regnade cigg och kakor, gubbarna ville prata med oss och spexa, men Henry höll stenkoll på oss
Det kändes moraliskt fel att fota, jag är ju ingen fotograf, jag var fångad av nuet. Men denna lyckades jag ta, han sade att han heter Donald Trump
Foto: Natalia del Rio. För mer se http://www.fulldisclothesureproject.com

Fångarna säljer olika souvenirer. Vi valde att ge gåvor som tack för deras gästvänlighet istället för att shoppa. Tills jag såg t-shirten som en fånge bakom staketet vinkade till oss med. ”Pengarna är slut, kakorna kostade skjortan” sa Richard ”låna pengar, vi måste ha t-shirten med oss härifrån”. Det är sällan jag vill ha något, jag är sämst på att handla, men den orangea Maximum Security skulle bara med. Jag kan inte förklara det, det var en magkänsla. Kanske behövde killen pengarna, kanske skulle det bli den bästa souveniren från hela resan.

Man kunde besöka alla tre avdelningarna, minimum, medium och maximum security. Vi fastnade på medium security avdelningen längst. Konstigt nog fick vi där fritt umgås med de intagna i ett stort fritidsliknande byggnad. Byggnaden var uppdelat på souvenirshop, pingisbord och en scen med högtalare. Ibland uppträder killarna för taiwanesiska turistgrupper. Jobbar man i The recreation hall, börjar man klockan nio på morgonen och går tillbaka till sin barack kockan fem. Runt 20 fångar uppehöll sig där, inga plitar, vi var de intagnas gäster. Ingen fick lämna byggnaden utan att be ngn överordnad fånge om lov först, inklusive oss. Det röktes, spelades pingis och surrades. Någon ville berätta sin story, för honom var jag en frisk vind utifrån. Killarna var nyfikna på varifrån vi kom. Ingen av de yngre hade planer på att återvända till Manilla. Palawan var paradiset. En kille fick 18 år för bilstöld, ”but it was an SUV”. Det blev läskig stämning när de såg att vi hade den orangea t-shirten. Richard fick vira in tröjan i sin handduk. Ingen orange kant fick sticka upp. De andra fick inte se. Det är svårt att veta vad som försegår under ytan när man kommer in utifrån. Så även om det är lojt, det intagna är charmiga, så är det prison rules. Man är deras gäst, deras regler gäller. Samtidigt så skulle ingen av killarna riskera att hamna sex år på isoleringen för en struntgrej. Möjligen gav inte t-shirt ägaren på maximum security avdelningen ifrån sig t-shirten helt frivilligt? Man kan bara spekulera.

Vår t-shirt. Foto: Natalia del Rio. För mer se http://www.fulldisclothesureproject.com

”Recreation hall” bokstavligen fritidsgård, där vi hängde resten av eftermiddag med intagna från ”medium security”. Byggnaden är en kvarlämning efter amerikanerna, ”the ghosthouse” kallad av gubbarna i minimum security. Strax därefter blev det semi-upplopp över min orangea t-shirt som fick gömmas undan snabbt

Detta är kanske lite magstarkt aktivitet för en svensk turist som är första tiden i Asien och definitivt inget för en barnfamilj. Jag tror att ett besök på Iwahig fängelset hade varit lite magstarkt för en svensk kriminell haha.

Vi hade bott i Asien drygt ett år och var redo för annat än stränder, snorkling och tempel. Allt har sin tid, vi hade denna fas åtta månader innan. Besöket på Iwahig är en av fem starkaste upplevelser under vårt år i Asien.

Jag med Henry (till höger i civil t-shirt) och Jason, i den bruna ”minimum security”-tröjan.
Resans gulligaste hund var fängelsehunden. Han brukar ha skärp med minipistol på sig och killarna leker att han är snut och håller ordning på dem
Foto: Natalia del Rio. För mer se http://www.fulldisclothesureproject.com

bl_ingasundell

Ingas guide till otroligt vackra Palawan i Filippinerna

Filippinerna är motivation för mig att fortsätta resa och ständigt upptäcka nya ställen. Jag blir lite upprörd när jag ser att vi har enbart sett 14 procent av världen och Filippinerna var inte ens bland dessa länder. Efter ett års resande och fem länder, blev Palawan vår favoritdestination, strax efter Vietnam, där vi ändå hade bott i drygt åtta månader. Bali, Japan och Kambodja kommer alltså efter Filippinerna. Vilken tur att vi tog oss dit.

För mig brukar det handla om:

  1. Människorna
  2. Maten
  3. Naturen

Filippinerna levererar topp på alla tre. Människorna är leende, artiga och nyfikna öbor med perfekt engelska och ”mañana-mentalitet”.

Man äter mycket grillad fisk, bläckfisk och skaldjur. Drycken heter calamansi och är en sur uppfriskande citrondryck. Be gärna om sockerfri calamansi.

Såpan ”Robinson” spelades in på Palawan och ön ska ha inspirerat till boken ”The Beach”, så stränderna är otroliga. Vi pratar blå laguner, vita sandbanker, undervattensgrottor och vattenfall.

Palawan är en av Filippinernas 7 641 öar. Vi valde att åka till Palawan som få svenskar besöker. Svenskar väljer Boracay, Cebu och Siquitor. Jag har inte varit där, men Palawan stal våra hjärtan.
Palawan är en gangska stor ö, 650 kilometer från nord till syd bebodd av 900 000 invånare. Huvudstaden Puerto Princessa är den enda staden, resten är små byar.

Vi började vår resa mitt på ön, i Puerto Princesa. Vi hyrde moppe för 85 kronor dagen, åkte upp till El Nido i norr och avslutade i Puerto Princesa. Sammanlagt 670 kilometer på tre veckor. Man kör ett slags motocross hybrid, vilket behövs. Vägen var dålig på vissa sträckor.

Puerto Princesa är min favoritdestination på Palawan. Kanske för att den är rörig, äkta och påminner lite om Vietnam. Puerto Princesa är inte så turistigt, det är en levande hamnstad till skillnad från El Nido, där pizzahaken konkurrerar med varandra om selfiepinnebärande ungdomarnas gunst. Puerto Princessas huvudattraktion är fiskekrogarna i hamnen, the Baywalk. Vi hittade en lokal grillkrog där den fyllda bläckfisken serverades för nio kronor, dessutom fanns det karaoke.

Baywalk är Puerto Princesas huvudattraktion, där trängs fiskekrogarna med varandra. Bananblad dukas upp på bordet och en buffé av grillat skaldjur serverades direkt på bladen
Vi försökte äta de fyllda grillade bläckfiskarna så ofta vi kom åt, det är inget vi är bortskämda med hemma direkt

Puerto Princesa – ”The City of Living God”. Dessa trehjulingar rullade runt instället för taxibilar.
Ett populärt sätt att ta sig mellan destinationer är att åka dessa jeepneys.
Första punkan.
Andra punkan. Det visade sig att slangen hade varit lagat så många gånger (7) att däcket var skadat av alla reparationer. Normalt byter man innerslangen efter första punkan.
Riding vietnamese style

Vår slutdestination som var El Nido, påminner om balinesiska Uluwatu. Uluwatu ligger på Balis sydligaste spets, medan El Nido ligger på Palawans nordligaste. Båda orter attraherar turister med sin dramatiska natur. El Nido är en liten by mellan skyhöga berg som sticker upp från havet rakt upp mot himlen. Det ser ut som om fladdermöss, flygande hundar och svalor bebor dessa berg. Bukten är skyddad från vind och kantas av restauranger, långsvansbåtarna ligger förtöjda i bukten. Gränderna är snirkliga, smala och livliga, motorcykelrikshor överallt. Elen kommer och går, internet är svajigt – i bästa fall. El Nido är inget för digitala nomader.

Hit kommer man för att göra båtutflykter i den filippinska skärgården. Överallt finns det bås med reklam för öturer. Det finns A, B, C och D-turer, alla går till olika ställen. Handla från hotellet eftersom gatubåsen lägger till skatt på 36 kronor. Dessa heldagsturer kostar från 200 kronor och uppåt, men då ingår grillad buffé. Man besöker laguner, paradisstränder och man snorklar. Bästa sättet att tillbringa tiden i El Nido.

Tips 1: Köp en vattentät väska och lämna finkameran hemma, allt blir blött på båten.

Tips 2: Gå sist på båten så du sitter långt från båtmotorns oljud. Detta ger dig även företräde att hoppa i plurret först.

Tips 3: På Coronstranden finns det massor av långsvansbåtar förtöjda, om ni är fyra personer lönar det sig att hyra en båt och göra en egen tour. Allt ligger rätt nära. Fördelen är att man slipper flaskhalsar med turister som till exempel ”the secret lagoon”. Nackdelen är att ni får fixa egen mat.

Vi tog tour A; small lagoon, big lagoon, 7 commando beach, Shimizu island, där vi åt.
Secret lagoon

Shimizu island
Shimizu island
Besök vid världens längsta undervattensflod, 8,2 kilometer lång!

Dessvärre finns det ingenting att göra under dagen i El Nido, om man vill ha en lugn dag mellan båtturerna. Inga bönsäckar, hängmattor, dagbäddar, soffor, det är dåligt internet och dålig strand och avloppet rinner rakt ut i viken. Vi tog vår moppe till Nacpan beach, 20 kilometer från El Nido. Man tar nio kronor för ”inträde”, entrepreniella lokalbor då det är ingen nationalpark. Man kunde inte gå till Twin Beach eftersom ”professional squatters” har slagit ned sig där och man var orolig över ”landgrabbers”. En beväpnad vakt stoppade turisterna. Ett tecken på fuffens/korruption.

Nacpan beach

Det är mycket dyrare i El Nido än resten av Palawan, maten är turistanpassad. Pizza och pasta är storsäljare här. Vad är det med folk som flyger i 24 timmar till Asien för att ställa sig i pizzeriakön det första de gör? En pizza kostar cirka 80 kronor. Man kan äta billigare på lokala restauranger invid skolan. Vi åt och drack lokalt inklusive varsin öl för 55 kronor, två personer. Ändå hann vi inte smaka på krokodil (vad jag vet) vilket är typiskt på Palawan.

Sunset bar, El Nido

Utgången från vår hostel, rakt ut mot ett jätteberg!
French fries, 45 kronor, är inte billigt någonstans egentligen

Det andra stoppet var Taytay, som är en by 60 kilometer söder om El Nido. Det är inte många turister där. En spansk fort står närmast havet och pensionatet Pems ligger alldeles intill, där vi tog in. Det finns inget sjukhus i El Nido, så det närmaste ligger i Taytay. Turism Board från Manilla tilldelade just ytterligare pengar till byn, man har planer på att utöka turismen här. Sist gick pengarna rakt ned i kommunpamparnas fickor. Taytay-skylten gjord av plywood ska ha kostat en miljon kronor.

Sammanfatningsvisst var Filippinerna en stark upplevelse, enbart på gott. Det är nästan som om vi har hunnit lämna en bit av vårt hjärta där efter bara tre veckor. Nu när vi har landat hemma i Stockholm, känns det emotionellt att skriva om Palawan. Som ett sista steg av vår drygt ettårs resa var vi väldigt avslappnade och äventyrliga, vi tog all exakt som det kom. Filippinerna är färgstarkt, tryggt och fullt av hjärta.

bl_ingasundell

Vad händer efter sabbatsåret?

Även om vi inget hellre önskade än att vårt liv återgick till hur det var innan vi lämnade vår vardag, så går inte det. Vi är andra människor idag än paret som checkade in på Arlanda den 23 februari förra året. Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod.


Att förlänga vårt sabbatsår var aktuellt ända tills det bara var två månader kvar av året. Våra hyresgäster trivs fortfarande i lägenheten och vi har pengar kvar på kontot. Vi hade faktiskt kunnat ta ett jobb här på plats. Ja, det var upplagt för ett år till i paradiset. Istället bestämde vi oss för att återvända. Inte för att vi måste och inte för att vi saknar Sverige. Med handen på hjärtat, har vi inte längtat hem en endaste gång under ett års resande. Det är nästan lite läskigt, jag borde omvärdera ordet ”hem”.

Samtidigt är det oerhört bra, för att jag tror att man längtar tillbaka när man har det jobbigt. Vi är oerhört tacksamma över att inte ha fått någon anledning att längta till Sverige ännu. Det här året är vårt livs bästa år, punkt slut. Det är så att man nästan blir avtrubbad på exotiska bucket-listdestinationer. Sex veckor Bali runt, sex veckor Japan i körsbärsskrud och Okinawas paradisöar, välkomnande Vietnam, vilda Kambodja och nu sitter jag i en strandhydda på Palawan, (Filippinerna). Nyp mig! Arlandalandningen kommer att väcka oss tillbaka till verkligheten, vi blir nog nypta med underkyllda fingrar. 

Men varför åker vi tillbaka då? Vi har vilat ut, samlat intryck och inspirerats i ett års tid nu och är ivriga att omsätta allt till praktik. Vi åker hem för att omgruppera oss helt enkelt. Du vet känslan man hade under sommarlovets allra sista vecka, när man såg fram emot höstterminen? Det känns verkligen som om vi har haft sommar i ett år och nu ska höstterminen börja (fast det är våren som börjar hemma). Jag tänker på alla kurser jag vill gå, alla kläder jag kommer att plocka fram och Richard tänker mest på kebab.


Resan lärde oss saker som skolan inte har lärt oss. Att se fri företagsamhet på Bali, i Vietnam och Kambodja, att se hur engelskalärare på fem timmars arbetsveckor drar in vad de hemma behöver jobba en heltid för, avhoppade bankanställda som bygger nätverk och etablerar investeringsmöjligheter, eller digitala nomader som är så kreativa att man blir stum. Sådant inspirerar. Vi har sett andra livsstilar än de vi känner till hemma, kikat utanför vår box så att säga. Det finns olika sätt att leva sitt liv på. Alla behöver inte köpa hus, skaffa barn, belåna sig. Det är inget fel med att göra det. Jag letar bara efter något annat, jag vill lägga min egen plan själv.

Vi har umgåtts med människor vilka, liksom oss, har brutit sig ur ekorrhjulet, tänkt utanför boxen och de älskar det. Jag borde nästan ha ett separat inlägg om folk vi har träffat under resans gång. När vi berättade att vi lämnar Vietnam, var första frågan när vi planerar att återvända, flera var tårögda och en del var bergsäkra att vi är tillbaka inom två år. Jag har jämfört priset på Filippinerna med ”hemmapriser” och då tänkte jag på Vietnam som ”hem”. Det blir lite tokigt när man fastnar för något ställe. Ska jag vara ärlig så tror jag inte att vi återvänder till Vietnam. Inte Danang i alla fall. Vi åkte därifrån när det var som bäst, man kan aldrig återupprepa det. Älskade Danang som gav oss så mycket!

Jag tror att vi kommer att resa igen, det är bara en fråga om när och hur. Vi har inget inplanerat detta år, efter Filippinerna. Vi kommer resa i Sverige en del tror jag. Målet är att besöka alla 24 landskap och plocka ut höjdpunkterna. Västkusten är en bubblare. Man behöver inte vara så jätteäventyrlig alltid. Jag har inget emot en storstadsweekend eller en lyxig bungalow på smaragdfärgat vatten. Men jag kommer att fortsätta att äta det som lokalbefolkningen äter. Att dricka fina viner och tycka synd om lokalbefolkningen är inte riktigt min grej. Jag vill komma nära, jag försöker se mig själv leva på varje ny plats jag besöker.


I ett år har vi inte fogat oss under någon annan än oss själva och det blev ett uppvaknande. Alla bär inom sig en massa visdom från miljontals år som våra förfäder har lämnat efter sig, en gåva till oss. Det sitter i reptilhjärnan, sjätte sinnet, kalla det vad du vill. Varför jag går in på denna flummeri är för att jag har börjat att använda mig av det under vårt sabbatsår. Se, när jag inte  galopperar som i en hästflock, lyder under gruppmentaliteten (=ren idioti), styrs av rädsla eller jantelagen, så lyssnar jag mycket på magkänslan.

På något sätt sitter jag på svaren, det gäller bara att sålla bort bruset.

bl_ingasundell