Så blev första månaden hemma

Första månaden hemma var inte så ångestframkallande som vi befarade. Efter en månad hemma kan man säga att vi bara börjat landa. Jag och Richard lever fortfarande i vår asienbubbla. Jag dricker folköl med is i små glas och när vissa låtar spelas, tittar vi i samförstånd på varandra, vi förflyttas tillbaka.

Den tredje mars landade vi på Arlanda. Naturen som omgav flygplatsen var bäcksvart, det var det första intrycket jag fick av Sverige. Träden, marken, allt var sotsvart. Jag hade vant mig vid naturens intensiva färger, jag tittade lite oförstående på trädens döda konturer. Lite som en skräckfilm.

Vältrade oss i svensk lyx
Redan första veckan gav vi oss ut i skidspåret, för att kontrasten från Sydostasien skulle vara total. Jag visste att våra vänner i Vietnam skulle uppskatta uppdateringen, vilket de också gjorde. Sedan gottade vi oss i charkuterier, ostar och vin. I Sydostasien är detta en ofattbar lyx, så vi passade på. Svensk kebab och ugnsbakad lax, mums. Både kallt och varmt vatten i kranarna, det kalla vattnet smakar som källvatten. Lidl känns som en lyxig matbutik, även med japanska mått. Hur kunde jag någonsin rynka på näsan åt Lidl? Svenska (osockrade) mejeriprodukter är helt oslagbara. Heja Arla! Mars innebar födelsedagar och kära återseenden. Folk var dock inte så intresserade att höra om vår resa, mest ville de berätta om sina egna liv. Efter ett par glas vin, kom jag på mig själv att ändå berätta anekdoter, som ingen ville höra.

Arninge golfklubb skidspår av konstsnö
Arninge golfklubb skidspår av konstsnö
17690695_1451525764878116_223153096_n
Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder
MUMS
Första fredagsmyset hemma. Vi gick upp två kilo var första månaden.
17741346_1451525618211464_1711007185_n
Här firar vi min fina mammas födelsdag, med all tänkbar lyx på balkongen.
17741079_1451525674878125_349047851_n
Ugnsbakad lax, vad jag har saknat dig! Om man skulle servera denna i Vietnam, Japan eller Bali skulle folk bara gapa.Det är galet dyrt med lax i Asien, det mesta flygs in från Skandinavien.

Fixa
Sen gick allt snabbt. Packa upp sjuka mängder med prylar från källaren, skaffa mobilnummer, gymkort och tillbringa timmar i myndigheternas automatiska telefonväxlar. Datorn gick att starta upp, som tur var. Hur skulle vi spara alla våra foton utan att datorn kollapsar?

  • Vecka ett drog jag fram mitt CV
  • Vecka två gjorde jag en utbildningsplan för att plugga digitala medier
  • Vecka tre påbörjade jag läsa till körkort. Planen är att ta körkortet i april.

Allt ska hinnas med innan jag får jobb och sugs tillbaka in i ekorrhjulet. Richard börjar sitt nya jobb på dagen en månad efter hemkomsten. Man får ingen A-kassa efter ett års resande, så det gäller att ha vikt undan några sedlar till hemkomsten.

Hur är saker annorlunda, vad är behållningen av sabbatsåret? 
Det första som är annorlunda är att vi båda kommer att arbeta 80 procent hädanefter. Vi måste lägga ned tid på att utvecklas och förkovra oss, tänka på vår framtid.
Den andra förändringen är att jag tar en sak i taget. Innan resan skulle jag vara så effektiv som möjligt och multitaska. Nu fokuserar jag på en sak i taget. April är det körkort och inget annat som gäller. Maj är det digitala medier. Jag har för övrigt en lång lista på projekt jag kommer att dra igång, men jag ska ta dem en i taget.
Det tredje är koll på pengarna. I Asien får man pruta och förhandla mycket. Det innebär att man ska kunna uppskatta vad något kostar innan man frågar om priset. Det har vi tagit med oss hem. Saker som vi anser kostar oskäligt mycket, lägger vi tillbaka på hyllan. Innan resan hade de hamnat i varukorgen. ”Det är bara 500 spänn” sades ofta i vårt hushåll. Men 500 spänn kan man göra rätt roliga saker med, roligare än slänga dem i sjön. Inte så att vi har blivit galna snåljåpar, utan att vi tänker på vart vi investerar våra pengar i. Ett av årets mål är att se över vårt sparande till exempel.
Sammanfattningsvis
Jag var mer ”mig själv” i Asien än jag är hemma. Jag känner mig åter som en främling. Precis som det var innan vi reste iväg, denna känsla kanske aldrig försvinner. Å andra sidan är det inte så hemskt att komma hem som expats tror. Våra vänner ryste av obehag när vi berättade att vi skulle åka hem. Det är vad du gör av din tid på hemmaplan som är viktigt. Vägra sugas in, kämpa. Det finns en uppsjö av möjligheter här också. Vi kom hem för att starta vårt nya liv på riktigt. Solbrännan och leendena sitter kvar, vi har inte blivit ”det gråa folket” än och tänker inte bli det heller. Blir vi det då är det bara packa ryggan och dra, hur svårt kan det vara?
17757976_10155574535005016_1765116545_n
Här lämnar vi Palawan, lilla flygplatsen i Puerto Prinsessa. Det kommer dröja länge innan jag hör fåglarnas kvitter, känner lukten av rökelse och bliv väckt av tuppar i gryningen.

17758178_10155574534910016_1371543078_n
Adjö Filippinerna, adjö Asien
17690111_10155574534530016_1129590286_n
Såhär glada var vi på Manilla-Bangkok Thai Air flyget när vi fick massor av benutrymme. Kort flygning men så skönt plan! Det var inte lika skönt på Bangkok-Arlanda flyget.
17742462_10155574534175016_131404123_n
Hemma igen, efter ett år och en vecka, all packning har vi på ryggarna, thats it!

bl_ingasundell

Inga – Årets upplevelse för oss: Fängelset Iwahig på Palawan

När vi bodde i Puerto Princesa, Palawan i Filippinerna, besökte vi den semiöppna Iwahig-anstalten, som blev årets upplevelse för oss. Vi delade en tricycle med Nathalia, en mexikansk/amerikansk fotograf. Iwahig-fängelset är ett stort område där drygt 3 000 långtidsfångar från Manilla vårdas. I Puerto Princesa finns det ett kriminologi-college. Jag tror att experimentet med att låta de intagna leva friare har något med saken att göra.

Vi åkte in genom grinden och efter att ha skrivit in oss öppnade risfält, mangofält och getfarmer upp sig. Det inhängande området är drygt 20 hektar stort. Första stoppet var ”Minimum Security Prison”. Fångarna delas in efter rymmningsrisk, enligt ”minimum”, ”medium” eller ”maximum security”.

Foto: Natalia del Rio. För mer se http://www.fulldisclothesureproject.com

Vi fick inte gå in på ”minimum security”-avdelningen, utan blev hänvisade till Henrys ”kontor”, en bambuavsats ovanför muren. Henry är en ”pålitlig intagen”, han har suttit inne i arton år för väpnat mord och kommer från Manilla. Detta gällde alla vi träffade. Härkomst Manilla, väpnat mord och långa straff. Vi fick köpa styckförpackade kakor och cigaretter av Henry till överpris, som vi kastade ner till fångarna på gården.

Här kommer dilemmat som spökade i våra hjärnor. För oss kändes det som om vi matade djuren på ett zoo, som om vi är vidriga turister som utnyttjar dessa killar för att stilla vår nyfikenhet, hungriga på att se elände. Sen finns det en annan sida. Dessa killar kan efter 18 år varenda vrå av sitt lilla område, de kan varandra också. Det är ingen som hälsar på dem. Det är få filippinare som har råd att resa från Manilla till Palawan. Förmodligen känner deras barn inte ens till dem. Maten är rätt trist och det finns två sätt att tjäna pengar. Arbete på fält, vilket ger en inkomst på åtta kronor i månaden, eller sälja souvenirer och ta emot gåvor från turister. De kan ignorera turisterna eller komma ut på gården, det är frivilligt. Alla verkade tycka att det är kul att något hände, som om det vore julafton. Det var bara vi tre där som kom utifrån denna dag. När vi åke in på området, kände vi bokstavligen allas ögon på oss, folk började röra sig på gården. Det går inte att beskriva. Men det kändes inte farligt.

Foto: Natalia del Rio. För mer se http://www.fulldisclothesureproject.com
Glada miner när det regnade cigg och kakor, gubbarna ville prata med oss och spexa, men Henry höll stenkoll på oss
Det kändes moraliskt fel att fota, jag är ju ingen fotograf, jag var fångad av nuet. Men denna lyckades jag ta, han sade att han heter Donald Trump
Foto: Natalia del Rio. För mer se http://www.fulldisclothesureproject.com

Fångarna säljer olika souvenirer. Vi valde att ge gåvor som tack för deras gästvänlighet istället för att shoppa. Tills jag såg t-shirten som en fånge bakom staketet vinkade till oss med. ”Pengarna är slut, kakorna kostade skjortan” sa Richard ”låna pengar, vi måste ha t-shirten med oss härifrån”. Det är sällan jag vill ha något, jag är sämst på att handla, men den orangea Maximum Security skulle bara med. Jag kan inte förklara det, det var en magkänsla. Kanske behövde killen pengarna, kanske skulle det bli den bästa souveniren från hela resan.

Man kunde besöka alla tre avdelningarna, minimum, medium och maximum security. Vi fastnade på medium security avdelningen längst. Konstigt nog fick vi där fritt umgås med de intagna i ett stort fritidsliknande byggnad. Byggnaden var uppdelat på souvenirshop, pingisbord och en scen med högtalare. Ibland uppträder killarna för taiwanesiska turistgrupper. Jobbar man i The recreation hall, börjar man klockan nio på morgonen och går tillbaka till sin barack kockan fem. Runt 20 fångar uppehöll sig där, inga plitar, vi var de intagnas gäster. Ingen fick lämna byggnaden utan att be ngn överordnad fånge om lov först, inklusive oss. Det röktes, spelades pingis och surrades. Någon ville berätta sin story, för honom var jag en frisk vind utifrån. Killarna var nyfikna på varifrån vi kom. Ingen av de yngre hade planer på att återvända till Manilla. Palawan var paradiset. En kille fick 18 år för bilstöld, ”but it was an SUV”. Det blev läskig stämning när de såg att vi hade den orangea t-shirten. Richard fick vira in tröjan i sin handduk. Ingen orange kant fick sticka upp. De andra fick inte se. Det är svårt att veta vad som försegår under ytan när man kommer in utifrån. Så även om det är lojt, det intagna är charmiga, så är det prison rules. Man är deras gäst, deras regler gäller. Samtidigt så skulle ingen av killarna riskera att hamna sex år på isoleringen för en struntgrej. Möjligen gav inte t-shirt ägaren på maximum security avdelningen ifrån sig t-shirten helt frivilligt? Man kan bara spekulera.

Vår t-shirt. Foto: Natalia del Rio. För mer se http://www.fulldisclothesureproject.com

”Recreation hall” bokstavligen fritidsgård, där vi hängde resten av eftermiddag med intagna från ”medium security”. Byggnaden är en kvarlämning efter amerikanerna, ”the ghosthouse” kallad av gubbarna i minimum security. Strax därefter blev det semi-upplopp över min orangea t-shirt som fick gömmas undan snabbt

Detta är kanske lite magstarkt aktivitet för en svensk turist som är första tiden i Asien och definitivt inget för en barnfamilj. Jag tror att ett besök på Iwahig fängelset hade varit lite magstarkt för en svensk kriminell haha.

Vi hade bott i Asien drygt ett år och var redo för annat än stränder, snorkling och tempel. Allt har sin tid, vi hade denna fas åtta månader innan. Besöket på Iwahig är en av fem starkaste upplevelser under vårt år i Asien.

Jag med Henry (till höger i civil t-shirt) och Jason, i den bruna ”minimum security”-tröjan.
Resans gulligaste hund var fängelsehunden. Han brukar ha skärp med minipistol på sig och killarna leker att han är snut och håller ordning på dem
Foto: Natalia del Rio. För mer se http://www.fulldisclothesureproject.com

bl_ingasundell

Ingas guide till otroligt vackra Palawan i Filippinerna

Filippinerna är motivation för mig att fortsätta resa och ständigt upptäcka nya ställen. Jag blir lite upprörd när jag ser att vi har enbart sett 14 procent av världen och Filippinerna var inte ens bland dessa länder. Efter ett års resande och fem länder, blev Palawan vår favoritdestination, strax efter Vietnam, där vi ändå hade bott i drygt åtta månader. Bali, Japan och Kambodja kommer alltså efter Filippinerna. Vilken tur att vi tog oss dit.

För mig brukar det handla om:

  1. Människorna
  2. Maten
  3. Naturen

Filippinerna levererar topp på alla tre. Människorna är leende, artiga och nyfikna öbor med perfekt engelska och ”mañana-mentalitet”.

Man äter mycket grillad fisk, bläckfisk och skaldjur. Drycken heter calamansi och är en sur uppfriskande citrondryck. Be gärna om sockerfri calamansi.

Såpan ”Robinson” spelades in på Palawan och ön ska ha inspirerat till boken ”The Beach”, så stränderna är otroliga. Vi pratar blå laguner, vita sandbanker, undervattensgrottor och vattenfall.

Palawan är en av Filippinernas 7 641 öar. Vi valde att åka till Palawan som få svenskar besöker. Svenskar väljer Boracay, Cebu och Siquitor. Jag har inte varit där, men Palawan stal våra hjärtan.
Palawan är en gangska stor ö, 650 kilometer från nord till syd bebodd av 900 000 invånare. Huvudstaden Puerto Princessa är den enda staden, resten är små byar.

Vi började vår resa mitt på ön, i Puerto Princesa. Vi hyrde moppe för 85 kronor dagen, åkte upp till El Nido i norr och avslutade i Puerto Princesa. Sammanlagt 670 kilometer på tre veckor. Man kör ett slags motocross hybrid, vilket behövs. Vägen var dålig på vissa sträckor.

Puerto Princesa är min favoritdestination på Palawan. Kanske för att den är rörig, äkta och påminner lite om Vietnam. Puerto Princesa är inte så turistigt, det är en levande hamnstad till skillnad från El Nido, där pizzahaken konkurrerar med varandra om selfiepinnebärande ungdomarnas gunst. Puerto Princessas huvudattraktion är fiskekrogarna i hamnen, the Baywalk. Vi hittade en lokal grillkrog där den fyllda bläckfisken serverades för nio kronor, dessutom fanns det karaoke.

Baywalk är Puerto Princesas huvudattraktion, där trängs fiskekrogarna med varandra. Bananblad dukas upp på bordet och en buffé av grillat skaldjur serverades direkt på bladen
Vi försökte äta de fyllda grillade bläckfiskarna så ofta vi kom åt, det är inget vi är bortskämda med hemma direkt

Puerto Princesa – ”The City of Living God”. Dessa trehjulingar rullade runt instället för taxibilar.
Ett populärt sätt att ta sig mellan destinationer är att åka dessa jeepneys.
Första punkan.
Andra punkan. Det visade sig att slangen hade varit lagat så många gånger (7) att däcket var skadat av alla reparationer. Normalt byter man innerslangen efter första punkan.
Riding vietnamese style

Vår slutdestination som var El Nido, påminner om balinesiska Uluwatu. Uluwatu ligger på Balis sydligaste spets, medan El Nido ligger på Palawans nordligaste. Båda orter attraherar turister med sin dramatiska natur. El Nido är en liten by mellan skyhöga berg som sticker upp från havet rakt upp mot himlen. Det ser ut som om fladdermöss, flygande hundar och svalor bebor dessa berg. Bukten är skyddad från vind och kantas av restauranger, långsvansbåtarna ligger förtöjda i bukten. Gränderna är snirkliga, smala och livliga, motorcykelrikshor överallt. Elen kommer och går, internet är svajigt – i bästa fall. El Nido är inget för digitala nomader.

Hit kommer man för att göra båtutflykter i den filippinska skärgården. Överallt finns det bås med reklam för öturer. Det finns A, B, C och D-turer, alla går till olika ställen. Handla från hotellet eftersom gatubåsen lägger till skatt på 36 kronor. Dessa heldagsturer kostar från 200 kronor och uppåt, men då ingår grillad buffé. Man besöker laguner, paradisstränder och man snorklar. Bästa sättet att tillbringa tiden i El Nido.

Tips 1: Köp en vattentät väska och lämna finkameran hemma, allt blir blött på båten.

Tips 2: Gå sist på båten så du sitter långt från båtmotorns oljud. Detta ger dig även företräde att hoppa i plurret först.

Tips 3: På Coronstranden finns det massor av långsvansbåtar förtöjda, om ni är fyra personer lönar det sig att hyra en båt och göra en egen tour. Allt ligger rätt nära. Fördelen är att man slipper flaskhalsar med turister som till exempel ”the secret lagoon”. Nackdelen är att ni får fixa egen mat.

Vi tog tour A; small lagoon, big lagoon, 7 commando beach, Shimizu island, där vi åt.
Secret lagoon

Shimizu island
Shimizu island
Besök vid världens längsta undervattensflod, 8,2 kilometer lång!

Dessvärre finns det ingenting att göra under dagen i El Nido, om man vill ha en lugn dag mellan båtturerna. Inga bönsäckar, hängmattor, dagbäddar, soffor, det är dåligt internet och dålig strand och avloppet rinner rakt ut i viken. Vi tog vår moppe till Nacpan beach, 20 kilometer från El Nido. Man tar nio kronor för ”inträde”, entrepreniella lokalbor då det är ingen nationalpark. Man kunde inte gå till Twin Beach eftersom ”professional squatters” har slagit ned sig där och man var orolig över ”landgrabbers”. En beväpnad vakt stoppade turisterna. Ett tecken på fuffens/korruption.

Nacpan beach

Det är mycket dyrare i El Nido än resten av Palawan, maten är turistanpassad. Pizza och pasta är storsäljare här. Vad är det med folk som flyger i 24 timmar till Asien för att ställa sig i pizzeriakön det första de gör? En pizza kostar cirka 80 kronor. Man kan äta billigare på lokala restauranger invid skolan. Vi åt och drack lokalt inklusive varsin öl för 55 kronor, två personer. Ändå hann vi inte smaka på krokodil (vad jag vet) vilket är typiskt på Palawan.

Sunset bar, El Nido

Utgången från vår hostel, rakt ut mot ett jätteberg!
French fries, 45 kronor, är inte billigt någonstans egentligen

Det andra stoppet var Taytay, som är en by 60 kilometer söder om El Nido. Det är inte många turister där. En spansk fort står närmast havet och pensionatet Pems ligger alldeles intill, där vi tog in. Det finns inget sjukhus i El Nido, så det närmaste ligger i Taytay. Turism Board från Manilla tilldelade just ytterligare pengar till byn, man har planer på att utöka turismen här. Sist gick pengarna rakt ned i kommunpamparnas fickor. Taytay-skylten gjord av plywood ska ha kostat en miljon kronor.

Sammanfatningsvisst var Filippinerna en stark upplevelse, enbart på gott. Det är nästan som om vi har hunnit lämna en bit av vårt hjärta där efter bara tre veckor. Nu när vi har landat hemma i Stockholm, känns det emotionellt att skriva om Palawan. Som ett sista steg av vår drygt ettårs resa var vi väldigt avslappnade och äventyrliga, vi tog all exakt som det kom. Filippinerna är färgstarkt, tryggt och fullt av hjärta.

bl_ingasundell

Vad händer efter sabbatsåret?

Även om vi inget hellre önskade än att vårt liv återgick till hur det var innan vi lämnade vår vardag, så går inte det. Vi är andra människor idag än paret som checkade in på Arlanda den 23 februari förra året. Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod.


Att förlänga vårt sabbatsår var aktuellt ända tills det bara var två månader kvar av året. Våra hyresgäster trivs fortfarande i lägenheten och vi har pengar kvar på kontot. Vi hade faktiskt kunnat ta ett jobb här på plats. Ja, det var upplagt för ett år till i paradiset. Istället bestämde vi oss för att återvända. Inte för att vi måste och inte för att vi saknar Sverige. Med handen på hjärtat, har vi inte längtat hem en endaste gång under ett års resande. Det är nästan lite läskigt, jag borde omvärdera ordet ”hem”.

Samtidigt är det oerhört bra, för att jag tror att man längtar tillbaka när man har det jobbigt. Vi är oerhört tacksamma över att inte ha fått någon anledning att längta till Sverige ännu. Det här året är vårt livs bästa år, punkt slut. Det är så att man nästan blir avtrubbad på exotiska bucket-listdestinationer. Sex veckor Bali runt, sex veckor Japan i körsbärsskrud och Okinawas paradisöar, välkomnande Vietnam, vilda Kambodja och nu sitter jag i en strandhydda på Palawan, (Filippinerna). Nyp mig! Arlandalandningen kommer att väcka oss tillbaka till verkligheten, vi blir nog nypta med underkyllda fingrar. 

Men varför åker vi tillbaka då? Vi har vilat ut, samlat intryck och inspirerats i ett års tid nu och är ivriga att omsätta allt till praktik. Vi åker hem för att omgruppera oss helt enkelt. Du vet känslan man hade under sommarlovets allra sista vecka, när man såg fram emot höstterminen? Det känns verkligen som om vi har haft sommar i ett år och nu ska höstterminen börja (fast det är våren som börjar hemma). Jag tänker på alla kurser jag vill gå, alla kläder jag kommer att plocka fram och Richard tänker mest på kebab.


Resan lärde oss saker som skolan inte har lärt oss. Att se fri företagsamhet på Bali, i Vietnam och Kambodja, att se hur engelskalärare på fem timmars arbetsveckor drar in vad de hemma behöver jobba en heltid för, avhoppade bankanställda som bygger nätverk och etablerar investeringsmöjligheter, eller digitala nomader som är så kreativa att man blir stum. Sådant inspirerar. Vi har sett andra livsstilar än de vi känner till hemma, kikat utanför vår box så att säga. Det finns olika sätt att leva sitt liv på. Alla behöver inte köpa hus, skaffa barn, belåna sig. Det är inget fel med att göra det. Jag letar bara efter något annat, jag vill lägga min egen plan själv.

Vi har umgåtts med människor vilka, liksom oss, har brutit sig ur ekorrhjulet, tänkt utanför boxen och de älskar det. Jag borde nästan ha ett separat inlägg om folk vi har träffat under resans gång. När vi berättade att vi lämnar Vietnam, var första frågan när vi planerar att återvända, flera var tårögda och en del var bergsäkra att vi är tillbaka inom två år. Jag har jämfört priset på Filippinerna med ”hemmapriser” och då tänkte jag på Vietnam som ”hem”. Det blir lite tokigt när man fastnar för något ställe. Ska jag vara ärlig så tror jag inte att vi återvänder till Vietnam. Inte Danang i alla fall. Vi åkte därifrån när det var som bäst, man kan aldrig återupprepa det. Älskade Danang som gav oss så mycket!

Jag tror att vi kommer att resa igen, det är bara en fråga om när och hur. Vi har inget inplanerat detta år, efter Filippinerna. Vi kommer resa i Sverige en del tror jag. Målet är att besöka alla 24 landskap och plocka ut höjdpunkterna. Västkusten är en bubblare. Man behöver inte vara så jätteäventyrlig alltid. Jag har inget emot en storstadsweekend eller en lyxig bungalow på smaragdfärgat vatten. Men jag kommer att fortsätta att äta det som lokalbefolkningen äter. Att dricka fina viner och tycka synd om lokalbefolkningen är inte riktigt min grej. Jag vill komma nära, jag försöker se mig själv leva på varje ny plats jag besöker.


I ett år har vi inte fogat oss under någon annan än oss själva och det blev ett uppvaknande. Alla bär inom sig en massa visdom från miljontals år som våra förfäder har lämnat efter sig, en gåva till oss. Det sitter i reptilhjärnan, sjätte sinnet, kalla det vad du vill. Varför jag går in på denna flummeri är för att jag har börjat att använda mig av det under vårt sabbatsår. Se, när jag inte  galopperar som i en hästflock, lyder under gruppmentaliteten (=ren idioti), styrs av rädsla eller jantelagen, så lyssnar jag mycket på magkänslan.

På något sätt sitter jag på svaren, det gäller bara att sålla bort bruset.

bl_ingasundell

Upplev spännande Danang i Vietnam – Stor guide

Denna guide borde ge dig bra start i Danang. Man lever billigt här och danangborna är varken fattiga eller desperata. Men inget serveras för dig som turist, allt är nytt och inget är på engelska.

Två saker du behöver veta om Danang.

1. Klimatet är inte den ultimata, säsongen är nämligen kort. Juni till augusti är sommartemperaturerna inte att leka med. Det visar 38C på termometern men känns som 48C. November till januari är det regnperiod. Då regnar/blåser det som en vägg, du ser inget när du åker moppe, lägenhetsväggarna droppar vatten och myggorna festar på.
2. Danang är en stad man fastnar i. Många som har åkt igenom Danang har stannat i flera år. Detta är en av Asiens bäst bevarade hemligheter. Nu får du guiden till den.

Innan resan

Gå med i Facebookgruppen ”Danang Hoi An expats”

På plats kan du plocka upp Danangguiden. www.vietnampocketguide.com


Danang gör sig bäst om man stannar i två veckor eller längre, det är en välmående stad med minimal turism och inga påflugna försäljare, än så länge. Vi fastnade i Danang i nio månader på grund av att det är:

  • Ett bra strandsamhälle med blandning av expatrioter och vietnameser
  • Rent
  • Prisvärt
  • Familjärt
  • Det finns många gym
  • Man kan surfa
  • Eller jogga på den drygt milslånga stranden
  • Det finns massor av fik
  • Det finns barer och restauranger men inget är turistigt/rip-off

Vissa digitala nomader säger att thailändska Chang Mai var så förr i tiden.

Området som utvecklas mest är strandsidan. För bara fem år sen låg det i öde, nu öppnar två nya fik i veckan, det verkligen exploderar.

Det behövs fler svenskar här. Vi utlänningar består av koreaner, japaner, australiensare, sydafrikaner, irländare, amerikanare och ett handfull övriga europeer. De flesta är från 30 till 50 år och expatrioter, stämningen är sansad och tolerant.

Danang delas av Hanfloden på en stad- och en strandsida. Stranden är där amerikanerna landsteg under vietnamkriget och kallade den för China beach, men den heter My Khee egentligen och har en lång skuggad strandpromenad. Aktiviteter pågår här klockan 05:00 och 17:00-20:00 då vietnameser joggar, dansar, gör Tai chi eller simmar.

Området där vi bor heter An Thuong och är särskillt känt för sin tillbakalutade lokala stämning. Folk känner igen dig om du är ny och hälsar på gatan. Du som är ny kan tycka att det är lite inavel här, eller att är en ”klick”. Börja prata med någon, alla känner alla här, snart är du med i klicken.

När man är på stranden kommer man se den 64 meter höga lady buddhastatyn. Denna finns på Son Tra halvön som ligger 14 kilometer från An Thuong och gör det till en bra utflyktsmål att testa sina motorcykelskills på. Trafiken dit ut är lugn, men se till att bromsarna fungerar. Tittar du rakt fram så ser du Chamön som är ett bra utflyktsmål. Ett par mil åt andra hållet ligger Hoi An-stranden.

Förutom strandpromenaden kan man promenera utmed Hanfloden, fiskarna fiskar i sina båtar, det fläktar och i skymningen lyses broarna upp och speglas i det stilla vattnet. Pop-up juicebarer serverar sockerrör, limedryck och snacks. Lördagar och söndagar klockan nio på kvällen sprutar drakbron eld och vatten och Danangbor samlas runt floden och sitter på plaststolar. Mittemot på andra sidan av floden kommer man bländas av Bach Dangatans ljus från restauranger, pubar och caféer som är öppna till sent, pumpar ut musik och serverar milkshakes och hotpots. Här finns även Bamboo2 och Universal, vattenhål för expats och turister.

Boende i Danang

Jag rekommenderar Danang Beach apartments genom Airbnb för 350-560 US Dollar i månaden, då får man sovrum och vardagsrum med köksdel, AC, satelit-tv och städ tre gånger i veckan. Alternativet är att du annonserar i Facebookgrupperna, du blir hjälpt samma dag. Vi har lyckats hyra samma bostad på An Thuong 8 för 310 dollar och el tillkommer. ”Smeten” här är An Thuonggatan 1-9, det är gator som går rakt upp från havet. 

Ta sig hit

Flygplatsen ligger inne i Danang city, taxiförare är sjyssta, de har taxametern på. Det tar tio minuter till An Thuongsidan. Passa på och köp SIM-kort på flygplatsen. I Vietnam ringer man fortfarande till varandra.

Ta sig runt

En månadshyra på en moppe går på cirka 380 svenska kronor. Ha alltid hjälmen på, det är lag. Lokalbuss till Hoi An tar 40 minuter och kostar sju till tio kronor. Det är billigt med taxi. Trottoarer används som parkeringsplatser för moppar, så det är svårprommenerat.

Shoppa

Favoritnöjet på våra resor är lokala marknader. Så vågade är vi, haha. Sök upp i Google maps: Cho Bac My An-marknaden.

Den är öppen från soluppgång till solnedgång. Siestan är mellan 12 och 15. Jag skulle rekommendera att handla under siestan, även om bara en del stånd är öppna. Åka i rusningstid gör du på egen risk. På utsidan finns det säsongsfrukt och grönsaker utan dess like. Inne i marknaden finns smårätter att plocka med sig, färsk juice, pannkakor, nudelrätter, risefterrätter, sniglar med mera.

Det finns även solhattar, underkläder, kläder, husgeråd, kött och skaldjur. Inga hundar eller konstigheter, man är rätt återhållsam med sånt i mellersta Vietnam. Vi har inte blivit sjuka av maten på nio månader.

Det finns två större marknader på citysidan; Con och Han, men där måste du pruta. K-mart är den enda 24-timmars affären i An Thuong. Den har lite av varje, men den är dyr.

Lotte, Vincom, Big C och Metro är varuhus som har allt och är de bästa ställen att handla mat om du har svårt för marknaden. Roligt spritutbud med koreanskt vin och vietnamesiskt whiskey bland annat. Moppe eller taxi är ett måste.

Indochina tower har Hawaianas affär med flipflops i storlekar över 39. Den enda vi känner till som har större storlekar. Jag har storlek 39 och det innebär herrskor i vietnamesiskt storlek 41 här.

Äta

Bästa stället att börja på är Tocana i An Thuong (mittemot Avatar hotellet). Studera menyn. En av de få menyer som är både på engelska och vietnamesiska. Frulle till middag, generösa öppettider.

Stället snett mittemot Tocana är också bra.

Namunamu på samma gata, har västerländsk mat, sallader pommes och så vidare. Testa deras äggkaffe, det är vispat ägg med kaffe. Väldigt LCHF.

Sen finns det Tams pub, sök upp henne på Facebook. Hit går du för billig västerländsk mat och umgänge med den karismatiska ägarinnan.

Hittills vårt livs godaste hamburgare serveras på Burger Bros (An Thung 4). Jag varnar, den är vanebildande. Det serveras inget annat där. Öppnar klockan 17. På samma gata ligger Oasis, en spanskägd tapaskrog.

Burger bros kör ut burgarna hem till dig. Livet på en pinne.

Vårt favoritmat här är Bahn Cahn. Vi sprider inte det till någon annan än just er – våra läsare. Inte ens expats här. Vi är deras enda västerländska kunder. Än så länge. Men tro mig; det är nudelsoppa-himlen. Peka på soppan och visa med fingrarna antal personer som ska äta, inte ett ord engelska talas. Bahn Cahn kostar sju kronor. Alltså det är en institution som har pågått länge, verkar vara familjedrivet. Det är en långkok på kohuvud, serveras med tapiokanudlar, syltad rödlök, chilli och lime. Det är varmt, starkt och smakrikt. Kärlek i grytan. Jag kommer för evigt sakna bahn cahn.

Det ser ut som ett garage, men där serveras Danangs bästa bahn cahn

Be en vietnamesiskt bekant ta med dig till kaninrestaurangen (det finns flera) runt Son Tra. Svårt att hitta men värt besväret. Det finns flera.

Ta en öl i An Thuong byn

The Village är strandbaren som öppnade när vi kom och håller på att bli en institution. En dorm, en bar och restaurang som drivs av amerikanen Eric som har bott i Japan i 18 år. Definitivt bästa läget med rund bar och säckar i sanden. Följ dem på Facebook, happy hour på öl, surfbrädeuthyrning, öppen mikrofon kvällar och bra fester då och då

The Palace är ärkekonkurrent till the Village. Drivs av den socialt okompetente serben/australiensaren Marc. Följ dem på Facebook för även Marc är duktig på att locka in dig med trivial pursuit-kvällar, sköna saxofonband och ladies nights

Vertigo är byns gubb-bar med sport på tv och trubadurkvällar. Thai mat.

Oasis är ett spanjorägt tapasställe med starka osötade groggar och goda tapas. Tips; Pina Colada. Här samlas fastlandsspanjorer

Simple man2 är bror till Simple man i stan. Öl och pool, vietnamesisktägt.

Fresh beer, bia hoi. Det är pop-up trottoarbarer som öppnar i skymningen. Med plaststolar. Kännetecknas av en tunna i mitten. En 1,5-liters kanna öl kostar sju kronor och det är ljus mellanöl som man dricker med is. Världens skonsammaste fylla. Maträtter wokas i ordning, menyn är lång och rätterna kostar 7-14 kronor. Väldigt gott. Jag glömmer aldrig smaken av wokad vitlök och chillibiff, ljus lager och ljum nattbris. Här kommer vietnamesiska män att vilja skåla med dig, ”yoo” betyder skål. Helkväll har aldrig överstigit 60 kronor för oss båda.

Jazz hotel. Följ stranden mot Lady Buddha och du kommer springa på mysiga Jazz hotel med musik, bakverk och sköna stolar, fantastisk strandutsikt

The Dawn är torghäng vid playan, efter torget där alla turister tar selfies. Goda drinkar, bra musik, ofta trubadur

Mi Casa mest utomhus, har specials på mango daiquiris på torsdagar. Kolla deras FB sida för öppettider.

Kangaroo australienägt ställe, mest utomhus.

On the Radio är japaneras livemusik ställe.

Wangs en koreanskägd favorit som drivs av vietnameser. En utomhusbar som spelar rap eller deephouse och uppmuntrat till att spela shack eller kort. Väldigt tolerant ställe. Billigaste groggar, man fastnar i många timmar här varje gång.

Ute på äventyr? Ställen i city (över bron)

Universal2 stans version av Vertigo. Ta en öl men fortsätt på samma gata till Bamboo2.

Bamboo2 – australiensiskt ägt, lite mer opersonligt, bra musik och starka groggar, bra blandning med asiatiska gäster, party hänger i luften, spontandans.

Richard på Bamboo

Golden Pine blöt partybar a la Mallorca, med typ lambada musik. Här hamnar man när man har tappat omdömet.

Simple Man – Cool hip hop bar, vägg i vägg med Golden Pine. Funkar bra att kyla ned sig på och bli cool igen.

Waterfront – Det här stället är till för utlänningar som vill synas. Inga flip-flops här, 25-åringar i slips och tjejer som låter mycket, lite stirrigt, dålig musik, men flådigt. Stockholmspriser. Värt att besöka om man börjar längta hem

Soul Kitchen (i Hoi An) är på stranden utanför Hoi an, resortliknande restaurangbar. Dagbäddar på en avsats över havet, fin toa, bra meny och band på kvällen. Balistandard, lyxkänsla. Tror att Danangs The Village läts inspireras av Soul Kitchen.

Soul kitchen Hoi An

Aktiviteter – om du vill göra annat än supa 

Träna

Springa på stranden är givet. Är du här på sommaren så får du göra det innan 07 eller efter 17 för att slippa solsting.

Annars finns det gym på varje gatuhörn, även för tjejer och det kostar runt 50 kronor i månaden. Kolla upp California fitness. Surfbrädor finns på the Village bland annat. Det finns yoga också, fråga i Facebookgruppen.

Det finns havskajak att hyra. 

Lär dig Vietnamesiska

Sök på ”Learn vietnamese Danang” på Facebook. En lektion kostar runt 38 kronor. Jag rekommenderar det eftersom du kan fråga din gulliga lärararinna, allt från var godaste vårrullarna finns till bästa utflykten. Annars anslut dig till en coutchsurfing-grupp och åk på utflykter med vietnameser. De vet allt och det är väldigt soft folk. Vi paddlade havskajak med couchsurfarna och åkte till kaninrestaurangen efteråt.

Utflykt till ön Cham

Det tar 30 minuter med speedboat ut dit. Man kan dyka på koraller och hyra tält för övernattning.

Hoi An

Utflykt till Hoi An med lokalbuss kostar sju kronor enkel väg. Med moppe tar det 35 minuter. Handla kläder och skor där. Eller inte: kläderna är gjorda att hålla en gång. Det är till för backpackers på genomresa. Jag säger det här så har jag det sagt. Vi har varit där 20 gånger och det är alltid obehagligt med sluga försäljare som pratar perfekt engelska, pizzahak och horder av blekfeta turister. Men du borde åka hit, om ens för att äta nachotallrik på Hola Tacos och glassa på Soul kitchen.

Hue

Den gamla huvudstaden tar tre timmar med tåg. Bussen går nog snabbare. Vi övernattade där. Hue är betydligt mer tillbaka lutat än Hoi An. Citadellet, baren DMZ och soppan bun bo hue är värt en åktur dit. 
Asia Park

Tivoli med asientema i Danang. Inträde 76 kronor och man kan åka allt. Det finns en Anglor Wat-del, Singapore-del med drakar med mera.
Ba na Hills

Mot Son Tra på ett bergstopp har man byggt en medeltida fransk stad, linbanor går dit.

Hai van passet och Bac Ma

Det finns utflykter till Bac Mas nationella park på 1 400 meters höjd, men dem kostar en dek. Ett tipps är att åka moppe dit och ta bil till toppen från entren, mopparär förbjudna. Det finns flera hajkingleder, djungel och övergivna franska villor. Se upp för blodiglar!

Spa

Bara en bråkdel span är närvarande på nätet och de flesta sidor är på vietnamesiska dessvärre. Mitt tips är: ser du ett spa, gå in där. Behandlingarna i Vietnam är ganska enkla. Det handlar framför allt om massage eller fotbehandlingar. Men det det finns även ställen som ser ut som frisörsalonger, oftast handlar det om hår- och ansiktsmassage. Jätteskönt. Koppning är också stort här.

Här kommer några span som jag har haft nöje att besöka:

Miami Spa – An Thuong bekvämt nära, men lite flamsig personal. Thai massage 111 kronor. Massagen var jättebra.

L Spa – Helben vaxning 148 kronor, bikini waxning 148 kronor. En av de få som vaxar i An Thuong. En nödvändighet om man bor nära stranden.

Danang Beach spa – Bikini vaxning 110 kronor.

Cicilia Spa – Elegant, massage, bad, ansiktsbehandlingar. Specialbehandlingar: Korean seven steps: sju olika saunas 370 kronor.

Queen Spa – Väldigt proffsig och prisvärd, Richards favorit. Bikini vaxning 129 kronor. Bambu massage, Richards favorit, vanlig massage sen rullar de ut dig med ett varmt bamburör.

Noah Spa – Den flådigaste ingången men enbart massage och sauna.

Herbal Spa – Paketet vi tog var ångbastu och 90 minuter massage. Sen serveras det te med tilltugg. Bästa dagen under regnsäsongen!

Galina mudbath – ligger vid stranden i en konstgjord klippa, det ser helt fantastiskt ut.En upplevelse, man slussas runt i olika bad och dushar.

Beauty salon Loc – ligger i city, rankad som den bästa hårsalongen, litet med duktiga frisörer, både klipp och färg. Klippning med skalp- och ansiktsmassage och styling gick på 200 000 Vietnamesiska Dong (67 kronor).

Digitala nomader

Det finns inga hubs för digitala nomader i Danang (än). Cafe six on six är stället där man kan få jobba ostört. Det finns en ”Digital nomads in Danang”-grupp. Är du digital nomad skulle jag rekommendera dig att söka upp folk i Hoi An, det finns en större community där.

Visum

Som svensk kan man söka en tremånaders ”multiple entry tourist visa” hos vietnamesiska ambassaden i Stockholm, prislappen är 900 kronor (år 2016).

Man kan inte förlänga sitt visum utan att lämna Vietnam. Här är en video som kartlägger olika sätt att förlänga sitt visum från Danang

https://m.youtube.com/watch?v=4qECPCGcj2E

Visa Van kontoret i An Thuong byn har upplägg som följer:

  • Visa van 5+5 timmar inklusive lunch och bilsnack 380 kronor per person
  • Visa letter för Vietnam visum 497 kronor (kan gälla flera personer)
  • Laos visum 35$ (298 kronor) per person
  • Vietnam visum single entry 25$ (214 kronor) per person.
  • Sammanlagt 1141 kronor per person (2016 års priser).

Japan bakom fasaden – så är det i verkligheten

Många som har varit i Japan har fastnat för det magiska landet i öst. Ingen har större förståelse för det än jag. Jag var 17 år när jag var där för första gången. Jag stannade där på egen hand i åtta månader, intrycken räckte i många år framöver. Sådant formar en ung människa. Jag brukar le innombords när jag ser västerlänningar fastna så starkt för något asiatiskt land att de är övertygade att de själva är asiater, haha, kan det ha varit jag en gång i tiden måntro?


Japan har ett slags energi, vissa talar om magnetfält. Man klarar sig på mindre sömn. Kanske är du redan en japanälskare, då vet du vad jag pratar om när jag säger att jag älskar:

  1. Dryckförsäljningsmaskiner som finns överallt, redan på flygplatsen. Det är aldrig långt emellan vätskepåfyllning i Japan
  2. Kalla téer, jag är besatt av det gröna, men sanpin cha (från Okinawa) jasmin, uron, samt mugicha slinker ned de med
  3. Att det kvittrar på övergångsstället när det är dags att gå
  4. Att alla gör plats, bockar och ler, gör sitt bästa för att hjälpa, ingen negativ energi
  5. Tryggheten att man kan gå i de mörkaste gränder och glömma saker och inte oroa sig för tjuvar eller arga fyllon
  6. Japanernas härliga inställning till spriten, det dricks men ingen slåss
  7. Tåg/bussar är rena, relativt billiga och går i tid
  8. Gratis toaletter överallt, Sverige LÄR!
  9. Minimarkets (typ 7/11) har allt från Shiseido make-up till Champagne till bento-matlådor, dygnet runt
  10. Alla tvålar luktar gott och lödrar, alla shampon gör håret mjukt, alla krämer får ansiktet att stråla
  11. Varje restaurang/kafe/bar är utformat som den absolut bästa hemligheten. Belysningen, den lågmälda musiken, fantasifulla spritmenyer, karaktärsfulla människor i personalen. Alltså hur gör de? VARENDA ställe vill du tillbringa hela kvällen på, kan man överföra det hem?
  12. Tokyo är vår favoritstad i världen, det är verkligen en barnsligt rolig stad
  13. Uppvärmda toalettsitsar som tjänstgör som bidé
  14. Service
  15. Nomi-hou-dai = all you can drink
  16. Onsen–finns det ett fräshare sett att bada på?
  17. Renligheten, allt är rent, rena trottoarer, rena toaletter
  18. Taxin, förarens vita handskar, tygklädda rena säten och för Guds skull ta inte i dörren! Den öppnar och stängs autimatiskt.

Japanerna måste vara överlyckliga i sitt örike, eller? Nja, japanerna kommer aldrig toppa listan som världens lyckligaste folk.

Japanska själen är sorgsen, det finns mycket patos och fylla. De är ensamma. Japaner har inte löst frågan hur man lever i partnerskap med varandra och det knäcker dem. Man ska vara gift innan man fyller 25 år. Sen stannar kvinnan hemma, mannen försvinner in i företagskulturen med obefintlig fritid.

Av någon anledning samlas inte kvinnor ”för att det skulle uppstå avundsjuka och konkurrens” fick jag höra en gång. Så de blir ”kitchen-drunks” i sin ensamhet. Mycket sprit är paketerat i rosa förpackningar riktade till de kvinnliga konsumenterna. Männen super skallen av sig med andra män, bara när de sitter ensamma i någon Snack Bar ändras ansiktsuttrycken och man får höra sorgsna historier som får örona att trilla av.

Otrohet i äktenskap är nästan helt tollererat. Den enda personen man inte vill umgås med är sin partner. Man talar nedsättande om varandra och ser inte varandra i ögonen. Till exempel i Nahas Shot Bar, frågade jag två jämngamla kvinnor om de också var gifta. De förundrades över att jag och Richard umgicks och reste ihop fastän vi var gifta. Bådas min ändrades som i ett trollslag, leenden dog ut, varpå en kort nickning och ”men nu pratar vi inte om det”. Det finns säkerligen par i tokyotrakten där den gifta kvinnan arbetar och där gifta par går ut tillsammans, men det är inte normen. Nuförtiden gifter japanska kvinnor sig alltmer sällan och bor kvar som vuxna kvinnor hos sina föräldrar. Detta gör de eftersom man hyr oftast bostad i Japan av privatvärdar. Dessa värdar vill inte ha singelkvinnor i fastigheten ”för att det drar till sig problem”.


Jag har nog aldrig kännt mig så ensam som jag har kännt mig i Japan. Det konstiga var att när jag såg mig omkring, verkade alla vara ännu mer ensamma än jag. Patos och fylla som sagt.


Sen finns det ”andra chansen” paren. Richard skrattade åt dem, jag var äcklad. Männen i livets gyllenne år, 70, 80-års åldern med en tvååring och en 30-årig fru/tjej. Jag överdriver inte, jag var osäker på om det var rullator eller barnvagn gubben höll i. Jag antog att samhället har blivit så moderniserat att det var morfar som var ute med barnbarnen. Tills jag hörde barnet kalla mannen för ”otosan” (pappa). Varje gång jag såg ett sådant par, kunde jag inte låta bli att tänka på gamlingens gamla fru, hur såg hennes liv ut idag? Hur ser tjänstepensionen ut för henne? Var hon en glamorös uteliggare, som de välartade japanska damerna man kan se sova på marken undet presseningarna i stadsparkerna?


Det dröjer nog ett tag innan jämnställdheten når Japan. Japan är nog det enda landet i världen, där medelklassflickor i 15-års åldern nöjesprostituerar sig. Det som är fascinerande, förutom självaste ”varför?” är hur välorganiserat allt är. Det finns mötesappar och prislistor, allt är i det öppna. Inga hallickar, inga droger. Stadgat pris för en karaoketimme och stadgat pris för ett besök i en love hotell. Ibland får man betalt i form av klockor, skor eller handväskor. Ofta kan man se om kvällarna en grånande herre i sällskap med en tonårstjej inhandla en 20 000 kronors handväska på Don Quiotte. Titta så ser du.


Boendestandarden i Japan är en annan sak som gör att man tappar värdighet. Stackars hemmafruar som sitter och trycker därinne. Det spelar ingen roll om man är rik eller fattig, man kommer inte i närheten av den lägsta svenska bostandarden. Om jag och Richard hade bott i Japan och arbetat likvärdigt som i Sverige, skulle vi bo i en möglig 30 kvm lägenhet med kokvrå, utan utsikt, enkla, möjligen frostade fönsterrutor, gasolvärmefläkt och tvättmaskin som tvättar enbart i kallt vatten, förhoppningsvisst inom 90 minuters resväg från våra arbetsplatser. Man hatar sina balkonger i Japan. Man samlar saker där (förråd ingår inte i lägenheter) eller torkar tvätt där. Japan är ingen bra land för de som lider av klaustrofobi, både i samhället och i bostaden.


När man reser är det inte bara för att upptäcka nya platser. Ibland reser man för att släppa de gamla. Det vad som hände mig. Mellan åren 1991 och 2016 var Japan ett förlovat land för mig. Under dessa år grämde det mig. Kanske skulle jag ändå ha stannat kvar i Japan? Det gav mig mycket att besöka Japan i samma kontext som Bali, Vietnam och Kambodja. Det gav mig större perspektiv.

Här i Danang, Vietnam finns det en stor japansk community. De blev alltid förnärmade när jag tilltalade dem på japanska och skulle rabbla vart jag har bott i Japan, söka någon slags gemenskap. Tills jag fattade att de rymde, de bor här nu och de vill inte bli påminda. Nuförtiden när jag träffar japaner utomlands, nämner jag aldrig att jag har ens varit i Japan. Jag vet varför dem har stuckit, de stack av samma anledningar som jag gjorde.

För vidare läsning
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Enjo_kōsai

Ingas reseguide till favoritstaden Tokyo

Nu till min favoritstad i hela världen: Tokyo. Men först en tredagarsparantes om Osaka.

Mitt förhållande till Osaka har aldrig fått en ärlig chans, trots att det ligger bara 40 minuter från Kyoto, där jag har bott. Många unga kyotobor brukar festa i Osaka på grund av det torftiga nattlivet i Kyoto. Även denna gång fick vi ingen bra start. Festa var det sista jag ville dagen efter Valborg. Egentligen ville jag inte ens vara i Osaka, men det var den enda login vi fann i närheten av Kyoto till ett normalt pris under Golden Weeks sista dag. En artighetsvisit hos min faster i Kyoto stod på agendan.

Osaka, Korea Town
Nästsista minimalistiska boendet i Japan, Osaka
Osaka castle
Osakas skyline från Osaka slottet

Om du har sett filmen Sin City, det är vad Osaka är, det är precis som i en serietidning. Osaka är Japans Seattle, grungens huvudstad. Osaka är allt vad Tokyo och Kyoto inte är: folk cyklar och går huller om buller på trottoarerna, det finns inget system, man står i rulltrappan på båda sidorna. Osakabor har på sig tofflor och pyjamas utomhus och pratar med rullande r så alla låter som japanska maffian, yakuza. Aprils sista dagar stod Osaka i grönska och japanernas allergiögon lyste röda. Vi tillbringade tre dagar i vår lya under en tågviadukt i Korea Town. Sista dagen tog vi pendeltåget till Kyoto för att ta farväl av min faster som är bosatt där. Samma kväll väntade en nattbusstur, en av våra hårdare bussresor någonsin: Kyoto-Tokyo. Det tog våra ryggar nästan en vecka att återhämta sig. Nog med gnäll nu och till en av våra favoritstäder – Tokyo.

Tokyo i skymningen, sett från Sky Tree

Jag ser Kyoto och Tokyo som Yin-Yang, de tar ut varandra och behöver varandra. Om man bor länge i Kyoto, känner man sig isolerad, alla är gamla, allt är konservativt, hemligt och förbjudet. Att komma till Tokyo är som att få nytt blod. Snurrar man i Tokyos omlopp för länge, tappar man bort sig själv. Det finns nya galna karaktärer att festa med varje kväll, nya klubbar, mer dekadent för varje kväll, det är upp till dig att säga stopp. Kan du det?

Shibuya crossing

För att inte drunkna i Tokyo och snabbt få grepp om denna jättestad, fokusera på stadsdelarna Shinjuku, Shibuya och Roppongi. Allt annat är enligt mig en bonus.

Shinjuku

Är ett vuxet Disneyland, staden som kommer till liv vid solnedgången. Jag känner en svensk som bodde där ensam i en hel månad och jag förstår honom. Shinjuku kan hålla dig sysselsatt i en hel månad. Flygplatsbussarna stannar där. De stora varuhusen ligger där, liksom Shinjuku-parken, Yodobashi camera, varuhuset där man kan handla elektronik taxfree mot uppvisning av pass, Robot cafe med sin galna Tokyo show, all you can drink -restauranger, afterhours-barer med seriösa afterhours till klockan nio på morgonen, Golden Gai med 100-tals minipubar, där ibland bara fem gäster får plats, fantastiska kusuri-ya (apotek med enorm sminkutbud). Ja, allt som en storstad ska ha finns i Shinjuku. Det var där vi bodde med hela vår familj en månad innan.

Shibuya

Det berömda övergångsstället samt Hachiko, den väntande hunden, mötesplatsen är här. Shibuya är mer japanskt än turistiga Shinjuku. Här finns det gott om ungdomar, modeaffärer och ett par klubbar, Womb och club Asia ligger här. När jag pluggade, älskade jag att hänga i Shibuya. Jag stämde alltid mina träffar med vänner där. Trancemusiken som pumpades ut från affärerna och japanskornas fladdrande lösögonfransar fick mig på festhumör.

Roppongi

Ligger lite off, söderut, yamanotelinjen går inte dit så man får byta tåg. På dagen kan man beundra Roppongi Hills arkitektur och åka upp i Mori tower. På kvällen kan man festa med amerikanska soldater och ryska modeller på Quest, Wallstreet eller 911, lite skabbiga barer men ack så underhållande. Det är vänlig stämning. Det är lättast att få kontakt med människor i Roppongi. Redan första kvällen hamnade jag och min man i Roppongi.
Har du tre dagar i Tokyo så är det Shinjuku, Shibuya och Roppongi som gäller enligt mig.

Överkurs: ”Shitamachi” 

Shitamachi är ett samlingsnamn för stadsdelarna Ueno, Asakusa och Akihabara. Shitamachi är lummigt, lugnt och nedgånget. Helt underbart och står i kontrast till Shinjuku, Shibuya och Roppongi. Sumidafloden flyter där och där kan man få en av Tokyos bättre solnedgångar, ta med dig picnic och kamera.

Richard på Ameyoko gatan
Lugnet vid Ueno dammen
Sumidafloden och Tokyo Sky Tree bakom mig


Ueno och Ameyoko street känns inte som Tokyo; shoppinggatan under tågrälsen är stökig och full av 40-kronors skor, skärp, väskor, skaldjur- och kinamat. Från Ueno kan du promenera till världens näst högsta byggnad, Tokyo Skytree, 650 meter högt. Det är en avgift på cirka 80 kronor att åka upp, klart värt att se Tokyos storhet i 360 grader.

Tunnelbanan
Är ett helvete i Tokyo. Inte för att det finns många linjer och inte för att allt är på japanska, det har blivit mycket bättre. Problemet är att det finns flera olika ägare. Förutom subway finns det JR-tåg, Yamanote-, odakyulinjen etc. Det finns inget system som sammanflätar linjerna. Ska du från Yoyogi Koen till Ebisu, tar det 46 minuter enligt appen. Ingenstans står det att om du tar yamanotelinjen istället så tar det bara fem minuter. Beroende på vilken ägare det är så ser du dennes tågkarta. Linjerna är aldrig synkade, till och med namn på samma station är olika, vilket är förvirrande. Det finns en lösning: bo centralt så du kan promenera lite och fokusera dig på en linje. Yamanotelinjen är loopen som går runt de viktigaste stadsdelarna, till slut kommer du alltid fram till din destination. Jag skulle rekommendera att utgå från den.

Shopping

”Man super eller shoppar i Tokyo” utbrast min man en dag. Det må vara en grov generalisering, men inte för långt från sanningen. Jag finner detta att vara en del av Tokyos charm. Vad shoppar man?

Hudvårdsprodukter och varuprover

Lululemon ansiktsmask, ryggont patch och pennor från Daiso

Förutom de sedvanliga japansouvenirerna som träsnittstryck, tygväskor/nessesärer, samurajsvärd, pappersparaplyer, lackade skålar, ätpinnar, grön té, bommullsyukatas, brukar jag handla sånt som är svårt att få tag på på nätet eller i övriga världen.

Teknik är fortvarande i toppklass och billigare i Japan. Man kan åka till Akihabara men behöver inte. Yodobashi Camera-kedjan, låt dig inte luras av namnet, det brukar vara fyra till åtta vånings varuhus med mycket mer än kameror, samt Don Quijotte, har tillräckligt med elektronik att tillfredställa även en kräsen tokyobo.

Kosmetika, Tokyo är bäst för smink, definitivt bättre än Kyoto. Don Quiotte har brett utbud, men min favorit är Matsumoto Kiyoshi-kedjan.

För de som är intresserade; Shiseido och Kanebo säljs för hälften av priser vi är vana vid. SKII är fortvarande hutlöst dyrt. Jag brukar handla fullständiga hudprogram. Man får peka på sitt ansikte och säga ”wash” ”tonic” ”essence” ”moisture” ”mask”. När det gäller smink gillar jag Sofina och Kate, men se upp för färgerna i foundation, de är ofta vitgula. Sen går jag loss på shampo, hårtreatment och tvålar, för det luktar godast, lödrar mest och man blir mjukast av, det måste vara det japanska vulkanvattnet. Bästa badsaltet finns också här.

Japan har en ulåldrig knivtradition. Jag brukar köpa vanliga japanska köksknivar för 50-200 kronor men det finns även knivar för flera tusen kronor. Gör det lätt för dig: Don Quijotte samt alla varuhus har köksavdelningar med knivar som håller högre standard än de flesta hemma.

Daiso är 100¥ shoppar (7kronor) och säljer plast-, rese-, och kontorsartiklar av förvånansvärt hög kvalitet till låga priser. Tänk Muji. På Takeshita street (Harajuku) finns en stor Daiso.

Första dagen tillbaka i Tokyo bjöd på sol och Gay Pride festival

Det hade gått en månad sen vi hade varit i Tokyo med vår familj, nu kändes det som att komma hem. Vi hade bokat en Airbnb-lägenhet i utkanten av yoyogiparken. Här skulle vi bo i två veckor innan det slutligen bar av mot Vietnam.

Bottenvåning, frostade fönster, compact living

Vi välkomnades av solig vår och Gay Pride i Yoyogiparken. Vi promenerade till Omotesando, Tokyos mest fashionabla gata som leder mot Shibuya. Vi hamnade på Shibuyas Tower Records, som hade en rock-konsert på taket, med tonårstjejband med enbart män i publiken.

Tower Records Shibuya

Vi älskade att bo så nära Yoyogiparken. Favoritnöjet var att äta picknik i parken och titta på folk. Vi blev till och med intervjuade av ett japanskt tv-team. Programmet hette ”Ski ka kirai ka” (hiss eller diss) och ämnet var kinesiska turister. Jag gav ett diplomatiskt svar. Det var inte min plats att tycka kände jag. Japanerna själva är allt annat än glada över kinesiska turister. Världens artigaste folk möter världens minst artigaste, det är en upplevelse att se interaktionen. Toaletternas elektroniska bidésitsar sparkas och kissas ned. Det finns skyltar uppsatta på alla toaletter på kinesiska att man inte får stå på toaletterna. Dessa fanns inte uppe år 2004. Samtidigt pumpas det ut propaganda i japanskt tv över hur turismen ökar i Japan och hur man hoppas på att just den kinesiska turismen ökar mest. Japan har länge lidit utav avstannad ekonomisk tillväxt, man behöver pengarna. Det mest chockerande är att se hur kineser behandlar japaner, det är inte mycket kärlek där. Samtidigt som kineser verkar avsky japaner, så storhandlar de allt som normalt tillverkas i Kina. Allt japanskt är status i Kina. Efter Donald Trumps seger har Japan ingen vän kvar i världen, så nu gäller det att sova med fienden. Som man bäddar…och allt det där.

Tips på vad du kan göra din sista dag i Tokyo

Ett ovärderligt tips för dig som har kvällsflygning från Naritaflygplatsen är gå på ett prisvärt spa nära flygplatsen. Ta tåget till flygplatsen med Keiseilinjen, stig av tre stationer innan flygplatsen och bada sento (japansk bad) en sista gång. På hemsidan www.hananoyu.jp finns det en beskrivning hur du tar dig dit. Inträde kostar 800 yen per person. Det serveras mat, öl, sake, det finns sovplatser, bastu, flera utomhusbad, olivbad samt kallbad. Mittemot Hana no Yu finns det en restaurang som heter Yamato och är supermysig. Yamato serverar bättre mat än Hana no Yu. Det blir VIP-känsla att påbörja sin hemresa på detta sett.

Richards sista timmar i Tokyo

Men eftersom vi var på ett sabbatsår, skulle vi inte tillbaka till Arlanda. Vårt nya hem skulle bli Vietnam i nästan nio månader.

bl_ingasundell