Efter sabbatsåret levde vi drömlivet hemma i Stockholm, ja enligt många i alla fall.
Vi jobbade 80%
En lön över varje månad
7-10 minuter till jobb
Grönområden i närområdet
Båten låg fem minuter från lägenheten
Inga barn
Bil, mountainbikes, 300 meter till gymmet
Ändå växte klyftan mellan oss och omgivningen. På våra jobb rynkades det på nästan att vi hade fredagarna lediga. Vi hade inte samma vardagsproblem som alla andra. Vi ville något helt annat.
Alla vill vara speciella och inte som alla andra
Men det är ensamt. Jag grubblade över varför vi måste vara det där knepiga paret och när det hela började. Jag försökte se på oss som omgivningen: själviska, egoistiska lycksökare, kanske till och med besserwissers. Andra året sökte jag efter vår egen tribe.
Jag sökte upp barnfria grupper, digitala nomader, investerare, entreprenörer och äventyrare. Efter åtta år tillsammans håller vi fortvarande på att forma oss som par. Vi behöver inte människor för att tala om för oss vilka vi är, dock vi uppskattar en dialog ibland.
Vändningen
När mitt uppdrag avslutades, gav jag mig själv inte någon tid att återhämta mig, utan direkt tog steget till att vara egen företagare.
Jag klurade på vad jag skulle bli medan jag skrev upp mig på en kurs i copywriting, började nätverka som det heter, beställde visitkort, tillbringade en helg i en tech Start-Up inkubator (typ Draknästet) byggde min första hemsida i Wix och gjorde om den i WordPress, filade på min affärsidé, byggde en 23 sidors prototyp sida för förskolor ihop med min mor som är verksamhetsutvecklare för förskolor, gick med i en mentorprogram samt pilotprojekt för Impact Hub och Businesswomen.se, gick på seminarier på Starta Eget mässan, gick ”gör din egen film kurs”, lanserade en säljkampanj i Mailchimp. Jag insåg två saker:
Jag älskar den kreativa friheten i webbdesign.
Det finns fantastiska nätverk i Stockholm för kvinnliga entreprenörer, där det är högt i tak, tjejer i alla åldrar stöttar varandra.
Jag hann tyvärr inte fokusera på mitt företags mer än i tre månader innan marken började skallra under fötterna.
Ett utkast på min logga
Businesswomen.se
Techstars Startup Weekend Women Stockholm
November – vi köpte en stuga i Tjust skärgård, utanför Västervik. Det är en ö, helt utan bilar och utan annan förbindelse än egen båt.
December och januari renoverade vi vår lägenhet för försäljning, toa renovering i julas, bland annat…SÅ omysigt.
Februari homestagade och sålde vi lägenheten.
Mars en vecka efter lägenhetsförsäljningen, drog jag igång min säljkampani av webbsidor (till förskolor), men en 14 dagars förkylning satte stopp för den, banken strulade, lägenheten skulle packas, vi köpte en båt som tål hårdare sjö än Brunnsvikens. I mars firade vi två år hemma efter sabbatsåret.
April började med en begravning i Polen och vår flytt, 30 mil söderut. Logistiken är att vi lagrar det mesta i en magasin i Västervik och åker ut i båt med våra lådor och bär upp dem till huset.
Första dagen som arbetslös
Första dagen som arbetslös
Meningen var att vi skulle köpa en vinterlägenhet inne i Västervik, ifall sjön fryser, men jag klarar inte av en tredje fastighetsaffär på mindre än tolv månader, inte efter de gångna sex månaderna. Går det att bränna ut sig på roliga saker? Istället bestämde vi att när sommarstugesäsongen är över för i år, drar vi till Spaniens södra kust och övervintrar där.
Prioriteringar 2019:
Bostaden. Går det att bo i stugan som har stått oanvänd i flera år? Har vi fungerande vatten, kyl och toa? Inget av detta var självklart i förra huset vi ägde.
Innan jag tappar momentum för Sund Support AB, jag har varit igång i drygt ett halvt år, men fått fokusera på mitt företag ostört i tre månader. Flytten till landet bygger på att vi måste kunna försörja oss på egen hand.
Sammanfattning
Konceptet för vårt liv bygger på samma ekonomiska modell som sabbatsåret gjorde; vi säljer vår bostad, flyttar till en billigare och lever på mellanskillnaden.
Skillnaden denna gång är att vi använder tiden som vi har köpt oss, till att starta upp egna företag.
Det är mycket svårare att skapa en hållbar livspussel när man inte är född med en massa pengar. Nu ger vi oss ut på nytt äventyr, där en lya i Stockholm och fasta arbeten inte längre finns. Två slitsamma år tog det, men det går.
Under två veckor avverkade vi sammanlagt 2 768 km med bilen (Sverige är 1 572 km från topp till tå) båtvägen inte inräknad, rakt ned i Europa. Huvudattraktionen var släktbröllop i Polen. Vi valde att återvända till Sverige genom Slovakien, Tjeckien och Tyskland.
Krakow
Vi tog färjan till Gdansk får Nynäshamn. Allt annat än glamorös resa, fullt med polska arbetare och inte särskilt god mat. Resan tog en natt.
Vi körde sträckan Gdansk-Krakow (från norra Polen hela vägen ned till södra Polen) på drygt nio timmar, inklusive 1,5 timmes stopp för en olycka på vägen. Vi såg tusentals lastbilar. Att bila i Polen, är lite farligt. Körfarten var 140 km/h, men ofta åkte två lastbilar i båda filerna i 80km/h, vilket resulterade i en tvärnit för alla bilar bakom, som kom i hög fart. Lägg dessutom på en timme på alla sträckor du kör i Polen pga av vägarbeten och stopp. Annars var vägarna bra.
Resans definitivt finaste hotell väntade på oss första natten: Hotellet boutique L’hotel (380kr natt) i den judiska delen av Krakow.
Mittemot hotellet fanns det en Absint restaurang, under hela resan fanns det Absintkrogar lite där och var.
Jag och mor gick till en skönhetssalong. För 700 kr fick jag hårklipp, styling samt hårampull, dessutom mandel-peeling med radiovågor, algmask och liftning diamantserum. Polen är fortfarande prisvärt. Krakow är en vacker stad, byggd i italiensk stil och blev min makes polska favorit. Stan är extremt turistigt, överallt fanns turister från hela världen. Flera polacker som arbetar med turister bad mig att inte hamna med i bild när jag fotograferar, något att vara uppmärksam på om man inte vill råka ut för sura miner. Krakow toppas av en fästning, Wawel, men beundra den på avstånd. Tyvärr är museet väldigt dåligt organiserat, tavlorna är knappt belysta, det råder allmän fotoförbud och varje del av slottet har separat biljettkassa ägd av separata firmor. Rörigt.
WawelWawel gården
Efter Krakow bar det av till min favorit; Zakopane. Det är en liten håla i fjällen, typ Årebyn. Dock är det mer traditionellt. Krakow – Zakopane sträckan tog två timmar på snirkliga vägar och vi boddepå huvudgatan på Top hostel för 350 kr natten. Vi besökte den lokala marknaden som säljer allt från pälsjackor till etnoinspirerade kläder. Höjdpunkten var att åka liften upp till bergstoppen, Gubalowka, där uppe fanns det små souvenirshoppar och krogar som hängde över stup! Det är litet, mysigt och det spelas folkmusik på alla krogar, tänk bulgarisk kör, fast ibland är det bara två män som sjunger.
”Serki Grillowane” grillad ost, fårost, ät detta.
Bar på toppen av Glubalowka, hur coolt?
Bröllop i Cisownica. Visst är det något särskilt med bröllop? Det är så mycket kärlek i luften att man är helt matt efteråt. Bruden var vacker som en prinsessa, vi var cirka 50 gäster som firade brudparet i en partystuga/pensionat bland bland berg och getter. Först i protestansk kyrka, sen bila tillbaka till pensionatet, där vi hade checkat in en natt tidigare.
Såhär går ett polskt traditionellt bröllop till. Bordsplacering, men i grupper med dem man känner, fru å make satt bredvid varandra. Kycklinssoppa, kycklingroulader fyllda med spenat, fläskkotletter, mör grisnacke och ett set av olika kålsallader bars in. Jag och maken hade fel ät-taktik, för det visade sig att det kom i nya rätter varje timme, förutom en buffé med cirka tio rätter i baren. Kaffe och ett hav av bakelser och glass serverades redan en timme in i brölloppet, inget avec. Är festen slut nu? tänkte vi. Men då började danslekarna, som hederliga svenskar satt jag och maken fastmurade i stolarna, vi dansar aldrig nyktra. Inget vin till maten. Dryckeskulturen är helt annorlunda i Polen. En hel kyl med vodkaflaskor stod i lokalen och best man/woman såg till att fylla allas glas som är tomma med iskall premium vodka. Om du inte vill få glaset påfyllt, bit av halvvägs eller låt bli å drick; det är hemlig kod att inte fylla på ditt glas. Mellan danslekarna fick man en kvart för ”en liten till, två små till tre till” hutt-hutt. Sen rycktes man upp igen. Med andra ord, folk skuttade som galningar innan de hade blivit salongis. Lekledaren såg till att alla dansade sig nyktra med brudparet som uppviglare till alla lekar. Vid midnatt slog klockorna och man sade adjö (symboliskt) till dagens bröllopspar och valde nästa års bröllopspar, bruden slängde buketten och brudgummen flugan, dem som fångade detta dansade med varandra. Festen pågick till fyra.
Polen förlorade mot Colombia i fotboll och det var dags för oss att byta land.
Slovakien, Trentin
Resan Cisownica – Trentin skulle ha tagit två timmar, tog tre pga vägarbete som vi satt en timme in, kutym i denna del av världen. Trentin med sina 56 000 invånare är väldigt lugn, och påminner om Italien, allt är väldigt estetiskt, det är slott, mysiga vinkafeterior och paradis för pizza och ravioli-ätare. Men ingen kan engelska. Öl, vin och skumpa finns överallt, till skillnad från Polen och ölen är halva priset från Polen. (Ca 12 kr). Vi letade efter en restaurang som var öppen, till slut fick vi in en sallad och steak som inte höll måttet. Slottet som tornar upp sig över Trentin var imponerande och mycket bättre organiserad än Wawel i Krakow. I Trentin upptäcker vi att våra hotell är bokade en dag innan, så vi betalade för den uteblivna natten samt klippte Prag-vistelsen till en natt istället för planerade två. Jag jublar tyst inom mig, för nu är mina bihålor täppta, jag snorar och tårarna rinner – jag vill hem till min Stockholms-säng.
Tjeckien, Prag
Dagen började med att bartendern på första stället kände igen att vi var svenskar och sa några svenska fraser till oss ”Intressant” tänkte jag, eftersom vi har aldrig trivts i svenska turistparadis. Prag blev den första. Det finns inhemska menyer till halva priset med ett urval av tjeckiska rätter, kruxet är att dem är separata och är skrivna på tjeckiska. Där fick jag användning av polskan och vi fick hyfsad mat. Prag är inte ”billig-billig” som många svenskar hävdar, utan nästan dubbelt så dyrt som Polen. Snittet för en öl är 16 kr (fortfarande billigare än Polen) men mat cirka 88 per rätt, Prag keps 150 kr, parkering för turister 260 kronor dygnet, gatuparkering enbart för lokalinvånare. Så nej, du är inte kung för 500 spänn på en dag. Självklart är det billigare än Sverige dock. Karlsbron, världens vackraste bro, var verkligen vacker. Fullt med pubar, inga mjukisbyxor som i Amsterdam, bland den vackraste arkitektur vi har sett. Lika många turister som i Amsterdam, ja mer! Prag är nu bokmärkt att återvända tillbaka till, off-season. Jag skulle likställa Prag med Dublin, bra resmål för mogna par.
Tyskland, Berlin
Att befinna sig i Prag under förmiddagen och Östberlin på eftermiddagen var en smärre chock. Det är som att jämföra Tylösand och Christiania. Jag har hittils bara besökt västberlin. Östberlin sjuder av anarki, vegansk mat, cyklar, grafitti, hälsokost och erergisparsamma lösningar. Folk sitter på marken på boar och dricker öl, alla ser färgstarka ut, äldre damer som ser ut som Blondie och äldre herrar som ser ut som punkare, anything goes. Schnitzeln och kebaben som vi intog här var jättegoda. Men det finns även massor av vietnamesiska krogar. Vietnameserna har tagit över rollen som kineser har på andra ställen, det serveras även sushi och thai på deras krogar. Så ja, anarki och vietnamesiskt käk – vi är sålda på Östberlin. Det är lika dyrt här som i Stockholm, öl 40kr shnitzel 140kr, övernattning matchar stockholmspriser. Anarki är dyrt. Östberlin fann en plats i våra hjärtan omgående, färgstarkast på denna resa. Östberlin är frihet för mig. Allt vad Stockholm inte är.
Gamla gränsbron mellan öst och väst
Vårt hostel hette Eastern Comfort och låg precis på gränsen mellan öst och väst. Vi parkerade bilen på västra sidan och bodde i öst. Två båtar, varav ena hette west och den andra east.
Någon hade kommit fram till att TV-apparaten inte var längre nödvändigCentrala Berlin, noll parkeringsböte, Solna se detta!
Actual footage of Tekniska Högskolan Tunnelbanestation, måndag 08:05
Konst på gamla berlinmuren
Rostok – Trelleborg
Att återvända hem från Europa är helt annorlunda än att landa på Arlanda när man kommer från sydostasien. Då brukar jag sakna dofterna, den goda maten och paradisnatur. Nu istället, hyllar jag grandoften, svala sommaren, rena vattnet och artiga bilförare. Fan vad Sverige är bra! Inga väglöss, livsfarliga insekter och de säljer frukt och gott kaffe på seven eleven.
Första gången för mig att se mig om i Skåne, de gula fälten, vita sanden och ljuset var bländande, hur ser Skåne ut på hösten? Skånelängorna förtrollade, tänk, stenhus i Sverige! Bondemarknader och mysaffärer i varje sväng, vi måste tillbaka. Stranden också, man kunde se botten!. Skåne får megalike. Hoppas att skåningar är snälla (som oss -stockholmare lol)
Trelleborgs campingplats pier, noll folk, jättemysig restaurang där vi sitter och intar vår frukost, detta var utsikten
Vi anlände till Trelleborg 22:30 möra och sov i denna jätteslottSveriges sydligaste spets!
Rökt torskrom, rökta räkor, rökt makrill och skagenröra
Sammanfattningsvis
Polen – prisvärt och folk pratar engelska (i större städer) trafiken suger
Slovakien – prisvärt men noll engelska, (Trentin)
Prag – inte ”billigt-billigt” men lite billigare än Stockholm dock så vackert!
Berlin – konst, frihet och dyrt
Skåne – I´ll be back.
EURONET och liknande gulal tams. använd aldrig dem, de har i stort sett påhittad valutakurs och 50 kr i uttagsavgift, vi gick i snitt 350 kr back per uttag. Gå till ATMs i en BANK
Vi tröttnade på vårt liv i Stockholm och tog ett sabbatsår 2016-2017. Nu har vi varit hemma i ett år. Här kommer en utvärdering om hur det är att komma hem efter ett sabbatsår.
Sista fotot på vårt sabbatsår, den 3e mars 2017, Puerto Princessa flygplatsen, Filippinerna
Efter första smekmånaden hemma, då allt kändes som en fortsättning på sabbatsåret, började bitarna falla på plats. Vi fick jobb omgående. Livet i Stockholm handlar om jobb, anställning och trygghet. Inte anställningstrygghet kanske, utan allmän trygghet. Terrorattacken på Drottninggatan inträffade en månad efter att vi kom hem. Det kanske inte kändes så tryggt. Men vi hade våra jobb.
Innan vi hann tänka efter, hade fyra månader gått och det var semestermånad i Sverige. Juli.
Svensk sommar IRL
Eftersom vi inte hade tjänat in någon semester, blev det en kortare variant för oss. Richard kom hem med en förkylning första semesterdagen, som precis hann avta när det blev dags att återvända till jobben. Sommaren var sval, molnig och blåsig och det fanns ingenting på tv. Vi rörde inte oss ur soffan. Men vi hade haft ett fantastiskt sabbatsår bakom oss, så det gjorde ingenting.
Inställda planer
Denna sommar fick Västkusten vänta. Jag kuggade körkortet och gick 20 000 kr back, i lektioner, hyrbil och avgifter, fortvarande utan lappen i handen. Jag hade börjat tappa fokus. Jobbstressen började komma åt mig. Snabb andhämtning, magknip, sömnlöshet och tappa hår blev min vardag. Tjejklassikern lades på is, min plats gick inte att sälja vidare. Planerna på fastighetsaffärer och att starta eget företag lades på is. Vi fick skylla oss själva som levt ett glassarliv i Asien, självklart skulle det svida att återvända hem. Hösten kom snabbt, mysiga familjehelger och övertidsjobb bokades på oss. Fritiden krympte märkbart. Mellan kraven från omgivningen, sov vi utslagna. Tills jag började vakna 02:45 vill säga. Japp, vi var definitivt tillbaka där vi hade lämnat det. Inget hade förändrats.
Förändringen
Vi hade fått igenom att få jobba 80% – med fredagarna lediga. Det var den stora förändringen efter sabbatsåret. Det blev ett val som verkligen gynnade våra arbetsgivare. Jag förstår inte varför dem tjatade om att officiellt omskriva våra kontrakt till 100%. Vi hade färre sjukdagar och jag fick jobba övertid utan övertidsersättning. Dessutom, levererade jag två heltidstjänster mot 80% av lönen. Jag är ju rätt duktig. Dessa fredagar var den enda guldkanten på vår vardag. Värda varenda krona. Once you go deltid, you never go back.
Ett år har gått
Den andra mars 2018 firade vi ett år hemma. Jag hade fyra månader kvar av mitt uppdrag. Ångesten satt som ett skruvstäd runt min hals. Men jag var samma person som den som landat på Arlanda ett år tidigare. Precis som i filmen Dogville, där Nicole Kidmans karaktär utnyttjas av byn på alla möjliga sett. *spoiler alert Hon vinner i slutändan.
Facit till första året
Sabbatsåret är det bästa vi har gjort. Vi skapade vårt livspussel. Vårt varumärke. Det är inte många par i medelåldern, med fasta anställningar, som ger sig ut i Asien med en tolv kilos rygga och stannar borta i tretton månader. Det var ingen utmaning, utmaningarna väntade hemma.
Saker som störde mig hemma:
Logistik, Stockholm har serös växtvärk, att bara ta sig till och från jobbet dödade min flow, jag var helt slut innan arbetsdagen började. Jobb hemifrån borde tillåtas under denna tillväxtperiod
Chefer och mellanchefer ska kunna leda och inspirera människor. Inte vara sopor.
Aktivitetsbaserade arbetsplatser är en speciell plats i helvetet
Möteskultur. Jag vill inte se dina läppar röra sig i fem timmar medan jag får hemorrojder.
On/off perioder. Efter sprint, är det vila. Förutom när du säljer din tid och är ägd. Precis som vi behandlar kor och grisar, behandlar vi människor på arbetsplatser, man kör bara kör och kör lite till. Empati och balans finns inte.
Tandlösa fackföreningar. Arbetstagaren har noll makt över sin situation. Ändå är det högkonjunktur och bra tider just nu.
Jobb/fritid balans. Det där med 40 timmars arbetsvecka är bullshit. Jag räknar in lunchtid och transport till och från jobbet (det är inte min ”fritid”) och vi hamnar på betydligt högre siffra. Lägg till övertid och jobbsamtal/mail på fritiden och du är ägd 24/7. Du får betalt för 40 timmar, övertidsersättning är det alltid tjafs om. Arbetsgivaren räknar mer att alltid ha dig tillgänglig.
Människor. Anställda och stressade människor är inte så roliga att ha och göra med.
Hur jag skulle vilja ha det:
Jobba när och hur jag vill. Köra igång 06:30 – i pyjamas. Jag vill använda min fräscha morgonhjärna till ngt bra, inte inställda tåg, bli trampad på tårna och skränade högtalare. Jag kan producera ngt bra eller så kan man döda min dag innan jag vaknat.
Absolut ingen chef. Däremot superstars. Möten får pågå länge, men då ska vi bygga unicorns. Tid är pengar.
Jobb/fritid balans. Jag kan jobba mycket i sprintar, men sen tar jag ledig. Och firar ordentligt när jag har varit duktig. Om det är bra väder på en måndag, drar jag ut med båten. Om jag tillbringar vintern i Sverige, gör jag som katterna, jag sover, jag maxar inte arbetsdagarna december. Under sommaren jobbar jag mest.
Människor: du är ett genomsnitt av fem personer du umgås med. Välj noga.
Vi är officiellt nu inne på år två och har smått påbörjat vår nästa resa. Det är jättetufft och jag grips av panik ibland. Men första året hemma ger mig många svar på hur jag vill ha det. Jag lever mest på IG just nu, bloggen ligger lite i träda, då det inte kommer några fantastiska resor närmaste halvåret.
Jag måste säga att Amsterdam är inte en lättillgänglig stad :
trottoarerna är smala och sneda
cyklarna kör som galningar
det går knappt att åka bil i stadskärnan
och det har regnat hink-visst de gånger jag har varit där.
Samtidigt är Amsterdam är gammalt, tokigt, liberalt och med glimten i ögat. När jag är i Amsterdam drömmer jag om att ta en praktik hos en konstnär i ett kanalhus. Diset och doften av Cannabis välkomnar dig och är så typisk för Amsterdam. Staden har en viss dekadens över sig och jag antar att det är inte barnfamiljernas favorit, men vi är ingen barnfamilj.
Som vanligt bodde vi centralt och billigt och tillbringade hela dagarna ute på stan. Vi bodde på Hans Brinken Hostel 8 min gångväg från Rembrandtsplein för 558 kr natten (man kunde få det för 478 om man bokade rummet direkt via dem).
Första kvällen innebar en obligatorisk barrunda i Red Light District.
Andra dagen bar det av till Avocado Show restaurant som är jätte-populärt bland amerikaner, alla rätter instagrammades i 50 minuter innan man åt. Efter det bar det av mot Waterlooplein Market, det var kallt och de höll på stänga men jag hann köpa ett armband. Marknaderna är stängda på Söndagar, så planera ditt besök väl.
Innan Depeche Mode i lördags, besökte vi Rjiksmuseum, med allt mörkt, ståtligt och storslaget.
Sen såg vi den bästa live-konserten nånsin, för att sångaren låter bättre live än på skiva, är en cool dansare och älskar att uppträda, vilken STAR. Min syster skaffade oss biljetter på 7e raden och efterfest med bandet backstage. Hela bandet var där förutom stjärnan, inte konstigt, han gav verkligen allt på scenen, det var nog mycket att landa för honom där. Men vi drack gratis öl och vin med bandet så det var helt OK. Så att säga. Tyvärr var det strikt förbjudet att fota därinne.
Söndag och Måndag var det bara jag och Richard. Vi letade efter omlettdrottningen som vi åt hos förra gången vi var där, men hittade inte henne, det var ett törn i hjärtat. Vi hittade en ersättare, jag rekommenderar verkligen denna ät-cafe, eftersom det är svårt att hitta det perfekta mat-haket i Amsterdam, det är mycket turistmat runt centrum. Gasthuys, på Grumburgval 7, man kan även sova där. Det är som än eetcafe, dvs riktig mat och murrig stämning med bra priser.
Vårt plan i Måndags gick sent, så vi hade en hel dag framför oss, men det var regn-storm, så vi hängde runt Rembrands square på olika coffeshops, vi höll nästan på att missa planet. Men det gjorde vi inte.
Bli inte förvånad om jag söker in mig till in en konstkurs i Amsterdam.
Nästa resa är om ett halvår till Polen, Slovakien, Tjeckien och Tyskland
men dessförinnan kommer jag skriva om vårt år hemma i Svedala, vi fyller ett år hemma den 2a mars!
Gula skylten det är Hans Brinkel hotel
Baren i Hans Brinkel Hotel15 Euro för en timmes båttur, ingår cannabis också må tro?
The avocado showGuaca Mary, faktiskt en fantastiskt god grogg, blandning mellan Blody Mary och Guacamole, mycket surt med limeAvocado BurgerNgt poke bowl aktigt
x
Jag på avocado show, helt sjukt att jag ser ut såhärRjiksmuseum, känns som jag alltid behöver 5 timmar därRembrands självporträttSvart kille till vänsterOlika asiatiska män för att kartlägga olika folkslag
tre delar, detta är mitten, till vänster dör man och kommer in i himlen, detta är himlen och till höger är det helvetetEn öl på Smokeys sista dagenOm du ska till Amsterdam, märk ut detta ställe på kartanGasthoys inredning, Richard betalar notan
Oavsett vad som står på termometern, rysk kyla är en helt annan kategori av kyla. Även om det står -3C på termometern, när det kommer en vindpust så får jag känslan att den kommer att döda mig. Alltså panik in i märgen. Det kan vara vindar från Sibirien eller fukten, hursomhelst är den annan än den i Sälen. Nästa gång jag åker till Moskva ska jag ha täckjacka till fotknölar, kängor, sjal, pälsmössa, dubbla lager av underställ. Åndå såg jag ryskor i pumps, nylonstrumpbyxor och utan mössa.
2. Moskva är stort
12,5 miljon staden är överväldigande. Inte bara hus som är i en skala 1:10 mot Stockholm, gatorna är breda, statyerna är stora, tunnelbanan har 25 meter i takhöjd, man blir överväldigad och tror att man ska tappa bort sig och försvinna där för alltid. Lite som jag hade i Tokyo och New York första gången. Fast ännu värre.
3. Vodka
”Nä jag kan inte dricka vodka, då kommer den bara upp igen” sade jag innan jag har smakat på rysk fin-vodka; Beluga och Russian Standard. Välkylld dricker man den som vatten. En liter Russian Standard kostar 250 kronor och Beluga är dubbel så dyr. Nästa gång vill jag gå vodka provning, jag älskar vodka nu, vi fick hem med oss två flaskor av den finare sorten.
Visum till Ryssland kostar 740 kronor per person, kanske lite dyrt men så värt.
Försäljningsmaskin för rysk kaviar så fort man kommer av flyget
Vi bodde på Godzilla hostel, ett hostel mitt i stan, nästan inget umgänge i allrummet, men vi hade intensiva dagar med staden, så vi kom tillbaka bara för att sova. Rekommenderas.
Myter om Moskva som vi kan nu stryka:
Ryssar är otrevliga
Moskva är farligt
Det finns prostituerade överallt
Moskva är Europas dyraste stad
Första dagen Fredag, tog vi hop-on hop-off city tour buss, ta inte den. Den åker i fem minuter, sen stannar den och man får vänta i 15 minuter på att byta buss, det får man göra två gånger på en timme, så man står utomhus lika länge som man åker. Turerna kostar 211 kronor per person och gäller i två dagar, bussarna slutar gå klockan 16:00.
Pirogkvinnan pratade ryska till mig, jag förstod alltKristus katedralen, rätt nybyggd, för legenden säger att en kvinna förbannade kyrkan att den aldrig skulle stå längre än 50 år, sist byggdes den upp var år 2011Dörren bakom Richard, den lilla döljer en cool bar. Alla barer i Moskva är supercoola. Mycket coolare och murrigare och hippare än i Stockholm.Richard sitter i coola baren, vi beställde vodka, bartenderna tittade lite snett på oss.
Första dagen blev vi avsläppta på Chokladsfabriksön, Red October ngt, vi var panik-kissnödiga och hade förstått att ryska kylan kommer att antagligen döda oss, när kommer bussjävulen? Så vi smet in på I feel bar och beställde vår första vodka. En stor kall bärs kändes inte särskilt lockande. Vodkan gjorde susen, vi kunde tänka klart igen och paniken avtog. Sen bestämde vi oss att stanna på Chokladfabriksön resten av fredagskvällen. Vi åt piroger, men det var inga bra – det var som gorbys med för mycket bröd och för lite fyllning. Här insåg jag att jag kan prata ryska. Pirogkvinnan sa att de har inga köttpiroger nu för att det är fasta och om jag inte skulle testa hennes söta blåbärspiroger, översatte jag till min make. Sen insåg jag att jag förstår 90% ryska, pga av min polska, #winnig.
Jag framför Bolshoi teaternByggnaden är en av Stalins ”Sju Systrar”
Dag 2 Lördagen började vi med att gå till Bolshoi teatern, nu började i alla fall Richard förstå sig på centrala delarna av Moskva.
Vasilijkatedralen (Pokrovsky Sobor) Röda torget (Krasnaya ploshchad)Lilla jag i porten till röda torget tornet tror jag, stort var det i alla fall
Efter att ha åkt klart med hop on hop off bussen gick vi till en resturang som heter Kamchatka i centrala Moskva som jag rekommenderar, det är ett tapas ställe med goda tapas.
Kamchatkas meny
Beställ vad som helst allt är gott. En annan sak med Moskva är att det finns massor av god öl på kran. Stället nedanför oss hade 28 tapp-kranar, ölen smakar allt från krämig honung, till mörk choklad till citrus, både ljusa och mörka. Det är väldigt inne med hipster groggar så att vi kände oss lite fräcka som beställde in vodka, det var nästan fel att ta in vodka i Moskva, vem hade trott det?
En del av ölmenyn på ölhaket nedanför Godzilla hostel
Sen hittade vi en rysk restaurang som vi hade föreställt oss att det ska se ut i Moskva. Vi beställde in Vinegret (en sallad) och sill och båda smakade ingenting, fast det var en restaurang som måste stått där sen 70 talet, gammal och genuin, ingen turistfälla alls, bara ryssar överallt. Jag har hört att ryska maten är lite smaklös. Vinegret salladen hade jättefina råvaror men ingen dressing, salt eller peppar och samma sak med sillen. Å andra sidan, det känns som det finns så mycket mat i Ryssland, att det är bara att hitta sin grej, lite som i Vietnam. Vi fick späck och saltgurka till vår Russian Standard vodka, det gillade vi. Sen var en man överförfriskad, välte bordet och blev utvisad.
Hur vacker servitris?Svartbröd, saltgurka och späck-rullar till vodkan, inte så äckligt som man tror.Exakt så kall ska vodkan serveras, mmmmmmFantastiska siluetter på natten, hela stan är full av dramatik, så snygg arkitektur var man än tittarVi trodde att det skulle vara vanlig ”ryss marknad” inget särskilt, trodde vi hade gått fel förstÄh tog bilden med mobilen, men hela allén är inrökt från utomhusgrillarna, väldigt roligt
Dag 3 Söndag var marknadsdagen Izmailovo – rekommenderas varmt. Den är uppbygd som ett sagoland, kostar ingenting att gå in och har världens godaste spätt och lamm som grillas utomhus men man kan sitta uppe i restaurangen. Det finns mössor och trä babushkas överallt och det ligger rök i luften det känns att man är på en exotisk plats man vill aldrig åka därifrån, cirka 10 minuter med tunnelbanan från centrala Moskva.
Lamm, sallad, kryddig salsa, brödet grillad på öppen eld, smakade som pinnbröd, vodka och rysk glögg som är galet god, den har kanelstång banan och är osötad, den är bara jättevarm och kryddig ❤Jag framför marknaden, det börjar skymma och folk började packa undan saker
Sen åkte vi hem, handlade vodka, godis, ost och korv med oss hem. Eftersom jag försöker leva minimalistiskt och prylfritt, men vill ändå ha med oss souvenirer, brukar jag handla så mycket vi orkar på lokala matbutiken och ha med oss hem lite av de lokala smakerna och på så sätt förlänga vistelsen. Ha lite ryssland inne i blodomloppet så att säga haha. Ryska Alianka godiset med flicke-ansiktet är goda.
Imorse var det bara att hoppa på Tunnelbanan, Richard är kung på den nu, nummer till linjen står i marken. Flygplatsen och vi hann precis med flyget hem, på den så högt föraktade Aeroflot flyget, som har både större säten än SAS plus att det serveras macka och dryck på den 2 timmar korta turen.
Shopping
För att citera min kära make: ”Det är en av de mest kapitalistiska städer i världen med 12.5 miljoner invånare, med en stor population av hemmafruar – shoppingen kommer förmodligen vara bra.” Vi hann bara fota oss utanför varuhuset Gum och flukta förbi skyltfönstren, man kan shoppa allt från kläder till husgeråd för en billigare peng än Stockholm plus att utbudet är 1 000 gånger större.
Richard utanför GUM (typ NK på anabola steroider)
Vad vi inte hann med på våra tre dagar
Vi hade planerat massor på våra tre dagar, men om du är i en sån mäktig stad som Moskva, måste du låta henne bestämma hur hon vill välkomna dig. Ibland kan det skära sig, ibland skämmer hon bort dig, men det är alltid hon som bestämmer. Moskva hade tydligen bestämt sig att gulla med oss, vi fick lite snöflingor första dagen, klar himmel med sol avresedagen, och restauranger och barer som vi konstant snubblade över. Vi hade kvar:
Tunnelbanesafari
Ishockey match
Rysk Nationell dansuppvisning
Banja (Sanddyn är tydligen bra med orientalisk hamam)
Vodka avsmakning
mer shopping
Spa som hår-spa, naglar och ansiktsvård ska vara bra
Elki Palki bl.a. är en rysk buffe
Rooftop baren ovanpå Peking hotell och liknande lyxbarer
Det här är vad vi har lärt oss: har ett ställe skamfilat rykte är sannolikheten att det är en oslipad diamant, en up and coming pärla.Rekommenderas det i Söndagsbilagan däremot, är det förmodligen redan exploaterad med fräcka säljare, oskäligt dyra boenden med dålig turistmat. Å jag är så inspirerad, nu känns det som jag bara vill resa världen runt i jakt på gömda skatter! Det fanns inga turister i Moskva som inte var ryssar. Du hör aldrig engelska, försäljarna och ficktjuvar har ingen marknad där – just nu. Men vi blev lurade av två lurendrejare på Röda -torget; vi tog foto med dem och fick betala dem 280 kronor. Så man är aldrig så slipad och världsvan som man tror att man är hahahaha….Röda torget, där får du vara lite vaken alltså.
Sammanfattningsvis: Moskva är bra för dig om du vill ha shopping, arkitektur, storstad, spännande restauranger och fantastiska liveband. Coola restaurangerna och shoppingen är bättre än i New York och Paris. Om man har en fallenhet för det exotiska, så kommer du få ditt lystmäte i Moskva, det är inte Europa och inte Asien, det är en egen värld, the true melting pot!
Det har blivit dags att tacka för oss, för denna gång. Två månader har gått sedan vi landade på Arlanda. Paketen som vi sände från Vietnam med våra saker har anlänt, sista steget är att ta farväl av ”Ett Annat Liv” och dig. Det är inte utan tår i ögat jag släpper taget. Jag har inget mer spännande att skriva om just nu.
Jag är så tacksam över att ha fått vara med i Ett Annat Liv och inspirerat dig, som liksom jag nu, drömmer om en exotisk och solig tillvaro. Världen är sannerligen vacker, stor och god. Jag är säker på att Patrik och hans team kommer att fortsätta att inspirera oss och hålla fanan i topp. Det är inte helt utan avundsjuka jag läser inläggen och följer med i tankarna till Nepal, Kambodja och Australien.
Mitt sista budskap är, låt det inte det stanna vid enbart drömmar. Det är så värt att sticka iväg, minst ett år. Du blir en bättre människa av att resa på detta sätt. Jag kände att jag måste representera Sverige och visa att vi är sjyssta så att alla andra älskar svenskar som de träffar efter mig. Man upptäcker världen med öppna sinnen, men smakar och luktar och lyssnar på sin omgivning som ett barn, man är öppen. Livet är så mycket bättre på därute än här hemma, jag menar verkligen det. Gör det! Kramar,
Första månaden hemma var inte så ångestframkallande som vi befarade. Efter en månad hemma kan man säga att vi bara börjat landa. Jag och Richard lever fortfarande i vår asienbubbla. Jag dricker folköl med is i små glas och när vissa låtar spelas, tittar vi i samförstånd på varandra, vi förflyttas tillbaka.
Den tredje mars landade vi på Arlanda. Naturen som omgav flygplatsen var bäcksvart, det var det första intrycket jag fick av Sverige. Träden, marken, allt var sotsvart. Jag hade vant mig vid naturens intensiva färger, jag tittade lite oförstående på trädens döda konturer. Lite som en skräckfilm.
Vältrade oss i svensk lyx Redan första veckan gav vi oss ut i skidspåret, för att kontrasten från Sydostasien skulle vara total. Jag visste att våra vänner i Vietnam skulle uppskatta uppdateringen, vilket de också gjorde. Sedan gottade vi oss i charkuterier, ostar och vin. I Sydostasien är detta en ofattbar lyx, så vi passade på. Svensk kebab och ugnsbakad lax, mums. Både kallt och varmt vatten i kranarna, det kalla vattnet smakar som källvatten. Lidl känns som en lyxig matbutik, även med japanska mått. Hur kunde jag någonsin rynka på näsan åt Lidl? Svenska (osockrade) mejeriprodukter är helt oslagbara. Heja Arla! Mars innebar födelsedagar och kära återseenden. Folk var dock inte så intresserade att höra om vår resa, mest ville de berätta om sina egna liv. Efter ett par glas vin, kom jag på mig själv att ändå berätta anekdoter, som ingen ville höra.
Arninge golfklubb skidspår av konstsnöDet finns inget dåligt väder bara dåliga kläderFörsta fredagsmyset hemma. Vi gick upp två kilo var första månaden.Här firar vi min fina mammas födelsdag, med all tänkbar lyx på balkongen.Ugnsbakad lax, vad jag har saknat dig! Om man skulle servera denna i Vietnam, Japan eller Bali skulle folk bara gapa.Det är galet dyrt med lax i Asien, det mesta flygs in från Skandinavien.
Fixa Sen gick allt snabbt. Packa upp sjuka mängder med prylar från källaren, skaffa mobilnummer, gymkort och tillbringa timmar i myndigheternas automatiska telefonväxlar. Datorn gick att starta upp, som tur var. Hur skulle vi spara alla våra foton utan att datorn kollapsar?
Vecka ett drog jag fram mitt CV
Vecka två gjorde jag en utbildningsplan för att plugga digitala medier
Vecka tre påbörjade jag läsa till körkort. Planen är att ta körkortet i april.
Allt ska hinnas med innan jag får jobb och sugs tillbaka in i ekorrhjulet. Richard börjar sitt nya jobb på dagen en månad efter hemkomsten. Man får ingen A-kassa efter ett års resande, så det gäller att ha vikt undan några sedlar till hemkomsten.
Hur är saker annorlunda, vad är behållningen av sabbatsåret?
Det första som är annorlunda är att vi båda kommer att arbeta 80 procent hädanefter. Vi måste lägga ned tid på att utvecklas och förkovra oss, tänka på vår framtid.
Den andra förändringen är att jag tar en sak i taget. Innan resan skulle jag vara så effektiv som möjligt och multitaska. Nu fokuserar jag på en sak i taget. April är det körkort och inget annat som gäller. Maj är det digitala medier. Jag har för övrigt en lång lista på projekt jag kommer att dra igång, men jag ska ta dem en i taget.
Det tredje är koll på pengarna. I Asien får man pruta och förhandla mycket. Det innebär att man ska kunna uppskatta vad något kostar innan man frågar om priset. Det har vi tagit med oss hem. Saker som vi anser kostar oskäligt mycket, lägger vi tillbaka på hyllan. Innan resan hade de hamnat i varukorgen. ”Det är bara 500 spänn” sades ofta i vårt hushåll. Men 500 spänn kan man göra rätt roliga saker med, roligare än slänga dem i sjön. Inte så att vi har blivit galna snåljåpar, utan att vi tänker på vart vi investerar våra pengar i. Ett av årets mål är att se över vårt sparande till exempel.
Sammanfattningsvis
Jag var mer ”mig själv” i Asien än jag är hemma. Jag känner mig åter som en främling. Precis som det var innan vi reste iväg, denna känsla kanske aldrig försvinner. Å andra sidan är det inte så hemskt att komma hem som expats tror. Våra vänner ryste av obehag när vi berättade att vi skulle åka hem. Det är vad du gör av din tid på hemmaplan som är viktigt. Vägra sugas in, kämpa. Det finns en uppsjö av möjligheter här också. Vi kom hem för att starta vårt nya liv på riktigt. Solbrännan och leendena sitter kvar, vi har inte blivit ”det gråa folket” än och tänker inte bli det heller. Blir vi det då är det bara packa ryggan och dra, hur svårt kan det vara?
Här lämnar vi Palawan, lilla flygplatsen i Puerto Prinsessa. Det kommer dröja länge innan jag hör fåglarnas kvitter, känner lukten av rökelse och bliv väckt av tuppar i gryningen. Adjö Filippinerna, adjö Asien
Såhär glada var vi på Manilla-Bangkok Thai Air flyget när vi fick massor av benutrymme. Kort flygning men så skönt plan! Det var inte lika skönt på Bangkok-Arlanda flyget.
Hemma igen, efter ett år och en vecka, all packning har vi på ryggarna, thats it!
När vi bodde i Puerto Princesa, Palawan i Filippinerna, besökte vi den semiöppna Iwahig-anstalten, som blev årets upplevelse för oss. Vi delade en tricycle med Nathalia, en mexikansk/amerikansk fotograf. Iwahig-fängelset är ett stort område där drygt 3 000 långtidsfångar från Manilla vårdas. I Puerto Princesa finns det ett kriminologi-college. Jag tror att experimentet med att låta de intagna leva friare har något med saken att göra.
Vi åkte in genom grinden och efter att ha skrivit in oss öppnade risfält, mangofält och getfarmer upp sig. Det inhängande området är drygt 20 hektar stort. Första stoppet var ”Minimum Security Prison”. Fångarna delas in efter rymmningsrisk, enligt ”minimum”, ”medium” eller ”maximum security”.
Vi fick inte gå in på ”minimum security”-avdelningen, utan blev hänvisade till Henrys ”kontor”, en bambuavsats ovanför muren. Henry är en ”pålitlig intagen”, han har suttit inne i arton år för väpnat mord och kommer från Manilla. Detta gällde alla vi träffade. Härkomst Manilla, väpnat mord och långa straff. Vi fick köpa styckförpackade kakor och cigaretter av Henry till överpris, som vi kastade ner till fångarna på gården.
Här kommer dilemmat som spökade i våra hjärnor. För oss kändes det som om vi matade djuren på ett zoo, som om vi är vidriga turister som utnyttjar dessa killar för att stilla vår nyfikenhet, hungriga på att se elände. Sen finns det en annan sida. Dessa killar kan efter 18 år varenda vrå av sitt lilla område, de kan varandra också. Det är ingen som hälsar på dem. Det är få filippinare som har råd att resa från Manilla till Palawan. Förmodligen känner deras barn inte ens till dem. Maten är rätt trist och det finns två sätt att tjäna pengar. Arbete på fält, vilket ger en inkomst på åtta kronor i månaden, eller sälja souvenirer och ta emot gåvor från turister. De kan ignorera turisterna eller komma ut på gården, det är frivilligt. Alla verkade tycka att det är kul att något hände, som om det vore julafton. Det var bara vi tre där som kom utifrån denna dag. När vi åke in på området, kände vi bokstavligen allas ögon på oss, folk började röra sig på gården. Det går inte att beskriva. Men det kändes inte farligt.
Foto: Natalia del Rio. För mer se http://www.fulldisclothesureproject.comGlada miner när det regnade cigg och kakor, gubbarna ville prata med oss och spexa, men Henry höll stenkoll på ossDet kändes moraliskt fel att fota, jag är ju ingen fotograf, jag var fångad av nuet. Men denna lyckades jag ta, han sade att han heter Donald TrumpFoto: Natalia del Rio. För mer se http://www.fulldisclothesureproject.com
Fångarna säljer olika souvenirer. Vi valde att ge gåvor som tack för deras gästvänlighet istället för att shoppa. Tills jag såg t-shirten som en fånge bakom staketet vinkade till oss med. ”Pengarna är slut, kakorna kostade skjortan” sa Richard ”låna pengar, vi måste ha t-shirten med oss härifrån”. Det är sällan jag vill ha något, jag är sämst på att handla, men den orangea Maximum Security skulle bara med. Jag kan inte förklara det, det var en magkänsla. Kanske behövde killen pengarna, kanske skulle det bli den bästa souveniren från hela resan.
Man kunde besöka alla tre avdelningarna, minimum, medium och maximum security. Vi fastnade på medium security avdelningen längst. Konstigt nog fick vi där fritt umgås med de intagna i ett stort fritidsliknande byggnad. Byggnaden var uppdelat på souvenirshop, pingisbord och en scen med högtalare. Ibland uppträder killarna för taiwanesiska turistgrupper. Jobbar man i The recreation hall, börjar man klockan nio på morgonen och går tillbaka till sin barack kockan fem. Runt 20 fångar uppehöll sig där, inga plitar, vi var de intagnas gäster. Ingen fick lämna byggnaden utan att be ngn överordnad fånge om lov först, inklusive oss. Det röktes, spelades pingis och surrades. Någon ville berätta sin story, för honom var jag en frisk vind utifrån. Killarna var nyfikna på varifrån vi kom. Ingen av de yngre hade planer på att återvända till Manilla. Palawan var paradiset. En kille fick 18 år för bilstöld, ”but it was an SUV”. Det blev läskig stämning när de såg att vi hade den orangea t-shirten. Richard fick vira in tröjan i sin handduk. Ingen orange kant fick sticka upp. De andra fick inte se. Det är svårt att veta vad som försegår under ytan när man kommer in utifrån. Så även om det är lojt, det intagna är charmiga, så är det prison rules. Man är deras gäst, deras regler gäller. Samtidigt så skulle ingen av killarna riskera att hamna sex år på isoleringen för en struntgrej. Möjligen gav inte t-shirt ägaren på maximum security avdelningen ifrån sig t-shirten helt frivilligt? Man kan bara spekulera.
”Recreation hall” bokstavligen fritidsgård, där vi hängde resten av eftermiddag med intagna från ”medium security”. Byggnaden är en kvarlämning efter amerikanerna, ”the ghosthouse” kallad av gubbarna i minimum security. Strax därefter blev det semi-upplopp över min orangea t-shirt som fick gömmas undan snabbt
Detta är kanske lite magstarkt aktivitet för en svensk turist som är första tiden i Asien och definitivt inget för en barnfamilj. Jag tror att ett besök på Iwahig fängelset hade varit lite magstarkt för en svensk kriminell haha.
Vi hade bott i Asien drygt ett år och var redo för annat än stränder, snorkling och tempel. Allt har sin tid, vi hade denna fas åtta månader innan. Besöket på Iwahig är en av fem starkaste upplevelser under vårt år i Asien.
Jag med Henry (till höger i civil t-shirt) och Jason, i den bruna ”minimum security”-tröjan.Resans gulligaste hund var fängelsehunden. Han brukar ha skärp med minipistol på sig och killarna leker att han är snut och håller ordning på demFoto: Natalia del Rio. För mer se http://www.fulldisclothesureproject.com
Filippinerna är motivation för mig att fortsätta resa och ständigt upptäcka nya ställen. Jag blir lite upprörd när jag ser att vi har enbart sett 14 procent av världen och Filippinerna var inte ens bland dessa länder. Efter ett års resande och fem länder, blev Palawan vår favoritdestination, strax efter Vietnam, där vi ändå hade bott i drygt åtta månader. Bali, Japan och Kambodja kommer alltså efter Filippinerna. Vilken tur att vi tog oss dit.
För mig brukar det handla om:
Människorna
Maten
Naturen
Filippinerna levererar topp på alla tre. Människorna är leende, artiga och nyfikna öbor med perfekt engelska och ”mañana-mentalitet”.
Man äter mycket grillad fisk, bläckfisk och skaldjur. Drycken heter calamansi och är en sur uppfriskande citrondryck. Be gärna om sockerfri calamansi.
Såpan ”Robinson” spelades in på Palawan och ön ska ha inspirerat till boken ”The Beach”, så stränderna är otroliga. Vi pratar blå laguner, vita sandbanker, undervattensgrottor och vattenfall.
Palawan är en av Filippinernas 7 641 öar. Vi valde att åka till Palawan som få svenskar besöker. Svenskar väljer Boracay, Cebu och Siquitor. Jag har inte varit där, men Palawan stal våra hjärtan.
Palawan är en gangska stor ö, 650 kilometer från nord till syd bebodd av 900 000 invånare. Huvudstaden Puerto Princessa är den enda staden, resten är små byar.
Vi började vår resa mitt på ön, i Puerto Princesa. Vi hyrde moppe för 85 kronor dagen, åkte upp till El Nido i norr och avslutade i Puerto Princesa. Sammanlagt 670 kilometer på tre veckor. Man kör ett slags motocross hybrid, vilket behövs. Vägen var dålig på vissa sträckor.
Puerto Princesa är min favoritdestination på Palawan. Kanske för att den är rörig, äkta och påminner lite om Vietnam. Puerto Princesa är inte så turistigt, det är en levande hamnstad till skillnad från El Nido, där pizzahaken konkurrerar med varandra om selfiepinnebärande ungdomarnas gunst. Puerto Princessas huvudattraktion är fiskekrogarna i hamnen, the Baywalk. Vi hittade en lokal grillkrog där den fyllda bläckfisken serverades för nio kronor, dessutom fanns det karaoke.
Baywalk är Puerto Princesas huvudattraktion, där trängs fiskekrogarna med varandra. Bananblad dukas upp på bordet och en buffé av grillat skaldjur serverades direkt på bladenVi försökte äta de fyllda grillade bläckfiskarna så ofta vi kom åt, det är inget vi är bortskämda med hemma direkt
Puerto Princesa – ”The City of Living God”. Dessa trehjulingar rullade runt instället för taxibilar.Ett populärt sätt att ta sig mellan destinationer är att åka dessa jeepneys.Första punkan.Andra punkan. Det visade sig att slangen hade varit lagat så många gånger (7) att däcket var skadat av alla reparationer. Normalt byter man innerslangen efter första punkan.Riding vietnamese style
Vår slutdestination som var El Nido, påminner om balinesiska Uluwatu. Uluwatu ligger på Balis sydligaste spets, medan El Nido ligger på Palawans nordligaste. Båda orter attraherar turister med sin dramatiska natur. El Nido är en liten by mellan skyhöga berg som sticker upp från havet rakt upp mot himlen. Det ser ut som om fladdermöss, flygande hundar och svalor bebor dessa berg. Bukten är skyddad från vind och kantas av restauranger, långsvansbåtarna ligger förtöjda i bukten. Gränderna är snirkliga, smala och livliga, motorcykelrikshor överallt. Elen kommer och går, internet är svajigt – i bästa fall. El Nido är inget för digitala nomader.
Hit kommer man för att göra båtutflykter i den filippinska skärgården. Överallt finns det bås med reklam för öturer. Det finns A, B, C och D-turer, alla går till olika ställen. Handla från hotellet eftersom gatubåsen lägger till skatt på 36 kronor. Dessa heldagsturer kostar från 200 kronor och uppåt, men då ingår grillad buffé. Man besöker laguner, paradisstränder och man snorklar. Bästa sättet att tillbringa tiden i El Nido.
Tips 1: Köp en vattentät väska och lämna finkameran hemma, allt blir blött på båten.
Tips 2: Gå sist på båten så du sitter långt från båtmotorns oljud. Detta ger dig även företräde att hoppa i plurret först.
Tips 3: På Coronstranden finns det massor av långsvansbåtar förtöjda, om ni är fyra personer lönar det sig att hyra en båt och göra en egen tour. Allt ligger rätt nära. Fördelen är att man slipper flaskhalsar med turister som till exempel ”the secret lagoon”. Nackdelen är att ni får fixa egen mat.
Vi tog tour A; small lagoon, big lagoon, 7 commando beach, Shimizu island, där vi åt.Secret lagoon
Shimizu islandShimizu islandBesök vid världens längsta undervattensflod, 8,2 kilometer lång!
Dessvärre finns det ingenting att göra under dagen i El Nido, om man vill ha en lugn dag mellan båtturerna. Inga bönsäckar, hängmattor, dagbäddar, soffor, det är dåligt internet och dålig strand och avloppet rinner rakt ut i viken. Vi tog vår moppe till Nacpan beach, 20 kilometer från El Nido. Man tar nio kronor för ”inträde”, entrepreniella lokalbor då det är ingen nationalpark. Man kunde inte gå till Twin Beach eftersom ”professional squatters” har slagit ned sig där och man var orolig över ”landgrabbers”. En beväpnad vakt stoppade turisterna. Ett tecken på fuffens/korruption.
Nacpan beach
Det är mycket dyrare i El Nido än resten av Palawan, maten är turistanpassad. Pizza och pasta är storsäljare här. Vad är det med folk som flyger i 24 timmar till Asien för att ställa sig i pizzeriakön det första de gör? En pizza kostar cirka 80 kronor. Man kan äta billigare på lokala restauranger invid skolan. Vi åt och drack lokalt inklusive varsin öl för 55 kronor, två personer. Ändå hann vi inte smaka på krokodil (vad jag vet) vilket är typiskt på Palawan.
Sunset bar, El Nido
Utgången från vår hostel, rakt ut mot ett jätteberg!French fries, 45 kronor, är inte billigt någonstans egentligen
Det andra stoppet var Taytay, som är en by 60 kilometer söder om El Nido. Det är inte många turister där. En spansk fort står närmast havet och pensionatet Pems ligger alldeles intill, där vi tog in. Det finns inget sjukhus i El Nido, så det närmaste ligger i Taytay. Turism Board från Manilla tilldelade just ytterligare pengar till byn, man har planer på att utöka turismen här. Sist gick pengarna rakt ned i kommunpamparnas fickor. Taytay-skylten gjord av plywood ska ha kostat en miljon kronor.
Sammanfatningsvisst var Filippinerna en stark upplevelse, enbart på gott. Det är nästan som om vi har hunnit lämna en bit av vårt hjärta där efter bara tre veckor. Nu när vi har landat hemma i Stockholm, känns det emotionellt att skriva om Palawan. Som ett sista steg av vår drygt ettårs resa var vi väldigt avslappnade och äventyrliga, vi tog all exakt som det kom. Filippinerna är färgstarkt, tryggt och fullt av hjärta.
Även om vi inget hellre önskade än att vårt liv återgick till hur det var innan vi lämnade vår vardag, så går inte det. Vi är andra människor idag än paret som checkade in på Arlanda den 23 februari förra året. Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod.
Att förlänga vårt sabbatsår var aktuellt ända tills det bara var två månader kvar av året. Våra hyresgäster trivs fortfarande i lägenheten och vi har pengar kvar på kontot. Vi hade faktiskt kunnat ta ett jobb här på plats. Ja, det var upplagt för ett år till i paradiset. Istället bestämde vi oss för att återvända. Inte för att vi måste och inte för att vi saknar Sverige. Med handen på hjärtat, har vi inte längtat hem en endaste gång under ett års resande. Det är nästan lite läskigt, jag borde omvärdera ordet ”hem”.
Samtidigt är det oerhört bra, för att jag tror att man längtar tillbaka när man har det jobbigt. Vi är oerhört tacksamma över att inte ha fått någon anledning att längta till Sverige ännu. Det här året är vårt livs bästa år, punkt slut. Det är så att man nästan blir avtrubbad på exotiska bucket-listdestinationer. Sex veckor Bali runt, sex veckor Japan i körsbärsskrud och Okinawas paradisöar, välkomnande Vietnam, vilda Kambodja och nu sitter jag i en strandhydda på Palawan, (Filippinerna). Nyp mig! Arlandalandningen kommer att väcka oss tillbaka till verkligheten, vi blir nog nypta med underkyllda fingrar.
Men varför åker vi tillbaka då? Vi har vilat ut, samlat intryck och inspirerats i ett års tid nu och är ivriga att omsätta allt till praktik. Vi åker hem för att omgruppera oss helt enkelt. Du vet känslan man hade under sommarlovets allra sista vecka, när man såg fram emot höstterminen? Det känns verkligen som om vi har haft sommar i ett år och nu ska höstterminen börja (fast det är våren som börjar hemma). Jag tänker på alla kurser jag vill gå, alla kläder jag kommer att plocka fram och Richard tänker mest på kebab.
Resan lärde oss saker som skolan inte har lärt oss. Att se fri företagsamhet på Bali, i Vietnam och Kambodja, att se hur engelskalärare på fem timmars arbetsveckor drar in vad de hemma behöver jobba en heltid för, avhoppade bankanställda som bygger nätverk och etablerar investeringsmöjligheter, eller digitala nomader som är så kreativa att man blir stum. Sådant inspirerar. Vi har sett andra livsstilar än de vi känner till hemma, kikat utanför vår box så att säga. Det finns olika sätt att leva sitt liv på. Alla behöver inte köpa hus, skaffa barn, belåna sig. Det är inget fel med att göra det. Jag letar bara efter något annat, jag vill lägga min egen plan själv.
Vi har umgåtts med människor vilka, liksom oss, har brutit sig ur ekorrhjulet, tänkt utanför boxen och de älskar det. Jag borde nästan ha ett separat inlägg om folk vi har träffat under resans gång. När vi berättade att vi lämnar Vietnam, var första frågan när vi planerar att återvända, flera var tårögda och en del var bergsäkra att vi är tillbaka inom två år. Jag har jämfört priset på Filippinerna med ”hemmapriser” och då tänkte jag på Vietnam som ”hem”. Det blir lite tokigt när man fastnar för något ställe. Ska jag vara ärlig så tror jag inte att vi återvänder till Vietnam. Inte Danang i alla fall. Vi åkte därifrån när det var som bäst, man kan aldrig återupprepa det. Älskade Danang som gav oss så mycket!
Jag tror att vi kommer att resa igen, det är bara en fråga om när och hur. Vi har inget inplanerat detta år, efter Filippinerna. Vi kommer resa i Sverige en del tror jag. Målet är att besöka alla 24 landskap och plocka ut höjdpunkterna. Västkusten är en bubblare. Man behöver inte vara så jätteäventyrlig alltid. Jag har inget emot en storstadsweekend eller en lyxig bungalow på smaragdfärgat vatten. Men jag kommer att fortsätta att äta det som lokalbefolkningen äter. Att dricka fina viner och tycka synd om lokalbefolkningen är inte riktigt min grej. Jag vill komma nära, jag försöker se mig själv leva på varje ny plats jag besöker.
I ett år har vi inte fogat oss under någon annan än oss själva och det blev ett uppvaknande. Alla bär inom sig en massa visdom från miljontals år som våra förfäder har lämnat efter sig, en gåva till oss. Det sitter i reptilhjärnan, sjätte sinnet, kalla det vad du vill. Varför jag går in på denna flummeri är för att jag har börjat att använda mig av det under vårt sabbatsår. Se, när jag inte galopperar som i en hästflock, lyder under gruppmentaliteten (=ren idioti), styrs av rädsla eller jantelagen, så lyssnar jag mycket på magkänslan.
På något sätt sitter jag på svaren, det gäller bara att sålla bort bruset.
x
Nomaderna 
