Okinawa, Japan – Härligt och utan turister

Varför Okinawa?

Det var ett spontant beslut att flyga ner till Okinawa. Vi bokade flyg i sista stund. Främst berodde det på att vi inte var ekiperade nog för Honshuöns plus tretton grader och regn, det skulle inte bli varmare på flera veckor än. Vi fastnade på Okinawa i sammanlagt 23 dagar.

Fastnade på grund av att Golden week drog igång tio dagar efter att vi hade landat på Nahas flygplats. Under vårens Golden Week har hela Japan ledigt. Som är kanske bekant, så är inte japanska arbetsplatser direkt generösa med att ge ledigheter, så att japanerna verkligen tar tillfället i akt. Alla populära japanska orter är fullbokade liksom skärgårdstugorna i Sverige blir under midsommar. Flyg- och hotellpriser mer än dubblas. Jag vill verkligen uppmana dig att se till att inte befinna dig i Japan under Golden Week, googla datum innan du köper flygbiljetter. Till och med Okinawa, som inte är ett populärt tillhåll för Golden week-firare, höjde priserna. Den gyllenne veckan kostade oss cirka 2 000 kronor mer i logi än andra japanveckor.

En av resans lärdommar är att googla landets nationella helger och ledigheter i ett tidigt planeringsskede. Sakuraveckan var också betydligt dyrare och nästpå omöjlig att boka logi med bara femmånaders framförhållning. Jag skulle varmt rekommendera att besöka Japan i maj istället för april. Ett alternativ är att se körsbärsblomningen i januari på den avlägsna ön Okinawa.

Lite Okinawa info:

  • Okinawa består 160 öar, varav 49 är bebodda
  • Okinawa ligger nära Taiwan
  • I april är det runt +23C på Okinawa. Det är flipflop+kofta-väder, ibland regnar det, men det är fortvarande varmt
  • Det är här körsbärsblomningen börjar tidigast i Japan, redan i januari
  • Okinawabor tar en siesta mellan klockan tre och sex på dagen
  • Yaeyamaöarna är Japans sydligaste öar, med en av Asiens bästa dykplatser tydligen.

Flyg från Narita till Naha tog tre och en halv timme och kostade 500 kronor per person. Monorail från flygplatsen till stan kostade 20 kronor och check in på Minshuku (ung. Gästhus) Hoseisho för 300 kronor natten.

Hello Okinawa! Nahas monorail
Minshuku Hoseishos delade vardagsrum/kök
Wa-shitsu: traditionellt japanskt rum, yay!

Minshuku Hoseisho har tre plus tre traditionella rum med tatamimattor och sängar i form av futonmadrasser på golvet. Man delar på vardagsrum/kokvrå och toalett. Det är fräscht, ligger vid Nahas huvudgata, Kokusai Dori och sköts av en karismatisk liten tant (varför fotade jag inte?!). Det är enligt mig den bästa login i Japan förutom Siena hotell i Kabukicho, Tokyo, men den kostade mer än det dubbla.

Huvudön Okinawa, där vi landade har i söder staden Naha som är ihopväxt med en gammal stad Shuri. Okinawa är inte som resten av Japan: det är det gamla Ryukyu kungadömmet som hade eget språk och bedrev öppen handel med Sydostasien när Japan var stängd för omvärlden. Därmed var Japan beroende av handeln med Okinawa. Okinawa blev en japansk prefektur så sent som år 1879. För historienördar finns det massor av historiska kvarlevor av Ryukyus kungadömme. Bland annat staden Shuri, som är ihopväxt med Naha och var kungadömmets huvudstad, då det begav sig. Idag kan inte ens de äldre prata ryukyuspråket. Okinawabor ser ut som Balineser med runda ögon. Det första som slog mig är att befolkningen på Okinawa är gammalt. De flesta som arbetade såg ut att vara över 80 år. Ingen pension vid 62 år där inte. På en promenad i Naha passerade vi inte mindre än sex stycken sjukhus av Södersjukhus storlek, i sidogatorna låg det privata hem för äldre. Vi blev lidande eftersom vi ville köpa t-shor och allt som fanns var japanska tant-och gubbkläder haha. Det finns noll nattliv i Naha, eller resten av Okinawa för den delen. Kan knappast tänka mig hålligång på någon av de återstående 45 bebodda öarna som vi inte besökte. Partydosen får man fylla på i Tokyo.

I Naha tillbringade vi våra fyra första dagar, samt fyra sista. Jag ville stanna längre i denna fina minshuku, men det var fullbokat.

Naha är en skön tropisk flip-flop stad. Det är sjukt mycket färger och håll igång, på dagen. Förr var Okinawa japanernas semesterparadis, det är mycket alohavibb. Med internet och billiga asienresor har japanerna börjat prioritera Thailand och andra budgetvänliga semesterparadis. Ekonomin i Japan är idag inte vad det var under 90-talet, man är idag mer prismedveten än nationalist. Allt detta gör att Okinawa kändes övergivet denna april. Det kan också ha berott på att säsongen inte kommit igång än.

I mitten an Kokusai gatan som vi bodde alltså i närheten av, finns Makishi-marknaden. Det är värd minst en dagsbesök. Det är system av shoppinggator under glastak. Där finns allt: souvenirer, sprit, mat och antirynkbehandlingar för 100 kronor.

Makishi marknad – oavsett väder
Spritutbud med lokala ölsorten Orion samt olika shōchu drycker med ormar i

Grodorna är inte riktiga

Men det bästa av allt: Senbara shotbar. Sen = tusen, bara-bara= vara ful. Alltså bli full för tusen yen (70 kronor). När vi skulle handla frukost såg vi att folk trängdes och stod i kö till ett ställe. Det var knappt lunchtid. Runt den fyrkantiga baren satt folk på pallar tätt intill varandra. Skulle personen innerst inne gå på toalett, fick alla resa på sig. I baren puttrade en stor långkok, som var förmodligen det godaste grytan vi har ätit i Japan. På väggarna hängde handskrivna skyltar med tecken, även siffror var i kinesiska tecken. Dealen var: tre drinkar för tusen Yen. Men du får ingen dricka förrän du har stoppat sedeln i muggen som står framför dig. Detta är en dagsaktivitet. Lite försynt satte vi oss och söp upp dagens matkassa. Varje gång Richard reste på sig med sina 191,5 centimetrar fick han beundrande utrop från herrarna.

Jag bjuder på denna

 Macha wari: shōchu och macha té, kommer antagligen bli en ny Stockholms-trendgrogg någon gång

Visste du att Karate kommer från Okinawa? I Naha finns en bar som heter Dojo bar och där jobbar internationella karateutövare som bor på karateläget som Dojo bar organiserar. En annan rekommendation i Naha är den kinesiska trädgården Fukushu-en. Trädgården är gratis och har leder genom vattenfall och kullar, rekommenderas med eller utan barn.

Fukushu en trädgården, det fanns stigar bakom vattenfallet och man kunde köpa karpfoder och mata fiskarna

Från Naha tog vi lokalbussen till Motobu som ligger beläget mitt på öns västra sida. Jag behövde gå på toaletten så vi steg av ett par stationer innan, i Nago-hamnen. Där åt vi på en fiskerestaurang värd en omväg, inget namn, men det ligger i Nago port och det finns bara en restaurang där. Jag tror inte att det existerar bättre tonfisk sashimi i hela världen faktiskt. Det är en fiskehamn och det var färskt.

I nedersta vänstra hörnet: mozoku, alger blev beroendeframkallande för mig, kanske nyckeln till okinawabors långa, långa livslängd?
Så ser Nago-hamnens fiskerestaurang ut

Vi checkade in på vårt livs sunkigaste boende: Nandeyannen. Bokstavligen ett skjul vid floden. Vårt rum i storlek hundkoja med de tunnaste madrasserna på plastgolvet. Det lösa plastgolvet dolde myror och mögelhål. Delat kök och toa. Men stämningen var bra.

Nandeyannen, the bottom is nådd

Nandeyannens ägare, en rundhylt ungkar hade ärvt stugan, han älskar att resa och äta. Herr Nandeyannen lever det skönaste livet jag hittills har sett en människa leva i Japan. Vi satt alla på golvet i vardagsrummet. En japansk MC-gubbe som var 1. Klädd i läder 2. Var lika lång som min man 3. Hade en lång gråsprängd hårman 4. Hade bokat en säng i Nandeyannens sovsal i ett halvt år.

Det fanns ett par koreanska tjejer, en Tokyo gyaru med fantastiska naglar som lade imponerande lager av smink varje morgon framför oss, samt ett vietnamesiskt par. Vietnameserna var de enda som pratade engelska, därmed umgicks min frustrerade make med dom. Frustrerad då jag babblade på med japanerna. Paret var från Hanoi men om de kunde rekommendera något i Vietnam så var det Danang. Ja, sådär efter sju månader i Danang är jag benägen att hålla med.

Motobu är en sjukt mysig fiskeby. Vi bosatte oss där eftersom vi ville ha tillgång till båtar som åkte därifrån till närliggande öar. Mr Nandeyannen var oerhört hjälpsam, han kunde sin by som sin egen bakgård.

Så skönt levde vi i Motobu, ett tag funderade jag på att köpa en liten stuga där
Mild bris och whiskey highball genom sugrör medan maken fiskar middag

En dag vadrade vi till Sessoko ön, en av bättre stränder vi har någonsin varit på.

Bron över till Sessoko ön
Det var något med strandens sydläge, klipporna och sanden som jag gillade

Vi tog båten ut till Ie-ön. Vi hyrde cyklar på plats. Det fanns en liljeodling, min favoritblomma, men den luktfria sorten, det fanns organiska (=kobajs) byar men framför allt, det var mycket varmare på Ie, 29C. Vi somnade på GI Beach och brände oss.

På båten till Ieön
På Ie känner man sig fri

Richard var intresserad av att åka till Nagasaki, men det hade dessvärre varit en jordbävning, 7,3 på Richterskalan i Kumamoto på grannön Kyushu. Två dagar i rad. Folk var rädda för tsunami, vulkaner och eftetskalv. Där och då på Okinawa fick vi begrava våra planer att besöka Kyushu, det var ett katastrofdrabbat område.

Vi letade efter prisvärt boende på hela Okinawa. Gyllenne veckan närmade sig och det såg mörkt ut för oss. Vi hamnade i Nakijin byn, på nordvästra Okinawa. Buena vista hotell blev en av Richards favoritboendes i Japan. En budgethotell mitt ute i ingenstans: AC, balkong, egen toa, tv och framförallt: västerländska sängar. Där bodde vi i fem dagar.

Vi gick dryga milen till Kouri-ön, en turistig paradisö.

Kouribron är lokalt beundrad projekt, sån nöje att gå över

Nästa dag åkte vi buss till småstaden Nago där Richard besökte en barberare och sen drack vi islatte på ett kattcafé. Vi åt även på fiskerestaurangen i Nago port. Såklart.

Den lilla staden Nago var lite av en spökstad

Sista veckan åkte vi tillbaka till Naha och checkade in på White Terrace, en dröm i minimalistiskt boende som är byggt i år. Där skattedeklarerade vi, vilket var inte lätt eftersom bank-id låg på den trasiga mobilen i Sverige. När deklarationerna äntligen åkte in, kunde vi pusta ut och unna oss en utflykt till japanska militärens underjordiska högkvarter som grävdes av civilbefolkningen. Vid amerikansk ockupation begick den japanska militären självmord under jorden. Kulhål fanns kvar, det var hemskt att se.

Vi åt även på ”MOS burger”, den mytomspunna japanska hamburgarekedjan, om man ska tro omdömen på Trip Advisor. Men 170 kronorsmenyn innehöll svampiga pommes och sämre burgare än på McDonalds. Ännu en påminnelse att man inte ska tro på allt man läser.

Sen kom Valborg som var alldeles för blöt, vi värmde hemma med Jinro och sodavatten och var redan salongis innan bar-rundan. Bakfulla och elendiga landade vi i ett regnigt Osaka.

Stjärnorna markerar där vi har varit

bl_ingasundell

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s