Inga – Årets upplevelse för oss: Fängelset Iwahig på Palawan

När vi bodde i Puerto Princesa, Palawan i Filippinerna, besökte vi den semiöppna Iwahig-anstalten, som blev årets upplevelse för oss. Vi delade en tricycle med Nathalia, en mexikansk/amerikansk fotograf. Iwahig-fängelset är ett stort område där drygt 3 000 långtidsfångar från Manilla vårdas. I Puerto Princesa finns det ett kriminologi-college. Jag tror att experimentet med att låta de intagna leva friare har något med saken att göra.

Vi åkte in genom grinden och efter att ha skrivit in oss öppnade risfält, mangofält och getfarmer upp sig. Det inhängande området är drygt 20 hektar stort. Första stoppet var ”Minimum Security Prison”. Fångarna delas in efter rymmningsrisk, enligt ”minimum”, ”medium” eller ”maximum security”.

Foto: Natalia del Rio. För mer se http://www.fulldisclothesureproject.com

Vi fick inte gå in på ”minimum security”-avdelningen, utan blev hänvisade till Henrys ”kontor”, en bambuavsats ovanför muren. Henry är en ”pålitlig intagen”, han har suttit inne i arton år för väpnat mord och kommer från Manilla. Detta gällde alla vi träffade. Härkomst Manilla, väpnat mord och långa straff. Vi fick köpa styckförpackade kakor och cigaretter av Henry till överpris, som vi kastade ner till fångarna på gården.

Här kommer dilemmat som spökade i våra hjärnor. För oss kändes det som om vi matade djuren på ett zoo, som om vi är vidriga turister som utnyttjar dessa killar för att stilla vår nyfikenhet, hungriga på att se elände. Sen finns det en annan sida. Dessa killar kan efter 18 år varenda vrå av sitt lilla område, de kan varandra också. Det är ingen som hälsar på dem. Det är få filippinare som har råd att resa från Manilla till Palawan. Förmodligen känner deras barn inte ens till dem. Maten är rätt trist och det finns två sätt att tjäna pengar. Arbete på fält, vilket ger en inkomst på åtta kronor i månaden, eller sälja souvenirer och ta emot gåvor från turister. De kan ignorera turisterna eller komma ut på gården, det är frivilligt. Alla verkade tycka att det är kul att något hände, som om det vore julafton. Det var bara vi tre där som kom utifrån denna dag. När vi åke in på området, kände vi bokstavligen allas ögon på oss, folk började röra sig på gården. Det går inte att beskriva. Men det kändes inte farligt.

Foto: Natalia del Rio. För mer se http://www.fulldisclothesureproject.com
Glada miner när det regnade cigg och kakor, gubbarna ville prata med oss och spexa, men Henry höll stenkoll på oss
Det kändes moraliskt fel att fota, jag är ju ingen fotograf, jag var fångad av nuet. Men denna lyckades jag ta, han sade att han heter Donald Trump
Foto: Natalia del Rio. För mer se http://www.fulldisclothesureproject.com

Fångarna säljer olika souvenirer. Vi valde att ge gåvor som tack för deras gästvänlighet istället för att shoppa. Tills jag såg t-shirten som en fånge bakom staketet vinkade till oss med. ”Pengarna är slut, kakorna kostade skjortan” sa Richard ”låna pengar, vi måste ha t-shirten med oss härifrån”. Det är sällan jag vill ha något, jag är sämst på att handla, men den orangea Maximum Security skulle bara med. Jag kan inte förklara det, det var en magkänsla. Kanske behövde killen pengarna, kanske skulle det bli den bästa souveniren från hela resan.

Man kunde besöka alla tre avdelningarna, minimum, medium och maximum security. Vi fastnade på medium security avdelningen längst. Konstigt nog fick vi där fritt umgås med de intagna i ett stort fritidsliknande byggnad. Byggnaden var uppdelat på souvenirshop, pingisbord och en scen med högtalare. Ibland uppträder killarna för taiwanesiska turistgrupper. Jobbar man i The recreation hall, börjar man klockan nio på morgonen och går tillbaka till sin barack kockan fem. Runt 20 fångar uppehöll sig där, inga plitar, vi var de intagnas gäster. Ingen fick lämna byggnaden utan att be ngn överordnad fånge om lov först, inklusive oss. Det röktes, spelades pingis och surrades. Någon ville berätta sin story, för honom var jag en frisk vind utifrån. Killarna var nyfikna på varifrån vi kom. Ingen av de yngre hade planer på att återvända till Manilla. Palawan var paradiset. En kille fick 18 år för bilstöld, ”but it was an SUV”. Det blev läskig stämning när de såg att vi hade den orangea t-shirten. Richard fick vira in tröjan i sin handduk. Ingen orange kant fick sticka upp. De andra fick inte se. Det är svårt att veta vad som försegår under ytan när man kommer in utifrån. Så även om det är lojt, det intagna är charmiga, så är det prison rules. Man är deras gäst, deras regler gäller. Samtidigt så skulle ingen av killarna riskera att hamna sex år på isoleringen för en struntgrej. Möjligen gav inte t-shirt ägaren på maximum security avdelningen ifrån sig t-shirten helt frivilligt? Man kan bara spekulera.

Vår t-shirt. Foto: Natalia del Rio. För mer se http://www.fulldisclothesureproject.com

”Recreation hall” bokstavligen fritidsgård, där vi hängde resten av eftermiddag med intagna från ”medium security”. Byggnaden är en kvarlämning efter amerikanerna, ”the ghosthouse” kallad av gubbarna i minimum security. Strax därefter blev det semi-upplopp över min orangea t-shirt som fick gömmas undan snabbt

Detta är kanske lite magstarkt aktivitet för en svensk turist som är första tiden i Asien och definitivt inget för en barnfamilj. Jag tror att ett besök på Iwahig fängelset hade varit lite magstarkt för en svensk kriminell haha.

Vi hade bott i Asien drygt ett år och var redo för annat än stränder, snorkling och tempel. Allt har sin tid, vi hade denna fas åtta månader innan. Besöket på Iwahig är en av fem starkaste upplevelser under vårt år i Asien.

Jag med Henry (till höger i civil t-shirt) och Jason, i den bruna ”minimum security”-tröjan.
Resans gulligaste hund var fängelsehunden. Han brukar ha skärp med minipistol på sig och killarna leker att han är snut och håller ordning på dem
Foto: Natalia del Rio. För mer se http://www.fulldisclothesureproject.com

bl_ingasundell

Ingas guide till otroligt vackra Palawan i Filippinerna

Filippinerna är motivation för mig att fortsätta resa och ständigt upptäcka nya ställen. Jag blir lite upprörd när jag ser att vi har enbart sett 14 procent av världen och Filippinerna var inte ens bland dessa länder. Efter ett års resande och fem länder, blev Palawan vår favoritdestination, strax efter Vietnam, där vi ändå hade bott i drygt åtta månader. Bali, Japan och Kambodja kommer alltså efter Filippinerna. Vilken tur att vi tog oss dit.

För mig brukar det handla om:

  1. Människorna
  2. Maten
  3. Naturen

Filippinerna levererar topp på alla tre. Människorna är leende, artiga och nyfikna öbor med perfekt engelska och ”mañana-mentalitet”.

Man äter mycket grillad fisk, bläckfisk och skaldjur. Drycken heter calamansi och är en sur uppfriskande citrondryck. Be gärna om sockerfri calamansi.

Såpan ”Robinson” spelades in på Palawan och ön ska ha inspirerat till boken ”The Beach”, så stränderna är otroliga. Vi pratar blå laguner, vita sandbanker, undervattensgrottor och vattenfall.

Palawan är en av Filippinernas 7 641 öar. Vi valde att åka till Palawan som få svenskar besöker. Svenskar väljer Boracay, Cebu och Siquitor. Jag har inte varit där, men Palawan stal våra hjärtan.
Palawan är en gangska stor ö, 650 kilometer från nord till syd bebodd av 900 000 invånare. Huvudstaden Puerto Princessa är den enda staden, resten är små byar.

Vi började vår resa mitt på ön, i Puerto Princesa. Vi hyrde moppe för 85 kronor dagen, åkte upp till El Nido i norr och avslutade i Puerto Princesa. Sammanlagt 670 kilometer på tre veckor. Man kör ett slags motocross hybrid, vilket behövs. Vägen var dålig på vissa sträckor.

Puerto Princesa är min favoritdestination på Palawan. Kanske för att den är rörig, äkta och påminner lite om Vietnam. Puerto Princesa är inte så turistigt, det är en levande hamnstad till skillnad från El Nido, där pizzahaken konkurrerar med varandra om selfiepinnebärande ungdomarnas gunst. Puerto Princessas huvudattraktion är fiskekrogarna i hamnen, the Baywalk. Vi hittade en lokal grillkrog där den fyllda bläckfisken serverades för nio kronor, dessutom fanns det karaoke.

Baywalk är Puerto Princesas huvudattraktion, där trängs fiskekrogarna med varandra. Bananblad dukas upp på bordet och en buffé av grillat skaldjur serverades direkt på bladen
Vi försökte äta de fyllda grillade bläckfiskarna så ofta vi kom åt, det är inget vi är bortskämda med hemma direkt

Puerto Princesa – ”The City of Living God”. Dessa trehjulingar rullade runt instället för taxibilar.
Ett populärt sätt att ta sig mellan destinationer är att åka dessa jeepneys.
Första punkan.
Andra punkan. Det visade sig att slangen hade varit lagat så många gånger (7) att däcket var skadat av alla reparationer. Normalt byter man innerslangen efter första punkan.
Riding vietnamese style

Vår slutdestination som var El Nido, påminner om balinesiska Uluwatu. Uluwatu ligger på Balis sydligaste spets, medan El Nido ligger på Palawans nordligaste. Båda orter attraherar turister med sin dramatiska natur. El Nido är en liten by mellan skyhöga berg som sticker upp från havet rakt upp mot himlen. Det ser ut som om fladdermöss, flygande hundar och svalor bebor dessa berg. Bukten är skyddad från vind och kantas av restauranger, långsvansbåtarna ligger förtöjda i bukten. Gränderna är snirkliga, smala och livliga, motorcykelrikshor överallt. Elen kommer och går, internet är svajigt – i bästa fall. El Nido är inget för digitala nomader.

Hit kommer man för att göra båtutflykter i den filippinska skärgården. Överallt finns det bås med reklam för öturer. Det finns A, B, C och D-turer, alla går till olika ställen. Handla från hotellet eftersom gatubåsen lägger till skatt på 36 kronor. Dessa heldagsturer kostar från 200 kronor och uppåt, men då ingår grillad buffé. Man besöker laguner, paradisstränder och man snorklar. Bästa sättet att tillbringa tiden i El Nido.

Tips 1: Köp en vattentät väska och lämna finkameran hemma, allt blir blött på båten.

Tips 2: Gå sist på båten så du sitter långt från båtmotorns oljud. Detta ger dig även företräde att hoppa i plurret först.

Tips 3: På Coronstranden finns det massor av långsvansbåtar förtöjda, om ni är fyra personer lönar det sig att hyra en båt och göra en egen tour. Allt ligger rätt nära. Fördelen är att man slipper flaskhalsar med turister som till exempel ”the secret lagoon”. Nackdelen är att ni får fixa egen mat.

Vi tog tour A; small lagoon, big lagoon, 7 commando beach, Shimizu island, där vi åt.
Secret lagoon

Shimizu island
Shimizu island
Besök vid världens längsta undervattensflod, 8,2 kilometer lång!

Dessvärre finns det ingenting att göra under dagen i El Nido, om man vill ha en lugn dag mellan båtturerna. Inga bönsäckar, hängmattor, dagbäddar, soffor, det är dåligt internet och dålig strand och avloppet rinner rakt ut i viken. Vi tog vår moppe till Nacpan beach, 20 kilometer från El Nido. Man tar nio kronor för ”inträde”, entrepreniella lokalbor då det är ingen nationalpark. Man kunde inte gå till Twin Beach eftersom ”professional squatters” har slagit ned sig där och man var orolig över ”landgrabbers”. En beväpnad vakt stoppade turisterna. Ett tecken på fuffens/korruption.

Nacpan beach

Det är mycket dyrare i El Nido än resten av Palawan, maten är turistanpassad. Pizza och pasta är storsäljare här. Vad är det med folk som flyger i 24 timmar till Asien för att ställa sig i pizzeriakön det första de gör? En pizza kostar cirka 80 kronor. Man kan äta billigare på lokala restauranger invid skolan. Vi åt och drack lokalt inklusive varsin öl för 55 kronor, två personer. Ändå hann vi inte smaka på krokodil (vad jag vet) vilket är typiskt på Palawan.

Sunset bar, El Nido

Utgången från vår hostel, rakt ut mot ett jätteberg!
French fries, 45 kronor, är inte billigt någonstans egentligen

Det andra stoppet var Taytay, som är en by 60 kilometer söder om El Nido. Det är inte många turister där. En spansk fort står närmast havet och pensionatet Pems ligger alldeles intill, där vi tog in. Det finns inget sjukhus i El Nido, så det närmaste ligger i Taytay. Turism Board från Manilla tilldelade just ytterligare pengar till byn, man har planer på att utöka turismen här. Sist gick pengarna rakt ned i kommunpamparnas fickor. Taytay-skylten gjord av plywood ska ha kostat en miljon kronor.

Sammanfatningsvisst var Filippinerna en stark upplevelse, enbart på gott. Det är nästan som om vi har hunnit lämna en bit av vårt hjärta där efter bara tre veckor. Nu när vi har landat hemma i Stockholm, känns det emotionellt att skriva om Palawan. Som ett sista steg av vår drygt ettårs resa var vi väldigt avslappnade och äventyrliga, vi tog all exakt som det kom. Filippinerna är färgstarkt, tryggt och fullt av hjärta.

bl_ingasundell