Japan bakom fasaden – så är det i verkligheten

Många som har varit i Japan har fastnat för det magiska landet i öst. Ingen har större förståelse för det än jag. Jag var 17 år när jag var där för första gången. Jag stannade där på egen hand i åtta månader, intrycken räckte i många år framöver. Sådant formar en ung människa. Jag brukar le innombords när jag ser västerlänningar fastna så starkt för något asiatiskt land att de är övertygade att de själva är asiater, haha, kan det ha varit jag en gång i tiden måntro?


Japan har ett slags energi, vissa talar om magnetfält. Man klarar sig på mindre sömn. Kanske är du redan en japanälskare, då vet du vad jag pratar om när jag säger att jag älskar:

  1. Dryckförsäljningsmaskiner som finns överallt, redan på flygplatsen. Det är aldrig långt emellan vätskepåfyllning i Japan
  2. Kalla téer, jag är besatt av det gröna, men sanpin cha (från Okinawa) jasmin, uron, samt mugicha slinker ned de med
  3. Att det kvittrar på övergångsstället när det är dags att gå
  4. Att alla gör plats, bockar och ler, gör sitt bästa för att hjälpa, ingen negativ energi
  5. Tryggheten att man kan gå i de mörkaste gränder och glömma saker och inte oroa sig för tjuvar eller arga fyllon
  6. Japanernas härliga inställning till spriten, det dricks men ingen slåss
  7. Tåg/bussar är rena, relativt billiga och går i tid
  8. Gratis toaletter överallt, Sverige LÄR!
  9. Minimarkets (typ 7/11) har allt från Shiseido make-up till Champagne till bento-matlådor, dygnet runt
  10. Alla tvålar luktar gott och lödrar, alla shampon gör håret mjukt, alla krämer får ansiktet att stråla
  11. Varje restaurang/kafe/bar är utformat som den absolut bästa hemligheten. Belysningen, den lågmälda musiken, fantasifulla spritmenyer, karaktärsfulla människor i personalen. Alltså hur gör de? VARENDA ställe vill du tillbringa hela kvällen på, kan man överföra det hem?
  12. Tokyo är vår favoritstad i världen, det är verkligen en barnsligt rolig stad
  13. Uppvärmda toalettsitsar som tjänstgör som bidé
  14. Service
  15. Nomi-hou-dai = all you can drink
  16. Onsen–finns det ett fräshare sett att bada på?
  17. Renligheten, allt är rent, rena trottoarer, rena toaletter
  18. Taxin, förarens vita handskar, tygklädda rena säten och för Guds skull ta inte i dörren! Den öppnar och stängs autimatiskt.

Japanerna måste vara överlyckliga i sitt örike, eller? Nja, japanerna kommer aldrig toppa listan som världens lyckligaste folk.

Japanska själen är sorgsen, det finns mycket patos och fylla. De är ensamma. Japaner har inte löst frågan hur man lever i partnerskap med varandra och det knäcker dem. Man ska vara gift innan man fyller 25 år. Sen stannar kvinnan hemma, mannen försvinner in i företagskulturen med obefintlig fritid.

Av någon anledning samlas inte kvinnor ”för att det skulle uppstå avundsjuka och konkurrens” fick jag höra en gång. Så de blir ”kitchen-drunks” i sin ensamhet. Mycket sprit är paketerat i rosa förpackningar riktade till de kvinnliga konsumenterna. Männen super skallen av sig med andra män, bara när de sitter ensamma i någon Snack Bar ändras ansiktsuttrycken och man får höra sorgsna historier som får örona att trilla av.

Otrohet i äktenskap är nästan helt tollererat. Den enda personen man inte vill umgås med är sin partner. Man talar nedsättande om varandra och ser inte varandra i ögonen. Till exempel i Nahas Shot Bar, frågade jag två jämngamla kvinnor om de också var gifta. De förundrades över att jag och Richard umgicks och reste ihop fastän vi var gifta. Bådas min ändrades som i ett trollslag, leenden dog ut, varpå en kort nickning och ”men nu pratar vi inte om det”. Det finns säkerligen par i tokyotrakten där den gifta kvinnan arbetar och där gifta par går ut tillsammans, men det är inte normen. Nuförtiden gifter japanska kvinnor sig alltmer sällan och bor kvar som vuxna kvinnor hos sina föräldrar. Detta gör de eftersom man hyr oftast bostad i Japan av privatvärdar. Dessa värdar vill inte ha singelkvinnor i fastigheten ”för att det drar till sig problem”.


Jag har nog aldrig kännt mig så ensam som jag har kännt mig i Japan. Det konstiga var att när jag såg mig omkring, verkade alla vara ännu mer ensamma än jag. Patos och fylla som sagt.


Sen finns det ”andra chansen” paren. Richard skrattade åt dem, jag var äcklad. Männen i livets gyllenne år, 70, 80-års åldern med en tvååring och en 30-årig fru/tjej. Jag överdriver inte, jag var osäker på om det var rullator eller barnvagn gubben höll i. Jag antog att samhället har blivit så moderniserat att det var morfar som var ute med barnbarnen. Tills jag hörde barnet kalla mannen för ”otosan” (pappa). Varje gång jag såg ett sådant par, kunde jag inte låta bli att tänka på gamlingens gamla fru, hur såg hennes liv ut idag? Hur ser tjänstepensionen ut för henne? Var hon en glamorös uteliggare, som de välartade japanska damerna man kan se sova på marken undet presseningarna i stadsparkerna?


Det dröjer nog ett tag innan jämnställdheten når Japan. Japan är nog det enda landet i världen, där medelklassflickor i 15-års åldern nöjesprostituerar sig. Det som är fascinerande, förutom självaste ”varför?” är hur välorganiserat allt är. Det finns mötesappar och prislistor, allt är i det öppna. Inga hallickar, inga droger. Stadgat pris för en karaoketimme och stadgat pris för ett besök i en love hotell. Ibland får man betalt i form av klockor, skor eller handväskor. Ofta kan man se om kvällarna en grånande herre i sällskap med en tonårstjej inhandla en 20 000 kronors handväska på Don Quiotte. Titta så ser du.


Boendestandarden i Japan är en annan sak som gör att man tappar värdighet. Stackars hemmafruar som sitter och trycker därinne. Det spelar ingen roll om man är rik eller fattig, man kommer inte i närheten av den lägsta svenska bostandarden. Om jag och Richard hade bott i Japan och arbetat likvärdigt som i Sverige, skulle vi bo i en möglig 30 kvm lägenhet med kokvrå, utan utsikt, enkla, möjligen frostade fönsterrutor, gasolvärmefläkt och tvättmaskin som tvättar enbart i kallt vatten, förhoppningsvisst inom 90 minuters resväg från våra arbetsplatser. Man hatar sina balkonger i Japan. Man samlar saker där (förråd ingår inte i lägenheter) eller torkar tvätt där. Japan är ingen bra land för de som lider av klaustrofobi, både i samhället och i bostaden.


När man reser är det inte bara för att upptäcka nya platser. Ibland reser man för att släppa de gamla. Det vad som hände mig. Mellan åren 1991 och 2016 var Japan ett förlovat land för mig. Under dessa år grämde det mig. Kanske skulle jag ändå ha stannat kvar i Japan? Det gav mig mycket att besöka Japan i samma kontext som Bali, Vietnam och Kambodja. Det gav mig större perspektiv.

Här i Danang, Vietnam finns det en stor japansk community. De blev alltid förnärmade när jag tilltalade dem på japanska och skulle rabbla vart jag har bott i Japan, söka någon slags gemenskap. Tills jag fattade att de rymde, de bor här nu och de vill inte bli påminda. Nuförtiden när jag träffar japaner utomlands, nämner jag aldrig att jag har ens varit i Japan. Jag vet varför dem har stuckit, de stack av samma anledningar som jag gjorde.

För vidare läsning
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Enjo_kōsai

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s