Om att återvända

Jag önskar att jag vore en sån som längtade hem, som är stolt över mitt nya jobb, som känner mig värdefull att jag bidrar, är till nytta, att det orangea kuvertet blir tjockare. Att jag inser hur bra vi har det här hemma.

Men icke. Jag får dras med min rastlösa natur. Antingen är det svart eller vitt.

Efter sabbatsåret har vi sjösatt ett exceptionellt bra set-up:

  • Jag har 15 minuters cykel till jobbet, logistik check!
  • Richards nya dröm-båt ligger förtöjd fem minuter promenad från vår lägenhet
  • Vi har båda fredagarna arbetsfria
  • Uppenbarligen ligger vi bra till ekonomiskt, eftersom vi jobbar 80% inte ens skattesmällen på 300 000 kr (sålt hus) sänkte oss, även om det var på håret
  • Vi har spontanbesökt fyra länder sen hemkomsten och har fem till inplanerade

Hur skiljer sig rese-året från sabbatsåret?

De första tre månaderna av vårt resande var som en insitutions-detox. Det var utmattande. De första tre månaderna hemma var en omvänd chock, allt kändes nytt och overkligt. Egentligen var vi förberedda.

När jag i april insåg att jag är klar med Japan och stängde denna dörr, öppnades genast en ny dörr. Vietnam påminde mig om allt som jag älskade med Kyoto i början. Det råa, genuina, det ungdomliga. Killar och tjejer i jeansjackor på moppar, vårvinden i håret, hip-hoppen pumpandes från gatubarer. Genombrottet under vårt sabbatsår inträffade i Vietnam, Danang. Vårt institutions detox var över och den gråa världen framträdde  i technicolor.

Richards bekant ska gifta sig med en tjej från Suzhou, en stad i närheten av Shanghai. Jag har följt denna tagg på INSTA gram och har börjat inbilla mig att jag har levt där i mitt förra liv. Vi kommer att besöka Kina någon gång, men inte dit alla åker. Jag vill ha Kina på mitt sett, jag vill fastna. Kanske Suzhou blir vår nästa Danang?

 

Juli var full av fest och intensiv socialt liv – i Vietnam, vi hade landat. Hemma hade vi också landat, semestern kom och vi hade hunnit bli utbrända. Vi gick in i väggen efter tre månaders jobb. Det innebar att vi sov i soffan, eller tog ut oss i båten de dagar det inte var för molnigt/blåsigt.

9_1500552108659
Två bra saker med att vara hemma 1) Min Mor 2) skärgården.

I september försökte jag att ta körkort och misslyckades, åkte på orättvisa utskällningar på jobbet, gick upp i vikt och blev sömnlös. Utebliven mens, läkarbesök, magkatarr, det är nu som min kropp visar tecken på kronisk stress. Jag kan inte smälta mat eller sova, det börjar att bli lite tungt att prestera på jobbet. Den negativa spiralen är igång.

img_20180204_204331.jpg

 

November. Under sabbatsåret firade vi Richards födelsedag i Kambodja, i år i Moskva. Det är svårt att säga vilket var mer magiskt. Moskva var årets bästa resa, eftersom den raserade våra förutfattade meningar. Det är intressant hur media framställer Ryssland som en hemsk plats och USA som jättebra. Det finns inga dåliga ställen, det handlar om vem du är, resa är som att se sig själv i spegeln. Vi uppfattade ryssar som vänliga, barerna var mer hipster än i Los Angeles och staden modern, ren och trygg. Men kall.

I december sker något. Jag går med i facket och tillbringar hela jullovet med att sammanställa en anmälan om kränkning och brister på jobbet. Jag kunde ändå inte smälta någon julmat, hann inte handla presenter, orkade inte träffa familj. Det blev hårda julklappar. Reaktionen blev tillfredsställande och då hade jag inte ens facket med mig på mötet. Ett tips är att ha facket med dig på möten med arbetsgivaren, hen är inte din vän och i sådana lägen behöver du en. Synd att hälften av teamet hade hunnit säga upp sig eller gått in i väggen. Det är första gången som jag säger ifrån på jobbet. Det är också första gången som jag inser hur rädda människor är på arbetsplatserna. Jag blev förbannad.

 

Januari

I Vietnam var det regnigt och fuktigt, alla var låga på grund av stundande Tet, tystnad och stängda barer som lunar New Year innebar. Vi var klara med Danang-livet.

Hemma, direkt efter mitt möte med cheferna på jobbet åkte vi till Amsterdam, min favoritstad. Där sammanstrålade vi med min lillasyster (bosatt i Los Angeles) och såg Depeche Mode på Ziggo Dome. Vi åt en massa ost, såg en massa konst och festade med bandet backstage faktiskt. Det är vad jag kallar för plåster på såren. Behövde ny luft, cannabis-indränkt sådan.

Amsterdam, bästa av städer och min lillasyster, plåster på såren

Februari

Tuppens år firade vi på Filippinska ön Palawan, genom att åka motorcykel kors och tvärs på ön. Det var SÅ BRA. Vi var så slipade, fria, lätta som vi aldrig hade varit. Knappt något bagage, lätt att kommunicera med folk, fullständigt fri sinne, vi var i vårt ZEN. Vi flög fram. Vi var det paret jag alltid velat vara, som två fjärilar. Jag kom ihåg att jag tänkte att vi måste skaffa en Harley när vi kommer hem.

Filippinerna, Palawan, den mest magiska paradisön av dem alla. På flera sätt slog Palawan ut Bali faktiskt.

Hundens år inleddes med en segermånad för mig på hemmaplan. Stämningen på jobbet skum, alla undviker eller berömmer mig och tystnar när jag pratar. Jag har inte ens någon hög position. Känner mig som om jag hade vunnit en blodig fight. Spelar ingen roll, jag hade inga vänner där från början ändå. Tre månader till.

Och sen?

Man frågar oss om vi ska sticka iväg i ett år igen. Men ett sabbatsår leder jo bara tillbaka hit. Redan som jag skrev tidigare, kommer det istället att ske en hållbar förändring i våra liv.

  1. Den 14e juni; slutar mitt uppdrag och jag blir egen företagare. Under tolv månader utvecklar jag firman, medan min man kommer att stanna kvar på sitt jobb och backar upp mig.
  2. Därefter kommer vi att lämna Stockholm. Staden vi har växt upp i och staden som vi har växt ut ur sen länge. Vi är öppna för allt från att byta vår bostad mot en eller två i ett annat land och hyra ut det på Airbnb, till att driva en affärsrörelse på västkusten och bo i en husvagn, till att bo några år i Irkutsk eller Budapest i en digital nomad hub.

Sammanfattningssvist

Vi längtade inte hem. Kanske var vår inställning från början redan dålig?

Upplägget för livspusslet var bra. Känner du någon som har lagt upp det bättre? Lämna gärna en kommentar.

Största skillnaden hemma är den personliga utvecklingen som stannat av. Jag insåg att inga stordåd kommer att bedrivas när man är anställd. Antingen satsar jag på att vara egen eller inte, det är för mig omöjligt att göra båda.

Från och med juni, händer roliga sakar på löpande band. Bröllop i Polen, sen Slovaken, Tjeckien, Berlin, Kroatien, starta upp eget, gå kurser, känna sig lost, oroa sig för säljet haha, jag ser fram emot allt

Annonser

Så blev första månaden hemma

Första månaden hemma var inte så ångestframkallande som vi befarade. Efter en månad hemma kan man säga att vi bara börjat landa. Jag och Richard lever fortfarande i vår asienbubbla. Jag dricker folköl med is i små glas och när vissa låtar spelas, tittar vi i samförstånd på varandra, vi förflyttas tillbaka.

Den tredje mars landade vi på Arlanda. Naturen som omgav flygplatsen var bäcksvart, det var det första intrycket jag fick av Sverige. Träden, marken, allt var sotsvart. Jag hade vant mig vid naturens intensiva färger, jag tittade lite oförstående på trädens döda konturer. Lite som en skräckfilm.

Vältrade oss i svensk lyx
Redan första veckan gav vi oss ut i skidspåret, för att kontrasten från Sydostasien skulle vara total. Jag visste att våra vänner i Vietnam skulle uppskatta uppdateringen, vilket de också gjorde. Sedan gottade vi oss i charkuterier, ostar och vin. I Sydostasien är detta en ofattbar lyx, så vi passade på. Svensk kebab och ugnsbakad lax, mums. Både kallt och varmt vatten i kranarna, det kalla vattnet smakar som källvatten. Lidl känns som en lyxig matbutik, även med japanska mått. Hur kunde jag någonsin rynka på näsan åt Lidl? Svenska (osockrade) mejeriprodukter är helt oslagbara. Heja Arla! Mars innebar födelsedagar och kära återseenden. Folk var dock inte så intresserade att höra om vår resa, mest ville de berätta om sina egna liv. Efter ett par glas vin, kom jag på mig själv att ändå berätta anekdoter, som ingen ville höra.

Arninge golfklubb skidspår av konstsnö
Arninge golfklubb skidspår av konstsnö
17690695_1451525764878116_223153096_n
Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder
MUMS
Första fredagsmyset hemma. Vi gick upp två kilo var första månaden.
17741346_1451525618211464_1711007185_n
Här firar vi min fina mammas födelsdag, med all tänkbar lyx på balkongen.
17741079_1451525674878125_349047851_n
Ugnsbakad lax, vad jag har saknat dig! Om man skulle servera denna i Vietnam, Japan eller Bali skulle folk bara gapa.Det är galet dyrt med lax i Asien, det mesta flygs in från Skandinavien.

Fixa
Sen gick allt snabbt. Packa upp sjuka mängder med prylar från källaren, skaffa mobilnummer, gymkort och tillbringa timmar i myndigheternas automatiska telefonväxlar. Datorn gick att starta upp, som tur var. Hur skulle vi spara alla våra foton utan att datorn kollapsar?

  • Vecka ett drog jag fram mitt CV
  • Vecka två gjorde jag en utbildningsplan för att plugga digitala medier
  • Vecka tre påbörjade jag läsa till körkort. Planen är att ta körkortet i april.

Allt ska hinnas med innan jag får jobb och sugs tillbaka in i ekorrhjulet. Richard börjar sitt nya jobb på dagen en månad efter hemkomsten. Man får ingen A-kassa efter ett års resande, så det gäller att ha vikt undan några sedlar till hemkomsten.

Hur är saker annorlunda, vad är behållningen av sabbatsåret? 
Det första som är annorlunda är att vi båda kommer att arbeta 80 procent hädanefter. Vi måste lägga ned tid på att utvecklas och förkovra oss, tänka på vår framtid.
Den andra förändringen är att jag tar en sak i taget. Innan resan skulle jag vara så effektiv som möjligt och multitaska. Nu fokuserar jag på en sak i taget. April är det körkort och inget annat som gäller. Maj är det digitala medier. Jag har för övrigt en lång lista på projekt jag kommer att dra igång, men jag ska ta dem en i taget.
Det tredje är koll på pengarna. I Asien får man pruta och förhandla mycket. Det innebär att man ska kunna uppskatta vad något kostar innan man frågar om priset. Det har vi tagit med oss hem. Saker som vi anser kostar oskäligt mycket, lägger vi tillbaka på hyllan. Innan resan hade de hamnat i varukorgen. ”Det är bara 500 spänn” sades ofta i vårt hushåll. Men 500 spänn kan man göra rätt roliga saker med, roligare än slänga dem i sjön. Inte så att vi har blivit galna snåljåpar, utan att vi tänker på vart vi investerar våra pengar i. Ett av årets mål är att se över vårt sparande till exempel.
Sammanfattningsvis
Jag var mer ”mig själv” i Asien än jag är hemma. Jag känner mig åter som en främling. Precis som det var innan vi reste iväg, denna känsla kanske aldrig försvinner. Å andra sidan är det inte så hemskt att komma hem som expats tror. Våra vänner ryste av obehag när vi berättade att vi skulle åka hem. Det är vad du gör av din tid på hemmaplan som är viktigt. Vägra sugas in, kämpa. Det finns en uppsjö av möjligheter här också. Vi kom hem för att starta vårt nya liv på riktigt. Solbrännan och leendena sitter kvar, vi har inte blivit ”det gråa folket” än och tänker inte bli det heller. Blir vi det då är det bara packa ryggan och dra, hur svårt kan det vara?
17757976_10155574535005016_1765116545_n
Här lämnar vi Palawan, lilla flygplatsen i Puerto Prinsessa. Det kommer dröja länge innan jag hör fåglarnas kvitter, känner lukten av rökelse och bliv väckt av tuppar i gryningen.

17758178_10155574534910016_1371543078_n
Adjö Filippinerna, adjö Asien
17690111_10155574534530016_1129590286_n
Såhär glada var vi på Manilla-Bangkok Thai Air flyget när vi fick massor av benutrymme. Kort flygning men så skönt plan! Det var inte lika skönt på Bangkok-Arlanda flyget.
17742462_10155574534175016_131404123_n
Hemma igen, efter ett år och en vecka, all packning har vi på ryggarna, thats it!

bl_ingasundell

Ingas årskrönika 2016: Tio månader på resande fot

2016 är nu inne på de sista själva dagarna. Därför passar det såklart bra med krönikor Idag sammanfattar Inga det senaste året i denna årskrönika. Året har inneburit ett helt nytt liv efter att de lämnade Sverige med allt vad det innebar.

Januari

Stockholm. Vi hade någonstans mitt i karrären bestämt oss att ta ett sabbatsår. Efter ha sagt upp oss från våra jobb och ha gjort en lös plan för resans tre första månader, sänkte sig en enorm trötthet över oss. Lägenheten skulle packas ihop, hyras ut och vi skulle vaccineras. Januari var en trött och dyster start på året, tvärtemot från vad man skulle tro. Det var en lång uppförsbacke till paradiset.

Hyra ut lägenheten och vaccinera oss, allt skulle ordnas.

Februari

Stockholm/Bali. Vi landade på Bali den 23:e februari, och var på fötterna den 28:e efter att Richards feber hade stabiliserats. Vår packning för ett år: en 13 kilos rygga och en laptoprygga som handbagage.  Vi var framme, ute ur ekorrhjulet, lite trasiga men så lyckliga!

Arlandaöl, packning och äntligen på benen och sista bilden från när vi lämnar vårt första hotell på Bali

Mars

Bali. Den första fasen av vår resa bestod av tre månaders intensiv turistande. Med pengar i kassan och (minst) ett år framför oss var världen under våra fötter. Jimbaran och Uluwatu först. Sen firade vi Balinesiskt nyår och havsfiskadefestade i Kutadetoxade och yogade i Ubud och drack världens dyraste kaffe gjord på bajsMen det som knep våra hjärtan var Gili Trawangan.

Promenad i Sanur, swim-up bar på Gili T och havsfiske

April

Japan. Första april mötte vi vår familj i vårkyliga Kyoto. Vi hade vårt livs resa. Sex veckor på Bali hade inte helat oss tillräcklig, nu drogs jag med bihåleinflamation. Vi hade inget annat val än att rymma till lugna och vackra Okinawa.

Äkta maiko, vår fantastiska familj som var på topphumör tio dagar i sträck och vi påpälsade utanför Robot Café

Maj

Japan. Efter Okinawa gjorde vi ett kort stopp i Kyoto och Osaka, varpå de sista två veckorna bodde vi i Tokyo. Här började reseutbrändheten övermanna oss.

Härliga Okinawa och så lilla jag vid Shibuya crossing i Tokyo

Juni

Vietnam. Här börjar resans andra fas. Vi drog i handbromsen rejält. Nu var det slow travel som gällde. Vi slutade att vara sjuka, vara uppsvällda och grumliga i sinnet. Det var som om tiden hade backat tio år. Vietnam var tillräckligt tryggt och vänligt för att bosätta sig här i några månader. Vi var färdiga med turistandet, nu kom den inre resan.

Kungligt firad, en fräsch 42-åring, i juni besökte vi vackra Hoi An

Juli

Vietnam. Vi pluggade vietnamesiska, världens tredje svåraste språk och gick på en av årets bästa fester, H2O poolparty i Danang. Med vår strandlägenhet, moppe, massor av nya vänner och låga kostnader skulle vi kunna slå rot här på riktigt. Vi hade nog aldrig saknat Sverige mindre än då.

Vår vietnamesiska grupp, jag och Richard äter Hai San (skaldjur) med nya vänner och vi i plurret på H2O

Augusti

Vietnam. När vi åkte till Hoi An för att köpa sidenmorgonrockar till våra släktingar föddes idéen att köpa fler och öppna en webbshop. Vi fotade, byggde upp shoppen och bråkade med olika betallösninar. Jag jobbade från en Iphone4 på vietnams delvisst blockerade internet. Efter att jag gjort all jobb, insåg jag att jag vet ingenting om annonsering samt att SEO optimera sidan från min trötta telefon skulle gå sådär. Morgonrocksshoppen fick mig att titta på trafik- och konverteringskurser. En av huvudanledningarna till varför jag behövde ett sabbatsår var just det. Att tänka utanför boxen, få upp ögonen för ett nytt område.

Jag och mina morgonrockar och så blev jag blond också

September

Vietnam. Vi volontärstädade stranden med drygt 400 vietnameser. Vi flyttade från vår lägenhet på grund av omfattande byggarbete i grannhuset. Jag började skriva för Ett Annat Liv och en gammal författardröm gick i uppfyllelse. När jag såg communityn tänkte jag ”ja – ett annat liv, det är vad jag och Richard söker” och kontaktade Patrik. Genom hans feedback har mitt skrivande blivit mycket bättre och kanske inspirerade vår resa någon. Jag började experimentera med Instagram, Twitter, Printerest och Snapchat. Iphonen lämnade inte min hand i september. Min man tränade på gymmet. Vi gjorde en ”visarun” över dagen till Laos och fick därmed tre månader till i Vietnam.

Hej då till Danang Beach Apartment, städ på stranden med en massa trevligt folk

Oktober

Vietnam. Vi firade vår andra bröllopsdag på stranden och var terroriserade av en hundflock, vi paddlade havskajak med våra vietnamesiska vänner och organiserade en dagsutflykt till nationalparken Bach Ma. Jag hade förstått att vi är inga expatrioter, även om vår omgivning nu såg oss som det. Lärare och barägare har visserligen bättre liv i Vietnam än i sina hemländer. Men många har alltid hankat sig fram på säsongsjobb, aldrig ägt en bostad och sticker så fort de har bränt sina broar. Vi var inga expatrioter – ännu. Vi gjorde planer för att återvända till Stockholm och göra saker lite annorlunda denna gång.

På toppen av Bach Ma, två-års skumpa på stranden och havskajak

November

Kambodja. Richards födelsdag firades i Kambodja. Vi hade nu besökt fyra länder på nio månader.  Jag räknde länder och insåg hur många fler jag vill besöka. Res-bucket list växer ju mer man reser. Vi har bott så länge i Asien att det är Europeiska länder som lockade mest. Georgien, Portugal, Albanien…

Richards födelsdag i Kampot, Kambodja, modelljobb för ett spa, Danang, utklädda till kejsare och kejsarinna i Hue, Vietnam

December

Vietnam. Det hade regnat i en månad. Alla klagade på möglande kläder. Vi började få lappsjuka i vår toppvånig. Vi gjorde glögg och blev magsjuka för första gången, lagom till jul. Ironiskt nog av egenstekt kyckling. Hela december var lugn och kontemplativ. Det blev en minimalistisk julmiddag bestående av hamburgare. Vi lade oss tidigt.


Bästa landet: Vietnam, Danang

Sämsta landet: Kambodja och ändå var det bättre än vi har förväntat oss

Bästa matuplevelsen: tonfisk sashimi i Nago, Okinawa

Sämsta matupplevelse: skaldjurs warung, Jimbaran, Bali

Bästa logi: Danang Beach apartments, Vietnam

Sämsta logi: Nandeyannen, Motobu, Okinawa

Sjysstaste vi har sett: Uluwatu surfare, snorkling med sköldpaddor, Giliöarna

Olyckhämdelser: sladd på moppe framför lägenheten, såren infekterades

Årets projekt: startade en webbutik, pluggade vietnamesiska, startade ett Instagramkonto och frilansade samt körde moppe i Vietnamesiskt kaostrafik

Bästa upplevelsen: fisketuren på Bali

Årets köp: go pro Hero actionkamera

Bästa festen: torsdags housenatt på Gili Trawangan och H2O-festen i Danang

Bästa Spaupplevelsen: Cocoon medical spa, Ubud

bl_ingasundell

9 saker som du tar förgivet hemma, som är Galen lyx för oss

  1. Turister/andra utlänningar känns exotiska, vi blir glada och lite stirriga, precis som vietnameser blir haha…
  2. Vin/champagne, sur saft här kostar lika mycket som fem middagar, champagne pratar inte vi om. Skål!
  3. Mejeriprodukter; turkisk/bulgarisk yogurt, gräddfil, feta ost, keso, existerar inte här
  4. Toasits, el samt tvål på toan– finns allt detta då vet man att man är på ett lyxställe, typ lyxkrog
  5. Chocklad/smågodis. Vi lever efter devisen ”frukt är godis” och alla vet att det är förbannad lögn
  6. Salt, finns att köpa men aldrig framme på en vietnamesisk krog
  7. Torra kläder: är lyx, vi har fukt och svarta mögelfläckar på kläderna
  8. Köttbit– är inte så självklart här i Vietnam
  9. Diskmaskin/ugn/tvättmaskin med varm vatten. Allt här tvättas i kallt vatten och diskmaskin finns inte ens på restauranger. Tveksamt om ugnar finns


Saker som är norm nuförtiden

  • Att äta soppor och sallader med pinnar. 
  • Köpa en ny frukt/grönsak man aldrig har sett varje vecka
  • Man försäkrar sig att ”hund” inte ingår i rätten på menyn
  • Kör/hyr moppe utan körkort
  • Hälsar på alla, särskillt barn
  • Solskydd och myggmedel året om
  • +30C innebär att det är svalt

Inga och Richard sålde huset: ”Det slog mig, jaha, var det allt”

Det var kanske den ömma IBS-magen, stress-exemen samt sömnlösheten som var indikatorer på att det är dags för en granskning av vår livsstil.

Eller så var det bara ett oundvikligt nästa steg.

När jag och Richard blev tillsammans för fem år sen, bodde vi i varsin Stockholmslägenhet och vantrivdes. När vi skulle flytta ihop, föll beslutet på ett hus tre mil norr om stan. Vi hade ändå inte råd med en rymlig 2:a i stan. Vi skulle rusta upp sommarstugan och om vi älskade huslivet skulle vi bli gamla där. Om vi däremot ville tillbaka, kunde vi med lätthet byta det nyrenoverade huset mot en trivsam tvåa inne i stan.

image1 image2

Vi älskade skärgårdslivet. Men, åtta mils pendling till jobbet (som konsult styr man inte alltid sina uppdrag) gav mig en utmattningsdepression istället för livskvalitet. Jag sökte jobb närmare hemmet, halva lönen hade kunnat duga, men vi var många på ön som ville jobba närmare hemmet, konkurrensen om en anställning bara 1 timme från hemmet var hård. Mellan klockan 06 och 09 samt 17 och 19 är det bumper-to-bumper trafik på öns lilla lantväg. Vaxholm är en av Sveriges rikaste kommuner, villorna och Audi SUV:ar signalerar att det här är folk som har slitit hårt för att bli chefer, läkare och advokater. Tyvärr spenderar dom fler timmar i bilen än med sina barn/på båten/i naturen. Veckodagar delade vi väg, lördag morgnar hörde jag grannarnas trädgårdskrattade och barnens förtjusta skrik från trampolinerna. En kort lycka som mjölkades ivrigt. Det var det som alla slet så hårt för: skärgårdsidyllen.

Richard till vänster sista dagarna på jobbet
Richard till vänster sista dagarna på jobbet
image4
Min utsikt från skrivbordet, här stirrade jag mycket ut när jag satt i telefonsamtal.

Själv ställdes jag inför Sophies choice:

•    pendla fem timmar dagligen och sova bort alla helger
•    eller flytta tillbaka till stans betongghetto men ha ett liv med mer sömn, gym och ett social liv

3,5 år senare bytte vi huset mot en lägenhet i stan, alla vi kände såg med en klump i halsen på hur drömhuset såldes. Jag hade nu 20 min till jobbet och 250 meter till gymmet.

Vi flyttade för jobbets skull, och jobb var det ingen brist på. Richard var en arbetsledande elektriker; med tanke på hur Stockholms fastighetsmarknad ser ut, kunde han få jobb intill förbannelse. Jag var team-leader för ett It-team på en bank. Jag hade kostym, fikade med bankens IT-chef och affärschef, det skulle nätverkas, löneförhandlas och kompetensutvecklas. Man kan säga att vi var mitt i karriären.

Vi hade lyckats med att lägga livspusslet. Perfekt lägenhet, två karriärer, inga barn och stabil ekonomi. Det var då det slog mig ”Jaha, var det allt?” Vi insåg att vi nu hade råd med det lyxigaste av allt: en paus. Jag tror att när jakten är över och man landar, så har man råd med det min mor kallade för ”farliga tankar”. Farliga tankar är mitt livslånga ifrågasättande av institutioner. Sen jag var ett år har jag institutionaliserats och jag förstod aldrig varför det måste vara så. Det var så himla mycket prat om att man ska göra som ”alla andra” följa bara flocken.

Vi var en armé av kavajklädda medelålderskvinnor med dataskärmssprängda ögon i hissen som broderade över hur fantastisk helgen hade varit. Den mest lyckade av oss, min chef pendlade dagligen till min forna ö. Inget fel i det, men jag behövde ett break kände jag.

Man får inga pauser om man är en arbetsledare, så vi sade upp oss helt enkelt. Det finns inget avgörande ögonblick utan det var ett naturligt nästa steg. Inte minst för våra karriärers skull. Vi hade dubbelt så långt till pensionen som vi hade jobbat hittills och vi galopperade med flocken bara. På 25 år hinner man antagligen att bli mästare på sin sak, eller ha hunnit med två karriärer till. Det var verkligen dags att ta sig en funderare och äga sitt liv.

image5
Här fiskar vi på Bali.

I många länder finns det företag som ger de anställda, efter att man har uppfyllt vissa krav, ett betald sabbatsår. Vissa kommunala tjänster i Sverige har också det. Känner du till några företag i Sverige som ger sina anställda sabbatsår? Dela gärna med dig!

Våra arbeten tillät inte det, men vi tog ett sabbatsår ändå, som vi finansierar med överskott från vår husförsäljning.

Vad skulle vi göra under ett arbetsfritt år? Eftersom jag hade bott i Japan köpte vi varsin Japan biljett till våra mammor i 60-års present, Mammorna måste se körsbärsblomningen i Kyoto medan de kan! Den 1:a April i våras skulle vi sammanstråla på Osakas nya flygplats. Vad vi skulle göra fram tills dess samt efter Japan var oklart.

Min uppfattning är att det är svårare att åka iväg när man är mitt i karrären än när man var yngre. Våra chefer var allt annat än välvilliga, vår nya fastighetsförening avslog vår ansökan om att hyra ut och ingen förstod vad vi skulle göra.

Har du funderat på att bryta upp med ditt liv?

Om du har gjort det, vad var svårast? Kommentera nedan!

Gilla Ett annat liv på Facebook för att inte missa texter från Inga:
https://www.facebook.com/plugins/page.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fettannatliv%2F&tabs=timeline&width=340&height=150&small_header=true&adapt_container_width=true&hide_cover=false&show_facepile=true&appId

bl_ingasundell

Lämnade vinterslask för exotiska Bali

Vår sabbatsår började med sex veckor på Bali. Vi hade aldrig varit där och bestämde oss att besöka hela ön. Första dagarna stannade vi nära flygplatsen i kustorten Jimbaran. Vinterdaskiga, jetlaggade och med en begynnande influensa kröp vi ihop i vårat mysiga hotell.

Stockholm-London-Hong Kong-Denpassar. 23 timmar sammanlagt.Här väntar vårt plan på oss på Heathrows flygplats.

Redan från början kände vi att ön är mer exotisk än något annat ställe som vi har besökt. Med en flygresa på 23 timmar, jetlag som gjorde att vi vaknade tre på morgonen och var helt snurriga under dagarna, lät vi Gudarnas ö hela oss.

Jimbarans långa stand är fin; man kan gå strandvägen hela vägen till Denpassars flygplats. Stranden är kantad av lyxhotell och skaldjurskrogar. Södra Jimbaran är flådig med fina hotell som ser ut som tempel och med dagbäddar på stranden.

Så fort vi anlände åkte vi rakt in i turistfälla nummer ett: taxifällan. Vi betalade 170 kronor för tre kilometers tur från flygplatsen. Taxichaufförer på Bali är slipade, som thailändska tuk-tuk förare ungefär. När man anländer står förarna och skriker och drar i dig mot sina bilar. Det kom fram en ”licensierad” taxichaufför mot oss som visade upp sin taxilicens, så vi valde att åka med honom. Samma resa tillbaka, med Über sex veckor senare gick på 26kr. Jag rekommenderar att du ordnar upphämtning från flygplatsen med ditt hotell när du bokar din första övernattning. Vi visste att vi skulle bara åka tre kilometer och var delvisst förberedda på ett litet svinn, vi orkade inte rodda ihop en transfer. Det skulle vi däremot ha gjort.

Så var det dags för turistfälla nummer två: skaldjurswarung. Warung betyder krog på indonesiska.

Rolig upplevelse men inte Balis bästa mat
Bedårande solnedgång

Ju flådigare strandläge dessto mindre kärlek fanns det i maten upptäckte vi. 210 kronor blev det för oss när vi valde prismedvetet, men maten var medelmåttig. Musslorna, räkorna och fisken var överstekta och dränkta i en söt sås. Det kändes som om maten hade kunna stå framme i ett år utan att förstöras. Inte ens ditbussade horder av kineser och ryssar verkade njuta av maten. Solnedgången däremot var spektakulär. Om du är här: ät här, det är faktiskt Jimbarans enda turistattraktion, men det är inte värt en bussresa från annan ort.

Tredje dagen tropikregnade det hela dagen. Det hindrade inte oss från att flanera strandvägen norrut, i flygplatsens riktning till fiskmarknaden. Där fanns det inte många turister. Det var verkligen lokalt och jag hade aldrig sett sådana fiskar någostans tidigare.

Tredje dagen på vår resa började vi med det som blev en rutin för resten av resan: att nörda in oss på det lokala köket. Kanske blev skaldjurswarungs upplevelsen en knuff i denna riktning. Jag hade läst att Bali är detox- och veganparadis, så jag blev förvånad över all vetemjöl i maten samt sockerlag i dryck. Det var nämligen det som hade gjort mig sjuk hemma i Sverige.

Fjärde dagen blev en delad stranddag och pooldag. Jag imponerades över alla västerlänningar (australienare) som pratade flytande indonesiska. Vi hann under våra acklimatiseringsdagar både bränna axlarna (solfaktor 10 var tydligen för lågt, att man aldrig lär sig!) och bli myggbitna. Mars innebär regnperiod vilket betyder myggor och denguefeber. Myggorna är galna i Asien, de är små, snabba, ljudlösa och jobbar både dag och natt, men mest under dagen. Svenska ”mygga” hjälper knappast, vi varvade med ett indonesiskt myggmedel. Jag hade räknat till 30 bett första veckan. Vi har båda en vända denguefeber under bältet och andra gången kan det bli visst livshotande sägs det. Influensan började ge med sig så vi hoppade in i en taxi och lät oss köras iväg till vårat nästa boende i Uluwatu.

Här lämnar vi Jimbaran med all vår packning på ryggarna

Uluwatu

Bali visade sig blir bättre för varje dag som gick. Det här var bara början. Bhujangga village ligger några minuters promenad från Uluwatustranden och vi var överlyckliga eftersom vi fick ha poolen och jaccuzin för oss själva.

Poolen för oss själva i Uluwatu vilken lyx!
Templet i Uluwatu
Templet i Uluwatu

Uluwatustranden tar andan ur en. Tryckande fukt, mjölkvit horisont, som det alltid är så nära ekvatorn, gör att allt ser lite overkligt ut. Som teaterkuliss eller en Michaelangelo tavla. Hela dagarna såg man de solbrända och snygga surfarfolket som små prickar nere bland de höga vågorna. Baren som gäller här heter Single Fin, vackert belägen högst upp på klippan serverar den pizza och drinkar.

Minibåt längst ner , Uluwatu
Fantastisk utsikt över Uluwatu

Richard tittar mot DJ:n längst ut på Single Fin, Uluwatu

DJ:n längst ut med vågorna bakom sig, spelade 80-tals loungemusik. Dessvärre är det inget ös där. Efter en vecka på främmande mark hade vi fortfarande inte firat vår frigörelse från Sverige. Det skulle visa sig att det skulle dröja ett bra tag till en partykväll, men den som väntar på något gott…får helt enkelt vänta.

Single Fin, Uluwatu

Därmed var vi klara med södra Bali och skulle nu jobba oss uppåt mot Sanur. Vi var inte omställda från Sverige än, allt var så främmande och vi kände oss så sköra. Allt var så overkligt. Vi hade inte förstått att det här var ingen semester, att det här är vårt liv nu.