Vad händer efter sabbatsåret?

Även om vi inget hellre önskade än att vårt liv återgick till hur det var innan vi lämnade vår vardag, så går inte det. Vi är andra människor idag än paret som checkade in på Arlanda den 23 februari förra året. Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod.


Att förlänga vårt sabbatsår var aktuellt ända tills det bara var två månader kvar av året. Våra hyresgäster trivs fortfarande i lägenheten och vi har pengar kvar på kontot. Vi hade faktiskt kunnat ta ett jobb här på plats. Ja, det var upplagt för ett år till i paradiset. Istället bestämde vi oss för att återvända. Inte för att vi måste och inte för att vi saknar Sverige. Med handen på hjärtat, har vi inte längtat hem en endaste gång under ett års resande. Det är nästan lite läskigt, jag borde omvärdera ordet ”hem”.

Samtidigt är det oerhört bra, för att jag tror att man längtar tillbaka när man har det jobbigt. Vi är oerhört tacksamma över att inte ha fått någon anledning att längta till Sverige ännu. Det här året är vårt livs bästa år, punkt slut. Det är så att man nästan blir avtrubbad på exotiska bucket-listdestinationer. Sex veckor Bali runt, sex veckor Japan i körsbärsskrud och Okinawas paradisöar, välkomnande Vietnam, vilda Kambodja och nu sitter jag i en strandhydda på Palawan, (Filippinerna). Nyp mig! Arlandalandningen kommer att väcka oss tillbaka till verkligheten, vi blir nog nypta med underkyllda fingrar. 

Men varför åker vi tillbaka då? Vi har vilat ut, samlat intryck och inspirerats i ett års tid nu och är ivriga att omsätta allt till praktik. Vi åker hem för att omgruppera oss helt enkelt. Du vet känslan man hade under sommarlovets allra sista vecka, när man såg fram emot höstterminen? Det känns verkligen som om vi har haft sommar i ett år och nu ska höstterminen börja (fast det är våren som börjar hemma). Jag tänker på alla kurser jag vill gå, alla kläder jag kommer att plocka fram och Richard tänker mest på kebab.


Resan lärde oss saker som skolan inte har lärt oss. Att se fri företagsamhet på Bali, i Vietnam och Kambodja, att se hur engelskalärare på fem timmars arbetsveckor drar in vad de hemma behöver jobba en heltid för, avhoppade bankanställda som bygger nätverk och etablerar investeringsmöjligheter, eller digitala nomader som är så kreativa att man blir stum. Sådant inspirerar. Vi har sett andra livsstilar än de vi känner till hemma, kikat utanför vår box så att säga. Det finns olika sätt att leva sitt liv på. Alla behöver inte köpa hus, skaffa barn, belåna sig. Det är inget fel med att göra det. Jag letar bara efter något annat, jag vill lägga min egen plan själv.

Vi har umgåtts med människor vilka, liksom oss, har brutit sig ur ekorrhjulet, tänkt utanför boxen och de älskar det. Jag borde nästan ha ett separat inlägg om folk vi har träffat under resans gång. När vi berättade att vi lämnar Vietnam, var första frågan när vi planerar att återvända, flera var tårögda och en del var bergsäkra att vi är tillbaka inom två år. Jag har jämfört priset på Filippinerna med ”hemmapriser” och då tänkte jag på Vietnam som ”hem”. Det blir lite tokigt när man fastnar för något ställe. Ska jag vara ärlig så tror jag inte att vi återvänder till Vietnam. Inte Danang i alla fall. Vi åkte därifrån när det var som bäst, man kan aldrig återupprepa det. Älskade Danang som gav oss så mycket!

Jag tror att vi kommer att resa igen, det är bara en fråga om när och hur. Vi har inget inplanerat detta år, efter Filippinerna. Vi kommer resa i Sverige en del tror jag. Målet är att besöka alla 24 landskap och plocka ut höjdpunkterna. Västkusten är en bubblare. Man behöver inte vara så jätteäventyrlig alltid. Jag har inget emot en storstadsweekend eller en lyxig bungalow på smaragdfärgat vatten. Men jag kommer att fortsätta att äta det som lokalbefolkningen äter. Att dricka fina viner och tycka synd om lokalbefolkningen är inte riktigt min grej. Jag vill komma nära, jag försöker se mig själv leva på varje ny plats jag besöker.


I ett år har vi inte fogat oss under någon annan än oss själva och det blev ett uppvaknande. Alla bär inom sig en massa visdom från miljontals år som våra förfäder har lämnat efter sig, en gåva till oss. Det sitter i reptilhjärnan, sjätte sinnet, kalla det vad du vill. Varför jag går in på denna flummeri är för att jag har börjat att använda mig av det under vårt sabbatsår. Se, när jag inte  galopperar som i en hästflock, lyder under gruppmentaliteten (=ren idioti), styrs av rädsla eller jantelagen, så lyssnar jag mycket på magkänslan.

På något sätt sitter jag på svaren, det gäller bara att sålla bort bruset.

bl_ingasundell

Annonser

Upplev spännande Danang i Vietnam – Stor guide

Denna guide borde ge dig bra start i Danang. Man lever billigt här och danangborna är varken fattiga eller desperata. Men inget serveras för dig som turist, allt är nytt och inget är på engelska.

Två saker du behöver veta om Danang.

1. Klimatet är inte den ultimata, säsongen är nämligen kort. Juni till augusti är sommartemperaturerna inte att leka med. Det visar 38C på termometern men känns som 48C. November till januari är det regnperiod. Då regnar/blåser det som en vägg, du ser inget när du åker moppe, lägenhetsväggarna droppar vatten och myggorna festar på.
2. Danang är en stad man fastnar i. Många som har åkt igenom Danang har stannat i flera år. Detta är en av Asiens bäst bevarade hemligheter. Nu får du guiden till den.

Innan resan

Gå med i Facebookgruppen ”Danang Hoi An expats”

På plats kan du plocka upp Danangguiden. www.vietnampocketguide.com


Danang gör sig bäst om man stannar i två veckor eller längre, det är en välmående stad med minimal turism och inga påflugna försäljare, än så länge. Vi fastnade i Danang i nio månader på grund av att det är:

  • Ett bra strandsamhälle med blandning av expatrioter och vietnameser
  • Rent
  • Prisvärt
  • Familjärt
  • Det finns många gym
  • Man kan surfa
  • Eller jogga på den drygt milslånga stranden
  • Det finns massor av fik
  • Det finns barer och restauranger men inget är turistigt/rip-off

Vissa digitala nomader säger att thailändska Chang Mai var så förr i tiden.

Området som utvecklas mest är strandsidan. För bara fem år sen låg det i öde, nu öppnar två nya fik i veckan, det verkligen exploderar.

Det behövs fler svenskar här. Vi utlänningar består av koreaner, japaner, australiensare, sydafrikaner, irländare, amerikanare och ett handfull övriga europeer. De flesta är från 30 till 50 år och expatrioter, stämningen är sansad och tolerant.

Danang delas av Hanfloden på en stad- och en strandsida. Stranden är där amerikanerna landsteg under vietnamkriget och kallade den för China beach, men den heter My Khee egentligen och har en lång skuggad strandpromenad. Aktiviteter pågår här klockan 05:00 och 17:00-20:00 då vietnameser joggar, dansar, gör Tai chi eller simmar.

Området där vi bor heter An Thuong och är särskillt känt för sin tillbakalutade lokala stämning. Folk känner igen dig om du är ny och hälsar på gatan. Du som är ny kan tycka att det är lite inavel här, eller att är en ”klick”. Börja prata med någon, alla känner alla här, snart är du med i klicken.

När man är på stranden kommer man se den 64 meter höga lady buddhastatyn. Denna finns på Son Tra halvön som ligger 14 kilometer från An Thuong och gör det till en bra utflyktsmål att testa sina motorcykelskills på. Trafiken dit ut är lugn, men se till att bromsarna fungerar. Tittar du rakt fram så ser du Chamön som är ett bra utflyktsmål. Ett par mil åt andra hållet ligger Hoi An-stranden.

Förutom strandpromenaden kan man promenera utmed Hanfloden, fiskarna fiskar i sina båtar, det fläktar och i skymningen lyses broarna upp och speglas i det stilla vattnet. Pop-up juicebarer serverar sockerrör, limedryck och snacks. Lördagar och söndagar klockan nio på kvällen sprutar drakbron eld och vatten och Danangbor samlas runt floden och sitter på plaststolar. Mittemot på andra sidan av floden kommer man bländas av Bach Dangatans ljus från restauranger, pubar och caféer som är öppna till sent, pumpar ut musik och serverar milkshakes och hotpots. Här finns även Bamboo2 och Universal, vattenhål för expats och turister.

Boende i Danang

Jag rekommenderar Danang Beach apartments genom Airbnb för 350-560 US Dollar i månaden, då får man sovrum och vardagsrum med köksdel, AC, satelit-tv och städ tre gånger i veckan. Alternativet är att du annonserar i Facebookgrupperna, du blir hjälpt samma dag. Vi har lyckats hyra samma bostad på An Thuong 8 för 310 dollar och el tillkommer. ”Smeten” här är An Thuonggatan 1-9, det är gator som går rakt upp från havet. 

Ta sig hit

Flygplatsen ligger inne i Danang city, taxiförare är sjyssta, de har taxametern på. Det tar tio minuter till An Thuongsidan. Passa på och köp SIM-kort på flygplatsen. I Vietnam ringer man fortfarande till varandra.

Ta sig runt

En månadshyra på en moppe går på cirka 380 svenska kronor. Ha alltid hjälmen på, det är lag. Lokalbuss till Hoi An tar 40 minuter och kostar sju till tio kronor. Det är billigt med taxi. Trottoarer används som parkeringsplatser för moppar, så det är svårprommenerat.

Shoppa

Favoritnöjet på våra resor är lokala marknader. Så vågade är vi, haha. Sök upp i Google maps: Cho Bac My An-marknaden.

Den är öppen från soluppgång till solnedgång. Siestan är mellan 12 och 15. Jag skulle rekommendera att handla under siestan, även om bara en del stånd är öppna. Åka i rusningstid gör du på egen risk. På utsidan finns det säsongsfrukt och grönsaker utan dess like. Inne i marknaden finns smårätter att plocka med sig, färsk juice, pannkakor, nudelrätter, risefterrätter, sniglar med mera.

Det finns även solhattar, underkläder, kläder, husgeråd, kött och skaldjur. Inga hundar eller konstigheter, man är rätt återhållsam med sånt i mellersta Vietnam. Vi har inte blivit sjuka av maten på nio månader.

Det finns två större marknader på citysidan; Con och Han, men där måste du pruta. K-mart är den enda 24-timmars affären i An Thuong. Den har lite av varje, men den är dyr.

Lotte, Vincom, Big C och Metro är varuhus som har allt och är de bästa ställen att handla mat om du har svårt för marknaden. Roligt spritutbud med koreanskt vin och vietnamesiskt whiskey bland annat. Moppe eller taxi är ett måste.

Indochina tower har Hawaianas affär med flipflops i storlekar över 39. Den enda vi känner till som har större storlekar. Jag har storlek 39 och det innebär herrskor i vietnamesiskt storlek 41 här.

Äta

Bästa stället att börja på är Tocana i An Thuong (mittemot Avatar hotellet). Studera menyn. En av de få menyer som är både på engelska och vietnamesiska. Frulle till middag, generösa öppettider.

Stället snett mittemot Tocana är också bra.

Namunamu på samma gata, har västerländsk mat, sallader pommes och så vidare. Testa deras äggkaffe, det är vispat ägg med kaffe. Väldigt LCHF.

Sen finns det Tams pub, sök upp henne på Facebook. Hit går du för billig västerländsk mat och umgänge med den karismatiska ägarinnan.

Hittills vårt livs godaste hamburgare serveras på Burger Bros (An Thung 4). Jag varnar, den är vanebildande. Det serveras inget annat där. Öppnar klockan 17. På samma gata ligger Oasis, en spanskägd tapaskrog.

Burger bros kör ut burgarna hem till dig. Livet på en pinne.

Vårt favoritmat här är Bahn Cahn. Vi sprider inte det till någon annan än just er – våra läsare. Inte ens expats här. Vi är deras enda västerländska kunder. Än så länge. Men tro mig; det är nudelsoppa-himlen. Peka på soppan och visa med fingrarna antal personer som ska äta, inte ett ord engelska talas. Bahn Cahn kostar sju kronor. Alltså det är en institution som har pågått länge, verkar vara familjedrivet. Det är en långkok på kohuvud, serveras med tapiokanudlar, syltad rödlök, chilli och lime. Det är varmt, starkt och smakrikt. Kärlek i grytan. Jag kommer för evigt sakna bahn cahn.

Det ser ut som ett garage, men där serveras Danangs bästa bahn cahn

Be en vietnamesiskt bekant ta med dig till kaninrestaurangen (det finns flera) runt Son Tra. Svårt att hitta men värt besväret. Det finns flera.

Ta en öl i An Thuong byn

The Village är strandbaren som öppnade när vi kom och håller på att bli en institution. En dorm, en bar och restaurang som drivs av amerikanen Eric som har bott i Japan i 18 år. Definitivt bästa läget med rund bar och säckar i sanden. Följ dem på Facebook, happy hour på öl, surfbrädeuthyrning, öppen mikrofon kvällar och bra fester då och då

The Palace är ärkekonkurrent till the Village. Drivs av den socialt okompetente serben/australiensaren Marc. Följ dem på Facebook för även Marc är duktig på att locka in dig med trivial pursuit-kvällar, sköna saxofonband och ladies nights

Vertigo är byns gubb-bar med sport på tv och trubadurkvällar. Thai mat.

Oasis är ett spanjorägt tapasställe med starka osötade groggar och goda tapas. Tips; Pina Colada. Här samlas fastlandsspanjorer

Simple man2 är bror till Simple man i stan. Öl och pool, vietnamesisktägt.

Fresh beer, bia hoi. Det är pop-up trottoarbarer som öppnar i skymningen. Med plaststolar. Kännetecknas av en tunna i mitten. En 1,5-liters kanna öl kostar sju kronor och det är ljus mellanöl som man dricker med is. Världens skonsammaste fylla. Maträtter wokas i ordning, menyn är lång och rätterna kostar 7-14 kronor. Väldigt gott. Jag glömmer aldrig smaken av wokad vitlök och chillibiff, ljus lager och ljum nattbris. Här kommer vietnamesiska män att vilja skåla med dig, ”yoo” betyder skål. Helkväll har aldrig överstigit 60 kronor för oss båda.

Jazz hotel. Följ stranden mot Lady Buddha och du kommer springa på mysiga Jazz hotel med musik, bakverk och sköna stolar, fantastisk strandutsikt

The Dawn är torghäng vid playan, efter torget där alla turister tar selfies. Goda drinkar, bra musik, ofta trubadur

Mi Casa mest utomhus, har specials på mango daiquiris på torsdagar. Kolla deras FB sida för öppettider.

Kangaroo australienägt ställe, mest utomhus.

On the Radio är japaneras livemusik ställe.

Wangs en koreanskägd favorit som drivs av vietnameser. En utomhusbar som spelar rap eller deephouse och uppmuntrat till att spela shack eller kort. Väldigt tolerant ställe. Billigaste groggar, man fastnar i många timmar här varje gång.

Ute på äventyr? Ställen i city (över bron)

Universal2 stans version av Vertigo. Ta en öl men fortsätt på samma gata till Bamboo2.

Bamboo2 – australiensiskt ägt, lite mer opersonligt, bra musik och starka groggar, bra blandning med asiatiska gäster, party hänger i luften, spontandans.

Richard på Bamboo

Golden Pine blöt partybar a la Mallorca, med typ lambada musik. Här hamnar man när man har tappat omdömet.

Simple Man – Cool hip hop bar, vägg i vägg med Golden Pine. Funkar bra att kyla ned sig på och bli cool igen.

Waterfront – Det här stället är till för utlänningar som vill synas. Inga flip-flops här, 25-åringar i slips och tjejer som låter mycket, lite stirrigt, dålig musik, men flådigt. Stockholmspriser. Värt att besöka om man börjar längta hem

Soul Kitchen (i Hoi An) är på stranden utanför Hoi an, resortliknande restaurangbar. Dagbäddar på en avsats över havet, fin toa, bra meny och band på kvällen. Balistandard, lyxkänsla. Tror att Danangs The Village läts inspireras av Soul Kitchen.

Soul kitchen Hoi An

Aktiviteter – om du vill göra annat än supa 

Träna

Springa på stranden är givet. Är du här på sommaren så får du göra det innan 07 eller efter 17 för att slippa solsting.

Annars finns det gym på varje gatuhörn, även för tjejer och det kostar runt 50 kronor i månaden. Kolla upp California fitness. Surfbrädor finns på the Village bland annat. Det finns yoga också, fråga i Facebookgruppen.

Det finns havskajak att hyra. 

Lär dig Vietnamesiska

Sök på ”Learn vietnamese Danang” på Facebook. En lektion kostar runt 38 kronor. Jag rekommenderar det eftersom du kan fråga din gulliga lärararinna, allt från var godaste vårrullarna finns till bästa utflykten. Annars anslut dig till en coutchsurfing-grupp och åk på utflykter med vietnameser. De vet allt och det är väldigt soft folk. Vi paddlade havskajak med couchsurfarna och åkte till kaninrestaurangen efteråt.

Utflykt till ön Cham

Det tar 30 minuter med speedboat ut dit. Man kan dyka på koraller och hyra tält för övernattning.

Hoi An

Utflykt till Hoi An med lokalbuss kostar sju kronor enkel väg. Med moppe tar det 35 minuter. Handla kläder och skor där. Eller inte: kläderna är gjorda att hålla en gång. Det är till för backpackers på genomresa. Jag säger det här så har jag det sagt. Vi har varit där 20 gånger och det är alltid obehagligt med sluga försäljare som pratar perfekt engelska, pizzahak och horder av blekfeta turister. Men du borde åka hit, om ens för att äta nachotallrik på Hola Tacos och glassa på Soul kitchen.

Hue

Den gamla huvudstaden tar tre timmar med tåg. Bussen går nog snabbare. Vi övernattade där. Hue är betydligt mer tillbaka lutat än Hoi An. Citadellet, baren DMZ och soppan bun bo hue är värt en åktur dit. 
Asia Park

Tivoli med asientema i Danang. Inträde 76 kronor och man kan åka allt. Det finns en Anglor Wat-del, Singapore-del med drakar med mera.
Ba na Hills

Mot Son Tra på ett bergstopp har man byggt en medeltida fransk stad, linbanor går dit.

Hai van passet och Bac Ma

Det finns utflykter till Bac Mas nationella park på 1 400 meters höjd, men dem kostar en dek. Ett tipps är att åka moppe dit och ta bil till toppen från entren, mopparär förbjudna. Det finns flera hajkingleder, djungel och övergivna franska villor. Se upp för blodiglar!

Spa

Bara en bråkdel span är närvarande på nätet och de flesta sidor är på vietnamesiska dessvärre. Mitt tips är: ser du ett spa, gå in där. Behandlingarna i Vietnam är ganska enkla. Det handlar framför allt om massage eller fotbehandlingar. Men det det finns även ställen som ser ut som frisörsalonger, oftast handlar det om hår- och ansiktsmassage. Jätteskönt. Koppning är också stort här.

Här kommer några span som jag har haft nöje att besöka:

Miami Spa – An Thuong bekvämt nära, men lite flamsig personal. Thai massage 111 kronor. Massagen var jättebra.

L Spa – Helben vaxning 148 kronor, bikini waxning 148 kronor. En av de få som vaxar i An Thuong. En nödvändighet om man bor nära stranden.

Danang Beach spa – Bikini vaxning 110 kronor.

Cicilia Spa – Elegant, massage, bad, ansiktsbehandlingar. Specialbehandlingar: Korean seven steps: sju olika saunas 370 kronor.

Queen Spa – Väldigt proffsig och prisvärd, Richards favorit. Bikini vaxning 129 kronor. Bambu massage, Richards favorit, vanlig massage sen rullar de ut dig med ett varmt bamburör.

Noah Spa – Den flådigaste ingången men enbart massage och sauna.

Herbal Spa – Paketet vi tog var ångbastu och 90 minuter massage. Sen serveras det te med tilltugg. Bästa dagen under regnsäsongen!

Galina mudbath – ligger vid stranden i en konstgjord klippa, det ser helt fantastiskt ut.En upplevelse, man slussas runt i olika bad och dushar.

Beauty salon Loc – ligger i city, rankad som den bästa hårsalongen, litet med duktiga frisörer, både klipp och färg. Klippning med skalp- och ansiktsmassage och styling gick på 200 000 Vietnamesiska Dong (67 kronor).

Digitala nomader

Det finns inga hubs för digitala nomader i Danang (än). Cafe six on six är stället där man kan få jobba ostört. Det finns en ”Digital nomads in Danang”-grupp. Är du digital nomad skulle jag rekommendera dig att söka upp folk i Hoi An, det finns en större community där.

Visum

Som svensk kan man söka en tremånaders ”multiple entry tourist visa” hos vietnamesiska ambassaden i Stockholm, prislappen är 900 kronor (år 2016).

Man kan inte förlänga sitt visum utan att lämna Vietnam. Här är en video som kartlägger olika sätt att förlänga sitt visum från Danang

https://m.youtube.com/watch?v=4qECPCGcj2E

Visa Van kontoret i An Thuong byn har upplägg som följer:

  • Visa van 5+5 timmar inklusive lunch och bilsnack 380 kronor per person
  • Visa letter för Vietnam visum 497 kronor (kan gälla flera personer)
  • Laos visum 35$ (298 kronor) per person
  • Vietnam visum single entry 25$ (214 kronor) per person.
  • Sammanlagt 1141 kronor per person (2016 års priser).

Japan bakom fasaden – så är det i verkligheten

Många som har varit i Japan har fastnat för det magiska landet i öst. Ingen har större förståelse för det än jag. Jag var 17 år när jag var där för första gången. Jag stannade där på egen hand i åtta månader, intrycken räckte i många år framöver. Sådant formar en ung människa. Jag brukar le innombords när jag ser västerlänningar fastna så starkt för något asiatiskt land att de är övertygade att de själva är asiater, haha, kan det ha varit jag en gång i tiden måntro?


Japan har ett slags energi, vissa talar om magnetfält. Man klarar sig på mindre sömn. Kanske är du redan en japanälskare, då vet du vad jag pratar om när jag säger att jag älskar:

  1. Dryckförsäljningsmaskiner som finns överallt, redan på flygplatsen. Det är aldrig långt emellan vätskepåfyllning i Japan
  2. Kalla téer, jag är besatt av det gröna, men sanpin cha (från Okinawa) jasmin, uron, samt mugicha slinker ned de med
  3. Att det kvittrar på övergångsstället när det är dags att gå
  4. Att alla gör plats, bockar och ler, gör sitt bästa för att hjälpa, ingen negativ energi
  5. Tryggheten att man kan gå i de mörkaste gränder och glömma saker och inte oroa sig för tjuvar eller arga fyllon
  6. Japanernas härliga inställning till spriten, det dricks men ingen slåss
  7. Tåg/bussar är rena, relativt billiga och går i tid
  8. Gratis toaletter överallt, Sverige LÄR!
  9. Minimarkets (typ 7/11) har allt från Shiseido make-up till Champagne till bento-matlådor, dygnet runt
  10. Alla tvålar luktar gott och lödrar, alla shampon gör håret mjukt, alla krämer får ansiktet att stråla
  11. Varje restaurang/kafe/bar är utformat som den absolut bästa hemligheten. Belysningen, den lågmälda musiken, fantasifulla spritmenyer, karaktärsfulla människor i personalen. Alltså hur gör de? VARENDA ställe vill du tillbringa hela kvällen på, kan man överföra det hem?
  12. Tokyo är vår favoritstad i världen, det är verkligen en barnsligt rolig stad
  13. Uppvärmda toalettsitsar som tjänstgör som bidé
  14. Service
  15. Nomi-hou-dai = all you can drink
  16. Onsen–finns det ett fräshare sett att bada på?
  17. Renligheten, allt är rent, rena trottoarer, rena toaletter
  18. Taxin, förarens vita handskar, tygklädda rena säten och för Guds skull ta inte i dörren! Den öppnar och stängs autimatiskt.

Japanerna måste vara överlyckliga i sitt örike, eller? Nja, japanerna kommer aldrig toppa listan som världens lyckligaste folk.

Japanska själen är sorgsen, det finns mycket patos och fylla. De är ensamma. Japaner har inte löst frågan hur man lever i partnerskap med varandra och det knäcker dem. Man ska vara gift innan man fyller 25 år. Sen stannar kvinnan hemma, mannen försvinner in i företagskulturen med obefintlig fritid.

Av någon anledning samlas inte kvinnor ”för att det skulle uppstå avundsjuka och konkurrens” fick jag höra en gång. Så de blir ”kitchen-drunks” i sin ensamhet. Mycket sprit är paketerat i rosa förpackningar riktade till de kvinnliga konsumenterna. Männen super skallen av sig med andra män, bara när de sitter ensamma i någon Snack Bar ändras ansiktsuttrycken och man får höra sorgsna historier som får örona att trilla av.

Otrohet i äktenskap är nästan helt tollererat. Den enda personen man inte vill umgås med är sin partner. Man talar nedsättande om varandra och ser inte varandra i ögonen. Till exempel i Nahas Shot Bar, frågade jag två jämngamla kvinnor om de också var gifta. De förundrades över att jag och Richard umgicks och reste ihop fastän vi var gifta. Bådas min ändrades som i ett trollslag, leenden dog ut, varpå en kort nickning och ”men nu pratar vi inte om det”. Det finns säkerligen par i tokyotrakten där den gifta kvinnan arbetar och där gifta par går ut tillsammans, men det är inte normen. Nuförtiden gifter japanska kvinnor sig alltmer sällan och bor kvar som vuxna kvinnor hos sina föräldrar. Detta gör de eftersom man hyr oftast bostad i Japan av privatvärdar. Dessa värdar vill inte ha singelkvinnor i fastigheten ”för att det drar till sig problem”.


Jag har nog aldrig kännt mig så ensam som jag har kännt mig i Japan. Det konstiga var att när jag såg mig omkring, verkade alla vara ännu mer ensamma än jag. Patos och fylla som sagt.


Sen finns det ”andra chansen” paren. Richard skrattade åt dem, jag var äcklad. Männen i livets gyllenne år, 70, 80-års åldern med en tvååring och en 30-årig fru/tjej. Jag överdriver inte, jag var osäker på om det var rullator eller barnvagn gubben höll i. Jag antog att samhället har blivit så moderniserat att det var morfar som var ute med barnbarnen. Tills jag hörde barnet kalla mannen för ”otosan” (pappa). Varje gång jag såg ett sådant par, kunde jag inte låta bli att tänka på gamlingens gamla fru, hur såg hennes liv ut idag? Hur ser tjänstepensionen ut för henne? Var hon en glamorös uteliggare, som de välartade japanska damerna man kan se sova på marken undet presseningarna i stadsparkerna?


Det dröjer nog ett tag innan jämnställdheten når Japan. Japan är nog det enda landet i världen, där medelklassflickor i 15-års åldern nöjesprostituerar sig. Det som är fascinerande, förutom självaste ”varför?” är hur välorganiserat allt är. Det finns mötesappar och prislistor, allt är i det öppna. Inga hallickar, inga droger. Stadgat pris för en karaoketimme och stadgat pris för ett besök i en love hotell. Ibland får man betalt i form av klockor, skor eller handväskor. Ofta kan man se om kvällarna en grånande herre i sällskap med en tonårstjej inhandla en 20 000 kronors handväska på Don Quiotte. Titta så ser du.


Boendestandarden i Japan är en annan sak som gör att man tappar värdighet. Stackars hemmafruar som sitter och trycker därinne. Det spelar ingen roll om man är rik eller fattig, man kommer inte i närheten av den lägsta svenska bostandarden. Om jag och Richard hade bott i Japan och arbetat likvärdigt som i Sverige, skulle vi bo i en möglig 30 kvm lägenhet med kokvrå, utan utsikt, enkla, möjligen frostade fönsterrutor, gasolvärmefläkt och tvättmaskin som tvättar enbart i kallt vatten, förhoppningsvisst inom 90 minuters resväg från våra arbetsplatser. Man hatar sina balkonger i Japan. Man samlar saker där (förråd ingår inte i lägenheter) eller torkar tvätt där. Japan är ingen bra land för de som lider av klaustrofobi, både i samhället och i bostaden.


När man reser är det inte bara för att upptäcka nya platser. Ibland reser man för att släppa de gamla. Det vad som hände mig. Mellan åren 1991 och 2016 var Japan ett förlovat land för mig. Under dessa år grämde det mig. Kanske skulle jag ändå ha stannat kvar i Japan? Det gav mig mycket att besöka Japan i samma kontext som Bali, Vietnam och Kambodja. Det gav mig större perspektiv.

Här i Danang, Vietnam finns det en stor japansk community. De blev alltid förnärmade när jag tilltalade dem på japanska och skulle rabbla vart jag har bott i Japan, söka någon slags gemenskap. Tills jag fattade att de rymde, de bor här nu och de vill inte bli påminda. Nuförtiden när jag träffar japaner utomlands, nämner jag aldrig att jag har ens varit i Japan. Jag vet varför dem har stuckit, de stack av samma anledningar som jag gjorde.

För vidare läsning
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Enjo_kōsai

Ingas reseguide till favoritstaden Tokyo

Nu till min favoritstad i hela världen: Tokyo. Men först en tredagarsparantes om Osaka.

Mitt förhållande till Osaka har aldrig fått en ärlig chans, trots att det ligger bara 40 minuter från Kyoto, där jag har bott. Många unga kyotobor brukar festa i Osaka på grund av det torftiga nattlivet i Kyoto. Även denna gång fick vi ingen bra start. Festa var det sista jag ville dagen efter Valborg. Egentligen ville jag inte ens vara i Osaka, men det var den enda login vi fann i närheten av Kyoto till ett normalt pris under Golden Weeks sista dag. En artighetsvisit hos min faster i Kyoto stod på agendan.

Osaka, Korea Town
Nästsista minimalistiska boendet i Japan, Osaka
Osaka castle
Osakas skyline från Osaka slottet

Om du har sett filmen Sin City, det är vad Osaka är, det är precis som i en serietidning. Osaka är Japans Seattle, grungens huvudstad. Osaka är allt vad Tokyo och Kyoto inte är: folk cyklar och går huller om buller på trottoarerna, det finns inget system, man står i rulltrappan på båda sidorna. Osakabor har på sig tofflor och pyjamas utomhus och pratar med rullande r så alla låter som japanska maffian, yakuza. Aprils sista dagar stod Osaka i grönska och japanernas allergiögon lyste röda. Vi tillbringade tre dagar i vår lya under en tågviadukt i Korea Town. Sista dagen tog vi pendeltåget till Kyoto för att ta farväl av min faster som är bosatt där. Samma kväll väntade en nattbusstur, en av våra hårdare bussresor någonsin: Kyoto-Tokyo. Det tog våra ryggar nästan en vecka att återhämta sig. Nog med gnäll nu och till en av våra favoritstäder – Tokyo.

Tokyo i skymningen, sett från Sky Tree

Jag ser Kyoto och Tokyo som Yin-Yang, de tar ut varandra och behöver varandra. Om man bor länge i Kyoto, känner man sig isolerad, alla är gamla, allt är konservativt, hemligt och förbjudet. Att komma till Tokyo är som att få nytt blod. Snurrar man i Tokyos omlopp för länge, tappar man bort sig själv. Det finns nya galna karaktärer att festa med varje kväll, nya klubbar, mer dekadent för varje kväll, det är upp till dig att säga stopp. Kan du det?

Shibuya crossing

För att inte drunkna i Tokyo och snabbt få grepp om denna jättestad, fokusera på stadsdelarna Shinjuku, Shibuya och Roppongi. Allt annat är enligt mig en bonus.

Shinjuku

Är ett vuxet Disneyland, staden som kommer till liv vid solnedgången. Jag känner en svensk som bodde där ensam i en hel månad och jag förstår honom. Shinjuku kan hålla dig sysselsatt i en hel månad. Flygplatsbussarna stannar där. De stora varuhusen ligger där, liksom Shinjuku-parken, Yodobashi camera, varuhuset där man kan handla elektronik taxfree mot uppvisning av pass, Robot cafe med sin galna Tokyo show, all you can drink -restauranger, afterhours-barer med seriösa afterhours till klockan nio på morgonen, Golden Gai med 100-tals minipubar, där ibland bara fem gäster får plats, fantastiska kusuri-ya (apotek med enorm sminkutbud). Ja, allt som en storstad ska ha finns i Shinjuku. Det var där vi bodde med hela vår familj en månad innan.

Shibuya

Det berömda övergångsstället samt Hachiko, den väntande hunden, mötesplatsen är här. Shibuya är mer japanskt än turistiga Shinjuku. Här finns det gott om ungdomar, modeaffärer och ett par klubbar, Womb och club Asia ligger här. När jag pluggade, älskade jag att hänga i Shibuya. Jag stämde alltid mina träffar med vänner där. Trancemusiken som pumpades ut från affärerna och japanskornas fladdrande lösögonfransar fick mig på festhumör.

Roppongi

Ligger lite off, söderut, yamanotelinjen går inte dit så man får byta tåg. På dagen kan man beundra Roppongi Hills arkitektur och åka upp i Mori tower. På kvällen kan man festa med amerikanska soldater och ryska modeller på Quest, Wallstreet eller 911, lite skabbiga barer men ack så underhållande. Det är vänlig stämning. Det är lättast att få kontakt med människor i Roppongi. Redan första kvällen hamnade jag och min man i Roppongi.
Har du tre dagar i Tokyo så är det Shinjuku, Shibuya och Roppongi som gäller enligt mig.

Överkurs: ”Shitamachi” 

Shitamachi är ett samlingsnamn för stadsdelarna Ueno, Asakusa och Akihabara. Shitamachi är lummigt, lugnt och nedgånget. Helt underbart och står i kontrast till Shinjuku, Shibuya och Roppongi. Sumidafloden flyter där och där kan man få en av Tokyos bättre solnedgångar, ta med dig picnic och kamera.

Richard på Ameyoko gatan
Lugnet vid Ueno dammen
Sumidafloden och Tokyo Sky Tree bakom mig


Ueno och Ameyoko street känns inte som Tokyo; shoppinggatan under tågrälsen är stökig och full av 40-kronors skor, skärp, väskor, skaldjur- och kinamat. Från Ueno kan du promenera till världens näst högsta byggnad, Tokyo Skytree, 650 meter högt. Det är en avgift på cirka 80 kronor att åka upp, klart värt att se Tokyos storhet i 360 grader.

Tunnelbanan
Är ett helvete i Tokyo. Inte för att det finns många linjer och inte för att allt är på japanska, det har blivit mycket bättre. Problemet är att det finns flera olika ägare. Förutom subway finns det JR-tåg, Yamanote-, odakyulinjen etc. Det finns inget system som sammanflätar linjerna. Ska du från Yoyogi Koen till Ebisu, tar det 46 minuter enligt appen. Ingenstans står det att om du tar yamanotelinjen istället så tar det bara fem minuter. Beroende på vilken ägare det är så ser du dennes tågkarta. Linjerna är aldrig synkade, till och med namn på samma station är olika, vilket är förvirrande. Det finns en lösning: bo centralt så du kan promenera lite och fokusera dig på en linje. Yamanotelinjen är loopen som går runt de viktigaste stadsdelarna, till slut kommer du alltid fram till din destination. Jag skulle rekommendera att utgå från den.

Shopping

”Man super eller shoppar i Tokyo” utbrast min man en dag. Det må vara en grov generalisering, men inte för långt från sanningen. Jag finner detta att vara en del av Tokyos charm. Vad shoppar man?

Hudvårdsprodukter och varuprover

Lululemon ansiktsmask, ryggont patch och pennor från Daiso

Förutom de sedvanliga japansouvenirerna som träsnittstryck, tygväskor/nessesärer, samurajsvärd, pappersparaplyer, lackade skålar, ätpinnar, grön té, bommullsyukatas, brukar jag handla sånt som är svårt att få tag på på nätet eller i övriga världen.

Teknik är fortvarande i toppklass och billigare i Japan. Man kan åka till Akihabara men behöver inte. Yodobashi Camera-kedjan, låt dig inte luras av namnet, det brukar vara fyra till åtta vånings varuhus med mycket mer än kameror, samt Don Quijotte, har tillräckligt med elektronik att tillfredställa även en kräsen tokyobo.

Kosmetika, Tokyo är bäst för smink, definitivt bättre än Kyoto. Don Quiotte har brett utbud, men min favorit är Matsumoto Kiyoshi-kedjan.

För de som är intresserade; Shiseido och Kanebo säljs för hälften av priser vi är vana vid. SKII är fortvarande hutlöst dyrt. Jag brukar handla fullständiga hudprogram. Man får peka på sitt ansikte och säga ”wash” ”tonic” ”essence” ”moisture” ”mask”. När det gäller smink gillar jag Sofina och Kate, men se upp för färgerna i foundation, de är ofta vitgula. Sen går jag loss på shampo, hårtreatment och tvålar, för det luktar godast, lödrar mest och man blir mjukast av, det måste vara det japanska vulkanvattnet. Bästa badsaltet finns också här.

Japan har en ulåldrig knivtradition. Jag brukar köpa vanliga japanska köksknivar för 50-200 kronor men det finns även knivar för flera tusen kronor. Gör det lätt för dig: Don Quijotte samt alla varuhus har köksavdelningar med knivar som håller högre standard än de flesta hemma.

Daiso är 100¥ shoppar (7kronor) och säljer plast-, rese-, och kontorsartiklar av förvånansvärt hög kvalitet till låga priser. Tänk Muji. På Takeshita street (Harajuku) finns en stor Daiso.

Första dagen tillbaka i Tokyo bjöd på sol och Gay Pride festival

Det hade gått en månad sen vi hade varit i Tokyo med vår familj, nu kändes det som att komma hem. Vi hade bokat en Airbnb-lägenhet i utkanten av yoyogiparken. Här skulle vi bo i två veckor innan det slutligen bar av mot Vietnam.

Bottenvåning, frostade fönster, compact living

Vi välkomnades av solig vår och Gay Pride i Yoyogiparken. Vi promenerade till Omotesando, Tokyos mest fashionabla gata som leder mot Shibuya. Vi hamnade på Shibuyas Tower Records, som hade en rock-konsert på taket, med tonårstjejband med enbart män i publiken.

Tower Records Shibuya

Vi älskade att bo så nära Yoyogiparken. Favoritnöjet var att äta picknik i parken och titta på folk. Vi blev till och med intervjuade av ett japanskt tv-team. Programmet hette ”Ski ka kirai ka” (hiss eller diss) och ämnet var kinesiska turister. Jag gav ett diplomatiskt svar. Det var inte min plats att tycka kände jag. Japanerna själva är allt annat än glada över kinesiska turister. Världens artigaste folk möter världens minst artigaste, det är en upplevelse att se interaktionen. Toaletternas elektroniska bidésitsar sparkas och kissas ned. Det finns skyltar uppsatta på alla toaletter på kinesiska att man inte får stå på toaletterna. Dessa fanns inte uppe år 2004. Samtidigt pumpas det ut propaganda i japanskt tv över hur turismen ökar i Japan och hur man hoppas på att just den kinesiska turismen ökar mest. Japan har länge lidit utav avstannad ekonomisk tillväxt, man behöver pengarna. Det mest chockerande är att se hur kineser behandlar japaner, det är inte mycket kärlek där. Samtidigt som kineser verkar avsky japaner, så storhandlar de allt som normalt tillverkas i Kina. Allt japanskt är status i Kina. Efter Donald Trumps seger har Japan ingen vän kvar i världen, så nu gäller det att sova med fienden. Som man bäddar…och allt det där.

Tips på vad du kan göra din sista dag i Tokyo

Ett ovärderligt tips för dig som har kvällsflygning från Naritaflygplatsen är gå på ett prisvärt spa nära flygplatsen. Ta tåget till flygplatsen med Keiseilinjen, stig av tre stationer innan flygplatsen och bada sento (japansk bad) en sista gång. På hemsidan www.hananoyu.jp finns det en beskrivning hur du tar dig dit. Inträde kostar 800 yen per person. Det serveras mat, öl, sake, det finns sovplatser, bastu, flera utomhusbad, olivbad samt kallbad. Mittemot Hana no Yu finns det en restaurang som heter Yamato och är supermysig. Yamato serverar bättre mat än Hana no Yu. Det blir VIP-känsla att påbörja sin hemresa på detta sett.

Richards sista timmar i Tokyo

Men eftersom vi var på ett sabbatsår, skulle vi inte tillbaka till Arlanda. Vårt nya hem skulle bli Vietnam i nästan nio månader.

bl_ingasundell

Ingas årskrönika 2016: Tio månader på resande fot

2016 är nu inne på de sista själva dagarna. Därför passar det såklart bra med krönikor Idag sammanfattar Inga det senaste året i denna årskrönika. Året har inneburit ett helt nytt liv efter att de lämnade Sverige med allt vad det innebar.

Januari

Stockholm. Vi hade någonstans mitt i karrären bestämt oss att ta ett sabbatsår. Efter ha sagt upp oss från våra jobb och ha gjort en lös plan för resans tre första månader, sänkte sig en enorm trötthet över oss. Lägenheten skulle packas ihop, hyras ut och vi skulle vaccineras. Januari var en trött och dyster start på året, tvärtemot från vad man skulle tro. Det var en lång uppförsbacke till paradiset.

Hyra ut lägenheten och vaccinera oss, allt skulle ordnas.

Februari

Stockholm/Bali. Vi landade på Bali den 23:e februari, och var på fötterna den 28:e efter att Richards feber hade stabiliserats. Vår packning för ett år: en 13 kilos rygga och en laptoprygga som handbagage.  Vi var framme, ute ur ekorrhjulet, lite trasiga men så lyckliga!

Arlandaöl, packning och äntligen på benen och sista bilden från när vi lämnar vårt första hotell på Bali

Mars

Bali. Den första fasen av vår resa bestod av tre månaders intensiv turistande. Med pengar i kassan och (minst) ett år framför oss var världen under våra fötter. Jimbaran och Uluwatu först. Sen firade vi Balinesiskt nyår och havsfiskadefestade i Kutadetoxade och yogade i Ubud och drack världens dyraste kaffe gjord på bajsMen det som knep våra hjärtan var Gili Trawangan.

Promenad i Sanur, swim-up bar på Gili T och havsfiske

April

Japan. Första april mötte vi vår familj i vårkyliga Kyoto. Vi hade vårt livs resa. Sex veckor på Bali hade inte helat oss tillräcklig, nu drogs jag med bihåleinflamation. Vi hade inget annat val än att rymma till lugna och vackra Okinawa.

Äkta maiko, vår fantastiska familj som var på topphumör tio dagar i sträck och vi påpälsade utanför Robot Café

Maj

Japan. Efter Okinawa gjorde vi ett kort stopp i Kyoto och Osaka, varpå de sista två veckorna bodde vi i Tokyo. Här började reseutbrändheten övermanna oss.

Härliga Okinawa och så lilla jag vid Shibuya crossing i Tokyo

Juni

Vietnam. Här börjar resans andra fas. Vi drog i handbromsen rejält. Nu var det slow travel som gällde. Vi slutade att vara sjuka, vara uppsvällda och grumliga i sinnet. Det var som om tiden hade backat tio år. Vietnam var tillräckligt tryggt och vänligt för att bosätta sig här i några månader. Vi var färdiga med turistandet, nu kom den inre resan.

Kungligt firad, en fräsch 42-åring, i juni besökte vi vackra Hoi An

Juli

Vietnam. Vi pluggade vietnamesiska, världens tredje svåraste språk och gick på en av årets bästa fester, H2O poolparty i Danang. Med vår strandlägenhet, moppe, massor av nya vänner och låga kostnader skulle vi kunna slå rot här på riktigt. Vi hade nog aldrig saknat Sverige mindre än då.

Vår vietnamesiska grupp, jag och Richard äter Hai San (skaldjur) med nya vänner och vi i plurret på H2O

Augusti

Vietnam. När vi åkte till Hoi An för att köpa sidenmorgonrockar till våra släktingar föddes idéen att köpa fler och öppna en webbshop. Vi fotade, byggde upp shoppen och bråkade med olika betallösninar. Jag jobbade från en Iphone4 på vietnams delvisst blockerade internet. Efter att jag gjort all jobb, insåg jag att jag vet ingenting om annonsering samt att SEO optimera sidan från min trötta telefon skulle gå sådär. Morgonrocksshoppen fick mig att titta på trafik- och konverteringskurser. En av huvudanledningarna till varför jag behövde ett sabbatsår var just det. Att tänka utanför boxen, få upp ögonen för ett nytt område.

Jag och mina morgonrockar och så blev jag blond också

September

Vietnam. Vi volontärstädade stranden med drygt 400 vietnameser. Vi flyttade från vår lägenhet på grund av omfattande byggarbete i grannhuset. Jag började skriva för Ett Annat Liv och en gammal författardröm gick i uppfyllelse. När jag såg communityn tänkte jag ”ja – ett annat liv, det är vad jag och Richard söker” och kontaktade Patrik. Genom hans feedback har mitt skrivande blivit mycket bättre och kanske inspirerade vår resa någon. Jag började experimentera med Instagram, Twitter, Printerest och Snapchat. Iphonen lämnade inte min hand i september. Min man tränade på gymmet. Vi gjorde en ”visarun” över dagen till Laos och fick därmed tre månader till i Vietnam.

Hej då till Danang Beach Apartment, städ på stranden med en massa trevligt folk

Oktober

Vietnam. Vi firade vår andra bröllopsdag på stranden och var terroriserade av en hundflock, vi paddlade havskajak med våra vietnamesiska vänner och organiserade en dagsutflykt till nationalparken Bach Ma. Jag hade förstått att vi är inga expatrioter, även om vår omgivning nu såg oss som det. Lärare och barägare har visserligen bättre liv i Vietnam än i sina hemländer. Men många har alltid hankat sig fram på säsongsjobb, aldrig ägt en bostad och sticker så fort de har bränt sina broar. Vi var inga expatrioter – ännu. Vi gjorde planer för att återvända till Stockholm och göra saker lite annorlunda denna gång.

På toppen av Bach Ma, två-års skumpa på stranden och havskajak

November

Kambodja. Richards födelsdag firades i Kambodja. Vi hade nu besökt fyra länder på nio månader.  Jag räknde länder och insåg hur många fler jag vill besöka. Res-bucket list växer ju mer man reser. Vi har bott så länge i Asien att det är Europeiska länder som lockade mest. Georgien, Portugal, Albanien…

Richards födelsdag i Kampot, Kambodja, modelljobb för ett spa, Danang, utklädda till kejsare och kejsarinna i Hue, Vietnam

December

Vietnam. Det hade regnat i en månad. Alla klagade på möglande kläder. Vi började få lappsjuka i vår toppvånig. Vi gjorde glögg och blev magsjuka för första gången, lagom till jul. Ironiskt nog av egenstekt kyckling. Hela december var lugn och kontemplativ. Det blev en minimalistisk julmiddag bestående av hamburgare. Vi lade oss tidigt.


Bästa landet: Vietnam, Danang

Sämsta landet: Kambodja och ändå var det bättre än vi har förväntat oss

Bästa matuplevelsen: tonfisk sashimi i Nago, Okinawa

Sämsta matupplevelse: skaldjurs warung, Jimbaran, Bali

Bästa logi: Danang Beach apartments, Vietnam

Sämsta logi: Nandeyannen, Motobu, Okinawa

Sjysstaste vi har sett: Uluwatu surfare, snorkling med sköldpaddor, Giliöarna

Olyckhämdelser: sladd på moppe framför lägenheten, såren infekterades

Årets projekt: startade en webbutik, pluggade vietnamesiska, startade ett Instagramkonto och frilansade samt körde moppe i Vietnamesiskt kaostrafik

Bästa upplevelsen: fisketuren på Bali

Årets köp: go pro Hero actionkamera

Bästa festen: torsdags housenatt på Gili Trawangan och H2O-festen i Danang

Bästa Spaupplevelsen: Cocoon medical spa, Ubud

bl_ingasundell

Okinawa, Japan – Härligt och utan turister

Varför Okinawa?

Det var ett spontant beslut att flyga ner till Okinawa. Vi bokade flyg i sista stund. Främst berodde det på att vi inte var ekiperade nog för Honshuöns plus tretton grader och regn, det skulle inte bli varmare på flera veckor än. Vi fastnade på Okinawa i sammanlagt 23 dagar.

Fastnade på grund av att Golden week drog igång tio dagar efter att vi hade landat på Nahas flygplats. Under vårens Golden Week har hela Japan ledigt. Som är kanske bekant, så är inte japanska arbetsplatser direkt generösa med att ge ledigheter, så att japanerna verkligen tar tillfället i akt. Alla populära japanska orter är fullbokade liksom skärgårdstugorna i Sverige blir under midsommar. Flyg- och hotellpriser mer än dubblas. Jag vill verkligen uppmana dig att se till att inte befinna dig i Japan under Golden Week, googla datum innan du köper flygbiljetter. Till och med Okinawa, som inte är ett populärt tillhåll för Golden week-firare, höjde priserna. Den gyllenne veckan kostade oss cirka 2 000 kronor mer i logi än andra japanveckor.

En av resans lärdommar är att googla landets nationella helger och ledigheter i ett tidigt planeringsskede. Sakuraveckan var också betydligt dyrare och nästpå omöjlig att boka logi med bara femmånaders framförhållning. Jag skulle varmt rekommendera att besöka Japan i maj istället för april. Ett alternativ är att se körsbärsblomningen i januari på den avlägsna ön Okinawa.

Lite Okinawa info:

  • Okinawa består 160 öar, varav 49 är bebodda
  • Okinawa ligger nära Taiwan
  • I april är det runt +23C på Okinawa. Det är flipflop+kofta-väder, ibland regnar det, men det är fortvarande varmt
  • Det är här körsbärsblomningen börjar tidigast i Japan, redan i januari
  • Okinawabor tar en siesta mellan klockan tre och sex på dagen
  • Yaeyamaöarna är Japans sydligaste öar, med en av Asiens bästa dykplatser tydligen.

Flyg från Narita till Naha tog tre och en halv timme och kostade 500 kronor per person. Monorail från flygplatsen till stan kostade 20 kronor och check in på Minshuku (ung. Gästhus) Hoseisho för 300 kronor natten.

Hello Okinawa! Nahas monorail
Minshuku Hoseishos delade vardagsrum/kök
Wa-shitsu: traditionellt japanskt rum, yay!

Minshuku Hoseisho har tre plus tre traditionella rum med tatamimattor och sängar i form av futonmadrasser på golvet. Man delar på vardagsrum/kokvrå och toalett. Det är fräscht, ligger vid Nahas huvudgata, Kokusai Dori och sköts av en karismatisk liten tant (varför fotade jag inte?!). Det är enligt mig den bästa login i Japan förutom Siena hotell i Kabukicho, Tokyo, men den kostade mer än det dubbla.

Huvudön Okinawa, där vi landade har i söder staden Naha som är ihopväxt med en gammal stad Shuri. Okinawa är inte som resten av Japan: det är det gamla Ryukyu kungadömmet som hade eget språk och bedrev öppen handel med Sydostasien när Japan var stängd för omvärlden. Därmed var Japan beroende av handeln med Okinawa. Okinawa blev en japansk prefektur så sent som år 1879. För historienördar finns det massor av historiska kvarlevor av Ryukyus kungadömme. Bland annat staden Shuri, som är ihopväxt med Naha och var kungadömmets huvudstad, då det begav sig. Idag kan inte ens de äldre prata ryukyuspråket. Okinawabor ser ut som Balineser med runda ögon. Det första som slog mig är att befolkningen på Okinawa är gammalt. De flesta som arbetade såg ut att vara över 80 år. Ingen pension vid 62 år där inte. På en promenad i Naha passerade vi inte mindre än sex stycken sjukhus av Södersjukhus storlek, i sidogatorna låg det privata hem för äldre. Vi blev lidande eftersom vi ville köpa t-shor och allt som fanns var japanska tant-och gubbkläder haha. Det finns noll nattliv i Naha, eller resten av Okinawa för den delen. Kan knappast tänka mig hålligång på någon av de återstående 45 bebodda öarna som vi inte besökte. Partydosen får man fylla på i Tokyo.

I Naha tillbringade vi våra fyra första dagar, samt fyra sista. Jag ville stanna längre i denna fina minshuku, men det var fullbokat.

Naha är en skön tropisk flip-flop stad. Det är sjukt mycket färger och håll igång, på dagen. Förr var Okinawa japanernas semesterparadis, det är mycket alohavibb. Med internet och billiga asienresor har japanerna börjat prioritera Thailand och andra budgetvänliga semesterparadis. Ekonomin i Japan är idag inte vad det var under 90-talet, man är idag mer prismedveten än nationalist. Allt detta gör att Okinawa kändes övergivet denna april. Det kan också ha berott på att säsongen inte kommit igång än.

I mitten an Kokusai gatan som vi bodde alltså i närheten av, finns Makishi-marknaden. Det är värd minst en dagsbesök. Det är system av shoppinggator under glastak. Där finns allt: souvenirer, sprit, mat och antirynkbehandlingar för 100 kronor.

Makishi marknad – oavsett väder
Spritutbud med lokala ölsorten Orion samt olika shōchu drycker med ormar i

Grodorna är inte riktiga

Men det bästa av allt: Senbara shotbar. Sen = tusen, bara-bara= vara ful. Alltså bli full för tusen yen (70 kronor). När vi skulle handla frukost såg vi att folk trängdes och stod i kö till ett ställe. Det var knappt lunchtid. Runt den fyrkantiga baren satt folk på pallar tätt intill varandra. Skulle personen innerst inne gå på toalett, fick alla resa på sig. I baren puttrade en stor långkok, som var förmodligen det godaste grytan vi har ätit i Japan. På väggarna hängde handskrivna skyltar med tecken, även siffror var i kinesiska tecken. Dealen var: tre drinkar för tusen Yen. Men du får ingen dricka förrän du har stoppat sedeln i muggen som står framför dig. Detta är en dagsaktivitet. Lite försynt satte vi oss och söp upp dagens matkassa. Varje gång Richard reste på sig med sina 191,5 centimetrar fick han beundrande utrop från herrarna.

Jag bjuder på denna

 Macha wari: shōchu och macha té, kommer antagligen bli en ny Stockholms-trendgrogg någon gång

Visste du att Karate kommer från Okinawa? I Naha finns en bar som heter Dojo bar och där jobbar internationella karateutövare som bor på karateläget som Dojo bar organiserar. En annan rekommendation i Naha är den kinesiska trädgården Fukushu-en. Trädgården är gratis och har leder genom vattenfall och kullar, rekommenderas med eller utan barn.

Fukushu en trädgården, det fanns stigar bakom vattenfallet och man kunde köpa karpfoder och mata fiskarna

Från Naha tog vi lokalbussen till Motobu som ligger beläget mitt på öns västra sida. Jag behövde gå på toaletten så vi steg av ett par stationer innan, i Nago-hamnen. Där åt vi på en fiskerestaurang värd en omväg, inget namn, men det ligger i Nago port och det finns bara en restaurang där. Jag tror inte att det existerar bättre tonfisk sashimi i hela världen faktiskt. Det är en fiskehamn och det var färskt.

I nedersta vänstra hörnet: mozoku, alger blev beroendeframkallande för mig, kanske nyckeln till okinawabors långa, långa livslängd?
Så ser Nago-hamnens fiskerestaurang ut

Vi checkade in på vårt livs sunkigaste boende: Nandeyannen. Bokstavligen ett skjul vid floden. Vårt rum i storlek hundkoja med de tunnaste madrasserna på plastgolvet. Det lösa plastgolvet dolde myror och mögelhål. Delat kök och toa. Men stämningen var bra.

Nandeyannen, the bottom is nådd

Nandeyannens ägare, en rundhylt ungkar hade ärvt stugan, han älskar att resa och äta. Herr Nandeyannen lever det skönaste livet jag hittills har sett en människa leva i Japan. Vi satt alla på golvet i vardagsrummet. En japansk MC-gubbe som var 1. Klädd i läder 2. Var lika lång som min man 3. Hade en lång gråsprängd hårman 4. Hade bokat en säng i Nandeyannens sovsal i ett halvt år.

Det fanns ett par koreanska tjejer, en Tokyo gyaru med fantastiska naglar som lade imponerande lager av smink varje morgon framför oss, samt ett vietnamesiskt par. Vietnameserna var de enda som pratade engelska, därmed umgicks min frustrerade make med dom. Frustrerad då jag babblade på med japanerna. Paret var från Hanoi men om de kunde rekommendera något i Vietnam så var det Danang. Ja, sådär efter sju månader i Danang är jag benägen att hålla med.

Motobu är en sjukt mysig fiskeby. Vi bosatte oss där eftersom vi ville ha tillgång till båtar som åkte därifrån till närliggande öar. Mr Nandeyannen var oerhört hjälpsam, han kunde sin by som sin egen bakgård.

Så skönt levde vi i Motobu, ett tag funderade jag på att köpa en liten stuga där
Mild bris och whiskey highball genom sugrör medan maken fiskar middag

En dag vadrade vi till Sessoko ön, en av bättre stränder vi har någonsin varit på.

Bron över till Sessoko ön
Det var något med strandens sydläge, klipporna och sanden som jag gillade

Vi tog båten ut till Ie-ön. Vi hyrde cyklar på plats. Det fanns en liljeodling, min favoritblomma, men den luktfria sorten, det fanns organiska (=kobajs) byar men framför allt, det var mycket varmare på Ie, 29C. Vi somnade på GI Beach och brände oss.

På båten till Ieön
På Ie känner man sig fri

Richard var intresserad av att åka till Nagasaki, men det hade dessvärre varit en jordbävning, 7,3 på Richterskalan i Kumamoto på grannön Kyushu. Två dagar i rad. Folk var rädda för tsunami, vulkaner och eftetskalv. Där och då på Okinawa fick vi begrava våra planer att besöka Kyushu, det var ett katastrofdrabbat område.

Vi letade efter prisvärt boende på hela Okinawa. Gyllenne veckan närmade sig och det såg mörkt ut för oss. Vi hamnade i Nakijin byn, på nordvästra Okinawa. Buena vista hotell blev en av Richards favoritboendes i Japan. En budgethotell mitt ute i ingenstans: AC, balkong, egen toa, tv och framförallt: västerländska sängar. Där bodde vi i fem dagar.

Vi gick dryga milen till Kouri-ön, en turistig paradisö.

Kouribron är lokalt beundrad projekt, sån nöje att gå över

Nästa dag åkte vi buss till småstaden Nago där Richard besökte en barberare och sen drack vi islatte på ett kattcafé. Vi åt även på fiskerestaurangen i Nago port. Såklart.

Den lilla staden Nago var lite av en spökstad

Sista veckan åkte vi tillbaka till Naha och checkade in på White Terrace, en dröm i minimalistiskt boende som är byggt i år. Där skattedeklarerade vi, vilket var inte lätt eftersom bank-id låg på den trasiga mobilen i Sverige. När deklarationerna äntligen åkte in, kunde vi pusta ut och unna oss en utflykt till japanska militärens underjordiska högkvarter som grävdes av civilbefolkningen. Vid amerikansk ockupation begick den japanska militären självmord under jorden. Kulhål fanns kvar, det var hemskt att se.

Vi åt även på ”MOS burger”, den mytomspunna japanska hamburgarekedjan, om man ska tro omdömen på Trip Advisor. Men 170 kronorsmenyn innehöll svampiga pommes och sämre burgare än på McDonalds. Ännu en påminnelse att man inte ska tro på allt man läser.

Sen kom Valborg som var alldeles för blöt, vi värmde hemma med Jinro och sodavatten och var redan salongis innan bar-rundan. Bakfulla och elendiga landade vi i ett regnigt Osaka.

Stjärnorna markerar där vi har varit

bl_ingasundell

Inga: Reströttheten slog till hårt – så blev vi av med den

Då hade vi vinkat av vår familji på flygbussen utanför Naritaflygplatsen i Japan. Frusna och förkylda landade vi på Okinawa. Med hela Bali och Japans topp-sevärdigheter under bältet, firade vi två månader på resande fot. Det skulle ta ett år att smälta alla intryck.

Sanur, Bali

Höjdpunkterna var redan fler än tio, mer än en i veckan, att skriva en årskrönika skulle bli svårt.

Vårt bankomatkort, båda våra bankomatkort, fungerade inte i Japan, vi trodde att det berodde på Japan. Vi hade fel, våra kort hade skimmats på Gili Trawangan, Bali och stoppats av vår bank. Som tur var hade vi ett back up kreditkort.

Fantastiskt luftigt boende i Ubud, Bali

Att resa så som vi gjorde, 22 flyttar på två månader, är ett jobb i sig och ger inte direkt oceaner av tid till att förkovra sig i foto, läsa böcker, träna, detoxa ta meditationskurser. Tiden gick till att researcha nya resmål, boka transport och övernattning. Sen är det naturliga behov som mat, sömn och hygien som ska tillgodoses. Vi hade hållit ett alltför högt tempo kände vi efter två månader. Ett annan lyxproblem är att livet nu faktiskt var en fest, populära guesthouses inbjöd till fest och socialt umgänge. Det var viktigt att ha ett system för vilka dagar som var vita.

Naha, Japan

Det blev väldigt kännbart när vi tog farväl av vår familj. Vi ville inte äta mer restaurangmat, vi hade ingen plats att hemmagymma på och så luktade det mögel/sopor och mat överallt, till skillnad från Bali där bostäderna byggdes mycket luftigare. Det skapar en travel-burnout (reströtthet), något som jag inte visste fans. Så jag googlade och vi hade tydligen råkat ut för just det. Vi var reströtta.

För den som undrar, så blir man av med travel burn-out såhär:

  1. Sov åtta timmar
  2. Drick massor med vatten
  3. Ersätt kolhydrater med proteiner
  4. …eller övergå till frukt och grönt helt
  5. Tvätta ansiktet (iskallt) både morgon och kväll
  6. Planera
  7. Ha ingentingdagar
  8. Res sakta (slow travel)
En riktig minilägenhet i Naha, Japan

Efter två månader på resande fot var vi mer än redo för långsamt resande. Det fick dessvärre vänta till Vietnam, det var där alla bitarna föll på plats för oss. Vi hade lite drygt fyra veckor kvar i Japan och jag har alltid varit nyfiken på andra japanska öar än huvudön Honshu. Jag är väldigt glad att vi tog oss till Okinawa, eftersom jag fick se en helt annan sida av Japan.

Vår sista korttidsbostad i Japan, fyra timmar senare flög vi till Vietnam där vi skulle bosätta oss i hela nio månader.

bl_ingasundell