Ingas reseguide till favoritstaden Tokyo

Nu till min favoritstad i hela världen: Tokyo. Men först en tredagarsparantes om Osaka.

Mitt förhållande till Osaka har aldrig fått en ärlig chans, trots att det ligger bara 40 minuter från Kyoto, där jag har bott. Många unga kyotobor brukar festa i Osaka på grund av det torftiga nattlivet i Kyoto. Även denna gång fick vi ingen bra start. Festa var det sista jag ville dagen efter Valborg. Egentligen ville jag inte ens vara i Osaka, men det var den enda login vi fann i närheten av Kyoto till ett normalt pris under Golden Weeks sista dag. En artighetsvisit hos min faster i Kyoto stod på agendan.

Osaka, Korea Town
Nästsista minimalistiska boendet i Japan, Osaka
Osaka castle
Osakas skyline från Osaka slottet

Om du har sett filmen Sin City, det är vad Osaka är, det är precis som i en serietidning. Osaka är Japans Seattle, grungens huvudstad. Osaka är allt vad Tokyo och Kyoto inte är: folk cyklar och går huller om buller på trottoarerna, det finns inget system, man står i rulltrappan på båda sidorna. Osakabor har på sig tofflor och pyjamas utomhus och pratar med rullande r så alla låter som japanska maffian, yakuza. Aprils sista dagar stod Osaka i grönska och japanernas allergiögon lyste röda. Vi tillbringade tre dagar i vår lya under en tågviadukt i Korea Town. Sista dagen tog vi pendeltåget till Kyoto för att ta farväl av min faster som är bosatt där. Samma kväll väntade en nattbusstur, en av våra hårdare bussresor någonsin: Kyoto-Tokyo. Det tog våra ryggar nästan en vecka att återhämta sig. Nog med gnäll nu och till en av våra favoritstäder – Tokyo.

Tokyo i skymningen, sett från Sky Tree

Jag ser Kyoto och Tokyo som Yin-Yang, de tar ut varandra och behöver varandra. Om man bor länge i Kyoto, känner man sig isolerad, alla är gamla, allt är konservativt, hemligt och förbjudet. Att komma till Tokyo är som att få nytt blod. Snurrar man i Tokyos omlopp för länge, tappar man bort sig själv. Det finns nya galna karaktärer att festa med varje kväll, nya klubbar, mer dekadent för varje kväll, det är upp till dig att säga stopp. Kan du det?

Shibuya crossing

För att inte drunkna i Tokyo och snabbt få grepp om denna jättestad, fokusera på stadsdelarna Shinjuku, Shibuya och Roppongi. Allt annat är enligt mig en bonus.

Shinjuku

Är ett vuxet Disneyland, staden som kommer till liv vid solnedgången. Jag känner en svensk som bodde där ensam i en hel månad och jag förstår honom. Shinjuku kan hålla dig sysselsatt i en hel månad. Flygplatsbussarna stannar där. De stora varuhusen ligger där, liksom Shinjuku-parken, Yodobashi camera, varuhuset där man kan handla elektronik taxfree mot uppvisning av pass, Robot cafe med sin galna Tokyo show, all you can drink -restauranger, afterhours-barer med seriösa afterhours till klockan nio på morgonen, Golden Gai med 100-tals minipubar, där ibland bara fem gäster får plats, fantastiska kusuri-ya (apotek med enorm sminkutbud). Ja, allt som en storstad ska ha finns i Shinjuku. Det var där vi bodde med hela vår familj en månad innan.

Shibuya

Det berömda övergångsstället samt Hachiko, den väntande hunden, mötesplatsen är här. Shibuya är mer japanskt än turistiga Shinjuku. Här finns det gott om ungdomar, modeaffärer och ett par klubbar, Womb och club Asia ligger här. När jag pluggade, älskade jag att hänga i Shibuya. Jag stämde alltid mina träffar med vänner där. Trancemusiken som pumpades ut från affärerna och japanskornas fladdrande lösögonfransar fick mig på festhumör.

Roppongi

Ligger lite off, söderut, yamanotelinjen går inte dit så man får byta tåg. På dagen kan man beundra Roppongi Hills arkitektur och åka upp i Mori tower. På kvällen kan man festa med amerikanska soldater och ryska modeller på Quest, Wallstreet eller 911, lite skabbiga barer men ack så underhållande. Det är vänlig stämning. Det är lättast att få kontakt med människor i Roppongi. Redan första kvällen hamnade jag och min man i Roppongi.
Har du tre dagar i Tokyo så är det Shinjuku, Shibuya och Roppongi som gäller enligt mig.

Överkurs: ”Shitamachi” 

Shitamachi är ett samlingsnamn för stadsdelarna Ueno, Asakusa och Akihabara. Shitamachi är lummigt, lugnt och nedgånget. Helt underbart och står i kontrast till Shinjuku, Shibuya och Roppongi. Sumidafloden flyter där och där kan man få en av Tokyos bättre solnedgångar, ta med dig picnic och kamera.

Richard på Ameyoko gatan
Lugnet vid Ueno dammen
Sumidafloden och Tokyo Sky Tree bakom mig


Ueno och Ameyoko street känns inte som Tokyo; shoppinggatan under tågrälsen är stökig och full av 40-kronors skor, skärp, väskor, skaldjur- och kinamat. Från Ueno kan du promenera till världens näst högsta byggnad, Tokyo Skytree, 650 meter högt. Det är en avgift på cirka 80 kronor att åka upp, klart värt att se Tokyos storhet i 360 grader.

Tunnelbanan
Är ett helvete i Tokyo. Inte för att det finns många linjer och inte för att allt är på japanska, det har blivit mycket bättre. Problemet är att det finns flera olika ägare. Förutom subway finns det JR-tåg, Yamanote-, odakyulinjen etc. Det finns inget system som sammanflätar linjerna. Ska du från Yoyogi Koen till Ebisu, tar det 46 minuter enligt appen. Ingenstans står det att om du tar yamanotelinjen istället så tar det bara fem minuter. Beroende på vilken ägare det är så ser du dennes tågkarta. Linjerna är aldrig synkade, till och med namn på samma station är olika, vilket är förvirrande. Det finns en lösning: bo centralt så du kan promenera lite och fokusera dig på en linje. Yamanotelinjen är loopen som går runt de viktigaste stadsdelarna, till slut kommer du alltid fram till din destination. Jag skulle rekommendera att utgå från den.

Shopping

”Man super eller shoppar i Tokyo” utbrast min man en dag. Det må vara en grov generalisering, men inte för långt från sanningen. Jag finner detta att vara en del av Tokyos charm. Vad shoppar man?

Hudvårdsprodukter och varuprover

Lululemon ansiktsmask, ryggont patch och pennor från Daiso

Förutom de sedvanliga japansouvenirerna som träsnittstryck, tygväskor/nessesärer, samurajsvärd, pappersparaplyer, lackade skålar, ätpinnar, grön té, bommullsyukatas, brukar jag handla sånt som är svårt att få tag på på nätet eller i övriga världen.

Teknik är fortvarande i toppklass och billigare i Japan. Man kan åka till Akihabara men behöver inte. Yodobashi Camera-kedjan, låt dig inte luras av namnet, det brukar vara fyra till åtta vånings varuhus med mycket mer än kameror, samt Don Quijotte, har tillräckligt med elektronik att tillfredställa även en kräsen tokyobo.

Kosmetika, Tokyo är bäst för smink, definitivt bättre än Kyoto. Don Quiotte har brett utbud, men min favorit är Matsumoto Kiyoshi-kedjan.

För de som är intresserade; Shiseido och Kanebo säljs för hälften av priser vi är vana vid. SKII är fortvarande hutlöst dyrt. Jag brukar handla fullständiga hudprogram. Man får peka på sitt ansikte och säga ”wash” ”tonic” ”essence” ”moisture” ”mask”. När det gäller smink gillar jag Sofina och Kate, men se upp för färgerna i foundation, de är ofta vitgula. Sen går jag loss på shampo, hårtreatment och tvålar, för det luktar godast, lödrar mest och man blir mjukast av, det måste vara det japanska vulkanvattnet. Bästa badsaltet finns också här.

Japan har en ulåldrig knivtradition. Jag brukar köpa vanliga japanska köksknivar för 50-200 kronor men det finns även knivar för flera tusen kronor. Gör det lätt för dig: Don Quijotte samt alla varuhus har köksavdelningar med knivar som håller högre standard än de flesta hemma.

Daiso är 100¥ shoppar (7kronor) och säljer plast-, rese-, och kontorsartiklar av förvånansvärt hög kvalitet till låga priser. Tänk Muji. På Takeshita street (Harajuku) finns en stor Daiso.

Första dagen tillbaka i Tokyo bjöd på sol och Gay Pride festival

Det hade gått en månad sen vi hade varit i Tokyo med vår familj, nu kändes det som att komma hem. Vi hade bokat en Airbnb-lägenhet i utkanten av yoyogiparken. Här skulle vi bo i två veckor innan det slutligen bar av mot Vietnam.

Bottenvåning, frostade fönster, compact living

Vi välkomnades av solig vår och Gay Pride i Yoyogiparken. Vi promenerade till Omotesando, Tokyos mest fashionabla gata som leder mot Shibuya. Vi hamnade på Shibuyas Tower Records, som hade en rock-konsert på taket, med tonårstjejband med enbart män i publiken.

Tower Records Shibuya

Vi älskade att bo så nära Yoyogiparken. Favoritnöjet var att äta picknik i parken och titta på folk. Vi blev till och med intervjuade av ett japanskt tv-team. Programmet hette ”Ski ka kirai ka” (hiss eller diss) och ämnet var kinesiska turister. Jag gav ett diplomatiskt svar. Det var inte min plats att tycka kände jag. Japanerna själva är allt annat än glada över kinesiska turister. Världens artigaste folk möter världens minst artigaste, det är en upplevelse att se interaktionen. Toaletternas elektroniska bidésitsar sparkas och kissas ned. Det finns skyltar uppsatta på alla toaletter på kinesiska att man inte får stå på toaletterna. Dessa fanns inte uppe år 2004. Samtidigt pumpas det ut propaganda i japanskt tv över hur turismen ökar i Japan och hur man hoppas på att just den kinesiska turismen ökar mest. Japan har länge lidit utav avstannad ekonomisk tillväxt, man behöver pengarna. Det mest chockerande är att se hur kineser behandlar japaner, det är inte mycket kärlek där. Samtidigt som kineser verkar avsky japaner, så storhandlar de allt som normalt tillverkas i Kina. Allt japanskt är status i Kina. Efter Donald Trumps seger har Japan ingen vän kvar i världen, så nu gäller det att sova med fienden. Som man bäddar…och allt det där.

Tips på vad du kan göra din sista dag i Tokyo

Ett ovärderligt tips för dig som har kvällsflygning från Naritaflygplatsen är gå på ett prisvärt spa nära flygplatsen. Ta tåget till flygplatsen med Keiseilinjen, stig av tre stationer innan flygplatsen och bada sento (japansk bad) en sista gång. På hemsidan www.hananoyu.jp finns det en beskrivning hur du tar dig dit. Inträde kostar 800 yen per person. Det serveras mat, öl, sake, det finns sovplatser, bastu, flera utomhusbad, olivbad samt kallbad. Mittemot Hana no Yu finns det en restaurang som heter Yamato och är supermysig. Yamato serverar bättre mat än Hana no Yu. Det blir VIP-känsla att påbörja sin hemresa på detta sett.

Richards sista timmar i Tokyo

Men eftersom vi var på ett sabbatsår, skulle vi inte tillbaka till Arlanda. Vårt nya hem skulle bli Vietnam i nästan nio månader.

bl_ingasundell

Ingas årskrönika 2016: Tio månader på resande fot

2016 är nu inne på de sista själva dagarna. Därför passar det såklart bra med krönikor Idag sammanfattar Inga det senaste året i denna årskrönika. Året har inneburit ett helt nytt liv efter att de lämnade Sverige med allt vad det innebar.

Januari

Stockholm. Vi hade någonstans mitt i karrären bestämt oss att ta ett sabbatsår. Efter ha sagt upp oss från våra jobb och ha gjort en lös plan för resans tre första månader, sänkte sig en enorm trötthet över oss. Lägenheten skulle packas ihop, hyras ut och vi skulle vaccineras. Januari var en trött och dyster start på året, tvärtemot från vad man skulle tro. Det var en lång uppförsbacke till paradiset.

Hyra ut lägenheten och vaccinera oss, allt skulle ordnas.

Februari

Stockholm/Bali. Vi landade på Bali den 23:e februari, och var på fötterna den 28:e efter att Richards feber hade stabiliserats. Vår packning för ett år: en 13 kilos rygga och en laptoprygga som handbagage.  Vi var framme, ute ur ekorrhjulet, lite trasiga men så lyckliga!

Arlandaöl, packning och äntligen på benen och sista bilden från när vi lämnar vårt första hotell på Bali

Mars

Bali. Den första fasen av vår resa bestod av tre månaders intensiv turistande. Med pengar i kassan och (minst) ett år framför oss var världen under våra fötter. Jimbaran och Uluwatu först. Sen firade vi Balinesiskt nyår och havsfiskadefestade i Kutadetoxade och yogade i Ubud och drack världens dyraste kaffe gjord på bajsMen det som knep våra hjärtan var Gili Trawangan.

Promenad i Sanur, swim-up bar på Gili T och havsfiske

April

Japan. Första april mötte vi vår familj i vårkyliga Kyoto. Vi hade vårt livs resa. Sex veckor på Bali hade inte helat oss tillräcklig, nu drogs jag med bihåleinflamation. Vi hade inget annat val än att rymma till lugna och vackra Okinawa.

Äkta maiko, vår fantastiska familj som var på topphumör tio dagar i sträck och vi påpälsade utanför Robot Café

Maj

Japan. Efter Okinawa gjorde vi ett kort stopp i Kyoto och Osaka, varpå de sista två veckorna bodde vi i Tokyo. Här började reseutbrändheten övermanna oss.

Härliga Okinawa och så lilla jag vid Shibuya crossing i Tokyo

Juni

Vietnam. Här börjar resans andra fas. Vi drog i handbromsen rejält. Nu var det slow travel som gällde. Vi slutade att vara sjuka, vara uppsvällda och grumliga i sinnet. Det var som om tiden hade backat tio år. Vietnam var tillräckligt tryggt och vänligt för att bosätta sig här i några månader. Vi var färdiga med turistandet, nu kom den inre resan.

Kungligt firad, en fräsch 42-åring, i juni besökte vi vackra Hoi An

Juli

Vietnam. Vi pluggade vietnamesiska, världens tredje svåraste språk och gick på en av årets bästa fester, H2O poolparty i Danang. Med vår strandlägenhet, moppe, massor av nya vänner och låga kostnader skulle vi kunna slå rot här på riktigt. Vi hade nog aldrig saknat Sverige mindre än då.

Vår vietnamesiska grupp, jag och Richard äter Hai San (skaldjur) med nya vänner och vi i plurret på H2O

Augusti

Vietnam. När vi åkte till Hoi An för att köpa sidenmorgonrockar till våra släktingar föddes idéen att köpa fler och öppna en webbshop. Vi fotade, byggde upp shoppen och bråkade med olika betallösninar. Jag jobbade från en Iphone4 på vietnams delvisst blockerade internet. Efter att jag gjort all jobb, insåg jag att jag vet ingenting om annonsering samt att SEO optimera sidan från min trötta telefon skulle gå sådär. Morgonrocksshoppen fick mig att titta på trafik- och konverteringskurser. En av huvudanledningarna till varför jag behövde ett sabbatsår var just det. Att tänka utanför boxen, få upp ögonen för ett nytt område.

Jag och mina morgonrockar och så blev jag blond också

September

Vietnam. Vi volontärstädade stranden med drygt 400 vietnameser. Vi flyttade från vår lägenhet på grund av omfattande byggarbete i grannhuset. Jag började skriva för Ett Annat Liv och en gammal författardröm gick i uppfyllelse. När jag såg communityn tänkte jag ”ja – ett annat liv, det är vad jag och Richard söker” och kontaktade Patrik. Genom hans feedback har mitt skrivande blivit mycket bättre och kanske inspirerade vår resa någon. Jag började experimentera med Instagram, Twitter, Printerest och Snapchat. Iphonen lämnade inte min hand i september. Min man tränade på gymmet. Vi gjorde en ”visarun” över dagen till Laos och fick därmed tre månader till i Vietnam.

Hej då till Danang Beach Apartment, städ på stranden med en massa trevligt folk

Oktober

Vietnam. Vi firade vår andra bröllopsdag på stranden och var terroriserade av en hundflock, vi paddlade havskajak med våra vietnamesiska vänner och organiserade en dagsutflykt till nationalparken Bach Ma. Jag hade förstått att vi är inga expatrioter, även om vår omgivning nu såg oss som det. Lärare och barägare har visserligen bättre liv i Vietnam än i sina hemländer. Men många har alltid hankat sig fram på säsongsjobb, aldrig ägt en bostad och sticker så fort de har bränt sina broar. Vi var inga expatrioter – ännu. Vi gjorde planer för att återvända till Stockholm och göra saker lite annorlunda denna gång.

På toppen av Bach Ma, två-års skumpa på stranden och havskajak

November

Kambodja. Richards födelsdag firades i Kambodja. Vi hade nu besökt fyra länder på nio månader.  Jag räknde länder och insåg hur många fler jag vill besöka. Res-bucket list växer ju mer man reser. Vi har bott så länge i Asien att det är Europeiska länder som lockade mest. Georgien, Portugal, Albanien…

Richards födelsdag i Kampot, Kambodja, modelljobb för ett spa, Danang, utklädda till kejsare och kejsarinna i Hue, Vietnam

December

Vietnam. Det hade regnat i en månad. Alla klagade på möglande kläder. Vi började få lappsjuka i vår toppvånig. Vi gjorde glögg och blev magsjuka för första gången, lagom till jul. Ironiskt nog av egenstekt kyckling. Hela december var lugn och kontemplativ. Det blev en minimalistisk julmiddag bestående av hamburgare. Vi lade oss tidigt.


Bästa landet: Vietnam, Danang

Sämsta landet: Kambodja och ändå var det bättre än vi har förväntat oss

Bästa matuplevelsen: tonfisk sashimi i Nago, Okinawa

Sämsta matupplevelse: skaldjurs warung, Jimbaran, Bali

Bästa logi: Danang Beach apartments, Vietnam

Sämsta logi: Nandeyannen, Motobu, Okinawa

Sjysstaste vi har sett: Uluwatu surfare, snorkling med sköldpaddor, Giliöarna

Olyckhämdelser: sladd på moppe framför lägenheten, såren infekterades

Årets projekt: startade en webbutik, pluggade vietnamesiska, startade ett Instagramkonto och frilansade samt körde moppe i Vietnamesiskt kaostrafik

Bästa upplevelsen: fisketuren på Bali

Årets köp: go pro Hero actionkamera

Bästa festen: torsdags housenatt på Gili Trawangan och H2O-festen i Danang

Bästa Spaupplevelsen: Cocoon medical spa, Ubud

bl_ingasundell

Okinawa, Japan – Härligt och utan turister

Varför Okinawa?

Det var ett spontant beslut att flyga ner till Okinawa. Vi bokade flyg i sista stund. Främst berodde det på att vi inte var ekiperade nog för Honshuöns plus tretton grader och regn, det skulle inte bli varmare på flera veckor än. Vi fastnade på Okinawa i sammanlagt 23 dagar.

Fastnade på grund av att Golden week drog igång tio dagar efter att vi hade landat på Nahas flygplats. Under vårens Golden Week har hela Japan ledigt. Som är kanske bekant, så är inte japanska arbetsplatser direkt generösa med att ge ledigheter, så att japanerna verkligen tar tillfället i akt. Alla populära japanska orter är fullbokade liksom skärgårdstugorna i Sverige blir under midsommar. Flyg- och hotellpriser mer än dubblas. Jag vill verkligen uppmana dig att se till att inte befinna dig i Japan under Golden Week, googla datum innan du köper flygbiljetter. Till och med Okinawa, som inte är ett populärt tillhåll för Golden week-firare, höjde priserna. Den gyllenne veckan kostade oss cirka 2 000 kronor mer i logi än andra japanveckor.

En av resans lärdommar är att googla landets nationella helger och ledigheter i ett tidigt planeringsskede. Sakuraveckan var också betydligt dyrare och nästpå omöjlig att boka logi med bara femmånaders framförhållning. Jag skulle varmt rekommendera att besöka Japan i maj istället för april. Ett alternativ är att se körsbärsblomningen i januari på den avlägsna ön Okinawa.

Lite Okinawa info:

  • Okinawa består 160 öar, varav 49 är bebodda
  • Okinawa ligger nära Taiwan
  • I april är det runt +23C på Okinawa. Det är flipflop+kofta-väder, ibland regnar det, men det är fortvarande varmt
  • Det är här körsbärsblomningen börjar tidigast i Japan, redan i januari
  • Okinawabor tar en siesta mellan klockan tre och sex på dagen
  • Yaeyamaöarna är Japans sydligaste öar, med en av Asiens bästa dykplatser tydligen.

Flyg från Narita till Naha tog tre och en halv timme och kostade 500 kronor per person. Monorail från flygplatsen till stan kostade 20 kronor och check in på Minshuku (ung. Gästhus) Hoseisho för 300 kronor natten.

Hello Okinawa! Nahas monorail
Minshuku Hoseishos delade vardagsrum/kök
Wa-shitsu: traditionellt japanskt rum, yay!

Minshuku Hoseisho har tre plus tre traditionella rum med tatamimattor och sängar i form av futonmadrasser på golvet. Man delar på vardagsrum/kokvrå och toalett. Det är fräscht, ligger vid Nahas huvudgata, Kokusai Dori och sköts av en karismatisk liten tant (varför fotade jag inte?!). Det är enligt mig den bästa login i Japan förutom Siena hotell i Kabukicho, Tokyo, men den kostade mer än det dubbla.

Huvudön Okinawa, där vi landade har i söder staden Naha som är ihopväxt med en gammal stad Shuri. Okinawa är inte som resten av Japan: det är det gamla Ryukyu kungadömmet som hade eget språk och bedrev öppen handel med Sydostasien när Japan var stängd för omvärlden. Därmed var Japan beroende av handeln med Okinawa. Okinawa blev en japansk prefektur så sent som år 1879. För historienördar finns det massor av historiska kvarlevor av Ryukyus kungadömme. Bland annat staden Shuri, som är ihopväxt med Naha och var kungadömmets huvudstad, då det begav sig. Idag kan inte ens de äldre prata ryukyuspråket. Okinawabor ser ut som Balineser med runda ögon. Det första som slog mig är att befolkningen på Okinawa är gammalt. De flesta som arbetade såg ut att vara över 80 år. Ingen pension vid 62 år där inte. På en promenad i Naha passerade vi inte mindre än sex stycken sjukhus av Södersjukhus storlek, i sidogatorna låg det privata hem för äldre. Vi blev lidande eftersom vi ville köpa t-shor och allt som fanns var japanska tant-och gubbkläder haha. Det finns noll nattliv i Naha, eller resten av Okinawa för den delen. Kan knappast tänka mig hålligång på någon av de återstående 45 bebodda öarna som vi inte besökte. Partydosen får man fylla på i Tokyo.

I Naha tillbringade vi våra fyra första dagar, samt fyra sista. Jag ville stanna längre i denna fina minshuku, men det var fullbokat.

Naha är en skön tropisk flip-flop stad. Det är sjukt mycket färger och håll igång, på dagen. Förr var Okinawa japanernas semesterparadis, det är mycket alohavibb. Med internet och billiga asienresor har japanerna börjat prioritera Thailand och andra budgetvänliga semesterparadis. Ekonomin i Japan är idag inte vad det var under 90-talet, man är idag mer prismedveten än nationalist. Allt detta gör att Okinawa kändes övergivet denna april. Det kan också ha berott på att säsongen inte kommit igång än.

I mitten an Kokusai gatan som vi bodde alltså i närheten av, finns Makishi-marknaden. Det är värd minst en dagsbesök. Det är system av shoppinggator under glastak. Där finns allt: souvenirer, sprit, mat och antirynkbehandlingar för 100 kronor.

Makishi marknad – oavsett väder
Spritutbud med lokala ölsorten Orion samt olika shōchu drycker med ormar i

Grodorna är inte riktiga

Men det bästa av allt: Senbara shotbar. Sen = tusen, bara-bara= vara ful. Alltså bli full för tusen yen (70 kronor). När vi skulle handla frukost såg vi att folk trängdes och stod i kö till ett ställe. Det var knappt lunchtid. Runt den fyrkantiga baren satt folk på pallar tätt intill varandra. Skulle personen innerst inne gå på toalett, fick alla resa på sig. I baren puttrade en stor långkok, som var förmodligen det godaste grytan vi har ätit i Japan. På väggarna hängde handskrivna skyltar med tecken, även siffror var i kinesiska tecken. Dealen var: tre drinkar för tusen Yen. Men du får ingen dricka förrän du har stoppat sedeln i muggen som står framför dig. Detta är en dagsaktivitet. Lite försynt satte vi oss och söp upp dagens matkassa. Varje gång Richard reste på sig med sina 191,5 centimetrar fick han beundrande utrop från herrarna.

Jag bjuder på denna

 Macha wari: shōchu och macha té, kommer antagligen bli en ny Stockholms-trendgrogg någon gång

Visste du att Karate kommer från Okinawa? I Naha finns en bar som heter Dojo bar och där jobbar internationella karateutövare som bor på karateläget som Dojo bar organiserar. En annan rekommendation i Naha är den kinesiska trädgården Fukushu-en. Trädgården är gratis och har leder genom vattenfall och kullar, rekommenderas med eller utan barn.

Fukushu en trädgården, det fanns stigar bakom vattenfallet och man kunde köpa karpfoder och mata fiskarna

Från Naha tog vi lokalbussen till Motobu som ligger beläget mitt på öns västra sida. Jag behövde gå på toaletten så vi steg av ett par stationer innan, i Nago-hamnen. Där åt vi på en fiskerestaurang värd en omväg, inget namn, men det ligger i Nago port och det finns bara en restaurang där. Jag tror inte att det existerar bättre tonfisk sashimi i hela världen faktiskt. Det är en fiskehamn och det var färskt.

I nedersta vänstra hörnet: mozoku, alger blev beroendeframkallande för mig, kanske nyckeln till okinawabors långa, långa livslängd?
Så ser Nago-hamnens fiskerestaurang ut

Vi checkade in på vårt livs sunkigaste boende: Nandeyannen. Bokstavligen ett skjul vid floden. Vårt rum i storlek hundkoja med de tunnaste madrasserna på plastgolvet. Det lösa plastgolvet dolde myror och mögelhål. Delat kök och toa. Men stämningen var bra.

Nandeyannen, the bottom is nådd

Nandeyannens ägare, en rundhylt ungkar hade ärvt stugan, han älskar att resa och äta. Herr Nandeyannen lever det skönaste livet jag hittills har sett en människa leva i Japan. Vi satt alla på golvet i vardagsrummet. En japansk MC-gubbe som var 1. Klädd i läder 2. Var lika lång som min man 3. Hade en lång gråsprängd hårman 4. Hade bokat en säng i Nandeyannens sovsal i ett halvt år.

Det fanns ett par koreanska tjejer, en Tokyo gyaru med fantastiska naglar som lade imponerande lager av smink varje morgon framför oss, samt ett vietnamesiskt par. Vietnameserna var de enda som pratade engelska, därmed umgicks min frustrerade make med dom. Frustrerad då jag babblade på med japanerna. Paret var från Hanoi men om de kunde rekommendera något i Vietnam så var det Danang. Ja, sådär efter sju månader i Danang är jag benägen att hålla med.

Motobu är en sjukt mysig fiskeby. Vi bosatte oss där eftersom vi ville ha tillgång till båtar som åkte därifrån till närliggande öar. Mr Nandeyannen var oerhört hjälpsam, han kunde sin by som sin egen bakgård.

Så skönt levde vi i Motobu, ett tag funderade jag på att köpa en liten stuga där
Mild bris och whiskey highball genom sugrör medan maken fiskar middag

En dag vadrade vi till Sessoko ön, en av bättre stränder vi har någonsin varit på.

Bron över till Sessoko ön
Det var något med strandens sydläge, klipporna och sanden som jag gillade

Vi tog båten ut till Ie-ön. Vi hyrde cyklar på plats. Det fanns en liljeodling, min favoritblomma, men den luktfria sorten, det fanns organiska (=kobajs) byar men framför allt, det var mycket varmare på Ie, 29C. Vi somnade på GI Beach och brände oss.

På båten till Ieön
På Ie känner man sig fri

Richard var intresserad av att åka till Nagasaki, men det hade dessvärre varit en jordbävning, 7,3 på Richterskalan i Kumamoto på grannön Kyushu. Två dagar i rad. Folk var rädda för tsunami, vulkaner och eftetskalv. Där och då på Okinawa fick vi begrava våra planer att besöka Kyushu, det var ett katastrofdrabbat område.

Vi letade efter prisvärt boende på hela Okinawa. Gyllenne veckan närmade sig och det såg mörkt ut för oss. Vi hamnade i Nakijin byn, på nordvästra Okinawa. Buena vista hotell blev en av Richards favoritboendes i Japan. En budgethotell mitt ute i ingenstans: AC, balkong, egen toa, tv och framförallt: västerländska sängar. Där bodde vi i fem dagar.

Vi gick dryga milen till Kouri-ön, en turistig paradisö.

Kouribron är lokalt beundrad projekt, sån nöje att gå över

Nästa dag åkte vi buss till småstaden Nago där Richard besökte en barberare och sen drack vi islatte på ett kattcafé. Vi åt även på fiskerestaurangen i Nago port. Såklart.

Den lilla staden Nago var lite av en spökstad

Sista veckan åkte vi tillbaka till Naha och checkade in på White Terrace, en dröm i minimalistiskt boende som är byggt i år. Där skattedeklarerade vi, vilket var inte lätt eftersom bank-id låg på den trasiga mobilen i Sverige. När deklarationerna äntligen åkte in, kunde vi pusta ut och unna oss en utflykt till japanska militärens underjordiska högkvarter som grävdes av civilbefolkningen. Vid amerikansk ockupation begick den japanska militären självmord under jorden. Kulhål fanns kvar, det var hemskt att se.

Vi åt även på ”MOS burger”, den mytomspunna japanska hamburgarekedjan, om man ska tro omdömen på Trip Advisor. Men 170 kronorsmenyn innehöll svampiga pommes och sämre burgare än på McDonalds. Ännu en påminnelse att man inte ska tro på allt man läser.

Sen kom Valborg som var alldeles för blöt, vi värmde hemma med Jinro och sodavatten och var redan salongis innan bar-rundan. Bakfulla och elendiga landade vi i ett regnigt Osaka.

Stjärnorna markerar där vi har varit

bl_ingasundell

Inga: Reströttheten slog till hårt – så blev vi av med den

Då hade vi vinkat av vår familji på flygbussen utanför Naritaflygplatsen i Japan. Frusna och förkylda landade vi på Okinawa. Med hela Bali och Japans topp-sevärdigheter under bältet, firade vi två månader på resande fot. Det skulle ta ett år att smälta alla intryck.

Sanur, Bali

Höjdpunkterna var redan fler än tio, mer än en i veckan, att skriva en årskrönika skulle bli svårt.

Vårt bankomatkort, båda våra bankomatkort, fungerade inte i Japan, vi trodde att det berodde på Japan. Vi hade fel, våra kort hade skimmats på Gili Trawangan, Bali och stoppats av vår bank. Som tur var hade vi ett back up kreditkort.

Fantastiskt luftigt boende i Ubud, Bali

Att resa så som vi gjorde, 22 flyttar på två månader, är ett jobb i sig och ger inte direkt oceaner av tid till att förkovra sig i foto, läsa böcker, träna, detoxa ta meditationskurser. Tiden gick till att researcha nya resmål, boka transport och övernattning. Sen är det naturliga behov som mat, sömn och hygien som ska tillgodoses. Vi hade hållit ett alltför högt tempo kände vi efter två månader. Ett annan lyxproblem är att livet nu faktiskt var en fest, populära guesthouses inbjöd till fest och socialt umgänge. Det var viktigt att ha ett system för vilka dagar som var vita.

Naha, Japan

Det blev väldigt kännbart när vi tog farväl av vår familj. Vi ville inte äta mer restaurangmat, vi hade ingen plats att hemmagymma på och så luktade det mögel/sopor och mat överallt, till skillnad från Bali där bostäderna byggdes mycket luftigare. Det skapar en travel-burnout (reströtthet), något som jag inte visste fans. Så jag googlade och vi hade tydligen råkat ut för just det. Vi var reströtta.

För den som undrar, så blir man av med travel burn-out såhär:

  1. Sov åtta timmar
  2. Drick massor med vatten
  3. Ersätt kolhydrater med proteiner
  4. …eller övergå till frukt och grönt helt
  5. Tvätta ansiktet (iskallt) både morgon och kväll
  6. Planera
  7. Ha ingentingdagar
  8. Res sakta (slow travel)
En riktig minilägenhet i Naha, Japan

Efter två månader på resande fot var vi mer än redo för långsamt resande. Det fick dessvärre vänta till Vietnam, det var där alla bitarna föll på plats för oss. Vi hade lite drygt fyra veckor kvar i Japan och jag har alltid varit nyfiken på andra japanska öar än huvudön Honshu. Jag är väldigt glad att vi tog oss till Okinawa, eftersom jag fick se en helt annan sida av Japan.

Vår sista korttidsbostad i Japan, fyra timmar senare flög vi till Vietnam där vi skulle bosätta oss i hela nio månader.

bl_ingasundell

Det bästa av Japan på tio dagar

Att bjuda min mamma på en drömresa har stått länge på min bucket list. I år fyllde både min och Richards mor 60 år och vi överraskade dem med en varsin biljett till Japan. Tyvärr är vi inte tillräckligt välbärgade att kunna bjuda även på vistelsen, men vi hade bestämt oss att tillbringa oförglömliga tio dagar och göra det bästa utav de pengar och den tid vi har här och nu.

Eftersom jag har bott i Japan i tre år och kandiderat i språket, så låg planeringen på mig. Jag har inget emot att ni kopierar denna plan, för den visade sig vara väldigt bra, det tyckte hela gänget. Uppdelningen är som följer:

  • Tre nätter i Kyoto
  • Tre nätter i Tokyo
  • Tre nätter i Hakone
  • Sista natten i Tokyo

Den första april landade alla tre paren (våra mammor och deras respektive) på Kansai flygplats, med EN timmes mellanrum, från tre olika destinationer, det kallar jag bra planering!

Vi själva kom från Denpasar, Bali. Vi checkade in på Kyoto Travelers Inn som inte bara ligger bra och vackert och har bra pris, det finns även ett traditionellt badhus i källaren.

Första dagen – Kyoto

Vi gav oss ut på stan i Stockholmskyliga Kyoto. Satan vilken temperaturchock, med en elvadagars förkylning som resultat. Men vila kan man göra i graven.

Vårt glada och nyfikna gäng intog kyliga Kyoto i skymningen. Vi gick utmed Kamogawa floden och spejade efter knoppande körsbärsträd. Det nya inslaget var kinesiska turister, nu ska man inte vara elak, men damerna klättrade faktiskt på träden och bröt ned kvistar för en bra selfie. Det var ganska svårt att få ta en schysst bild på bara oss. Promenaden avrundades vid Yasaka Jinja, en av mina favorittempel. Det var tjo och hej, grillspett och öl såldes överallt, sakura-festivalen var igång. Nedkylda av promenaden hoppade hela vår klan i plurret på hotellet.

En av de första foton tagna i Japan, våra mammor med deras män korsar Higashioji dori
Vackert upplyst nattsakura. Foto: Tommy Sundell
Korridorfest i matchande bomullsyukator. Foto: Kenneth Sundell

Andra dagen – Kyoto

Efter en traditionell japansk frukost bar det av tillbaka till stan för att se geisha-lärlingarnas Miyako odori (huvudstadens dans, huvudstaden är i detta fall Kyoto) med te-ceremoni utfört av maikos, det vill säga unga blivande geishor.

Det var väldigt högtidligt, färgsprakande och vackert. Jag fick ett tår i ögat av tanken på att kärleken blomstrar en kort tid, liksom körsbärsträdet, för att på vintern ändra skepnad helt, de rosa glada blommorna dör och glöms bort, det var innehållet i någon sång. Jag gjorde missen att inte hyra hörlurarna med engelsk översättning som finns på plats. Min japanska är mycket svagare nuförtiden och jag gick miste om mycket vackert poesi, gör inte samma misstag som mig. Miyako odori dansas bara under våren, en månad och är en av de få tillfällen man som turist kan åtnjuta maikoflickornas dans och geishornas sång och musik. Biljetterna kostar ett par hundralappar och kan köpas online på engelska, man får googla det, Gion corner finns det en sida som heter.

Traditionell japansk frukost. Foto: Britt-Marie Sundell
En äkta maiko, något skärrad, vi var många med kameror som fotade
Kiyomizu templet, märk hur tidig våren är, vi tajmade början på körsbärsblommningen klockrent!
Efter föreställningen promenerade vi till Kiyomizu templet, det fanns gott om folk. Middag intogs på en krabb-restaurang och såklart bad i hotellets badhus.

Tredje dagen – Kyoto

Det blev det en heldagsutflykt till Fushiminari med de orangea tori-portarna, som syns ofta på foton från Japan. Nära toppen finns en stuga med ett par enkla maträtter och öl, som serveras av urgamla tanter. Man sitter på tatamimattor, rekommenderas varmt.

Fjärde dagen – Kyoto, Nara, Tokyo

Vi blev upplockade av min faster, som är bosatt i Kyoto sedan 40 år och hennes respektive. Tillsammans besökte vi Naratemplet, det med rådjuren. Efteråt lagade faster takoyaki vid bordet och följde oss till vår Tokyo Shinkansen, det vill säga snabbtåget.

Takeshi och faster från Kyoto hämtade oss
Finns det hjärterum…på väg till Nara


Min mor och hennes man låter sig svepas i rökelse, som sägs bringa hälsa
Såhär fina och redo för Tokyo var våra mammor på Shinkansen

Jag och Richard checkade in på en prisvärda Siena hotell i Shinjukus kabuki-cho för 700kr natten. Siena hotel rekommenderas varmt. För att inte tala om mammornas superhotell, det nybyggda Gracery med Godzillahuvudet. Efter en lång dag blev första natten i Tokyo lugn.

Femte dagen – Tokyo

Efter lite sovmorgon gick vi till min favoritrestaurangkedja Watami, åt smårätter och drack ”megasajzu highball” som är whiskey med is och bubbelvatten, ingen kaloribomb alltså. Partyt fortsatte till en karaokebox i tre timmar, och eftersom vi var på partyhumör så avslutades kvällen i Golden gai. Den gyllene staden med hundra minibarer, på en all you can drink bar med starka gintonics.

Godzillahotellet Gracery. Foto: Britt-Marie Sundell
Foto: Britt-Marie Sundell

Vårt gäng sitter bänkade i väntan på förfriskningar och show
”Watami” står det på skylten
I karaoken var det inte en tyst sekund
Far och son, Kabukicho
Porten till Golden-Gai, Shinjuku

Sjätte dagen – Tokyo

Baksmälla och första klarblå himmel sedan vi landade i Japan. Det blev en Tokyoshow på Robot Café och middag på Watami, som vid det här läget blev en favoritrestaurang kedja.

Sjunde dagen – Hakone

Då har vi festat i Shinjukus Kabuki cho samt Golden Gai, det var dags för mer bad. Vi tog Odakyu-linjens Romance car till Hakone. Biljetten kostade 6000 yen per person (cirka 430 kronor) och inkluderade förutom Tokyo-Hakoneresan, en tvådagars pass till piratskepp, linbana samt rabatt på 50 anläggningar. Anläggningen var väldigt enkel, som ett vandrarhem och måltiden bestod av hämtmat från family mart, men hotellets varma bad fick värma upp våra kroppar.

För att vara helt ärlig gjorde inte jag min läxa ordentligt. Hade det varit idag hade vi nog inte åkt dit vi åkte, utan till det mer levande onsen samhälle. Vi blev lite isolerade uppe på berget, vi hade ingen bil, kännedom om området och bussarna slutade gå tidigt. Det kom kyliga regnstormar som bidrog till att vi inte gav oss ut. Men å andra sidan var vi sex ganska utfestade personer som njöt av varandras sällskap, så det ordnade sig till det bästa ändå.

Det var skönt att lämna Tokyo med alla neonljus ett tag

Åttonde dagen – Hakone

Vi fick tur med vädret och passade på att vandra runt i Hakone. En vulkan hade varit aktiv, så linbanan var till största delen var avstängd, men liten sträcka åkte vi med. Vi åkte Piratskeppet på Ashi-sjön och tog buss till en ort som heter Gōra. Dock finns det ont om restauranger i Hakone, de flesta har hårda stolar och serverar pasta eller bovetenudlar (soba). Mysiga wa-shiki (traditionell japansk sittning) issakayor (krogar) lyser med sin frånvaro, efter klockan sex är allt dött. Vi åt en family mart middag igen, denna gång från utplockade hyllor och däckade innan klockan nio på kvällen. Allt promenerande tog ut sin rätt.

Fina mamma.

Nionde dagen – Hakone

Det blev bad i rödvin, te, saké ch allt möjligt på Yunesuns spa-anläggning. Efteråt beskådade vår lilla grupp världens minsta vårfestival, tio lokala, något förfriskade ungdomar bar på en staty utmed vägen för att fira in våren. Drinkar intogs på världens mysigaste pub: Woodys. Efteråt blev vi serverade stekta ostron av världens äldsta par. Man kan säga att det var lite som i en film.



Tionde dagen – Tokyo

Romance-car tillbaka till Shinjuku och sista natten på lyxiga Washington Hotel Sjunjuku som mammorna bjuder oss på och vi är sjukt tacksamma. Middag intas på Zauo, en temarestaurang, där man får sashimi på egenfångad fisk. Alla ville prata och umgås sista natten, tills vi inte klarade att hålla ögonen öppna.

Ni vet alla känslor på samma gång: jättelyckliga, supertrötta och jätteledsna för att vi alla inte skulle ses på ett tag.
Sista morgonen åkte vi ”Airport limousine buss” från hotellet och tog farväl på bussen, jag och Richard skulle söderut till värmen.

Allt som allt var det inga missöden och från reaktionerna att döma, en av de bättre resorna. Ska du besöka Japan, så tycker jag att denna tidsram är ypperlig. Jag och Richard stannade i sex veckor, vilket visade sig vara för länge.

Missa ingenting från Inga och Richards resande liv – gilla Ett annat liv på Facebook:
https://www.facebook.com/plugins/page.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fettannatliv%2F&tabs=timeline&width=340&height=150&small_header=true&adapt_container_width=true&hide_cover=false&show_facepile=true&appId

bl_ingasundell

Läs detta innan du beställer mat på Bali

Först trodde vi att det inte fanns något annat på Bali än olika varianter på Nasi Goreng (nasi = ris, goreng = stekt) eftersom det står något med nasi respektive goreng i alla menyer.

Den bästa maten finns ofta där det inte står något på engelska. Det finns så klart turistrestauranger med helt okej mat, men vem vill äta helt okej mat när det finns lokala smarrigheter, där skolbarn och arbetare trängs? Jag vill härmed slå ett slag för det balinesiska köket i det här inlägget. Jag och Richard har riktiga strulmagar, Richard har resemage och jag är glutenöverkänslig, men inte en endaste gång blev vi sjuka. De restauranger vi åt på ville inte ens vår chaufför (som vi hyrde till utflykten) köra oss till.

Frukost gado-gado, tomatjuice och kaffe (det rosa i skålen är dressing)

Här är gloslistan som har öppnat det balinesiska köket för oss, spara eller memorera den så klarar du dig på Bali:

  • Ayam: Kyckling
  • Ikan: Fisk
  • Babii: Gris
  • Sayuran: Grönsaker
  • Udang: Räka
  • Cumi: Bläckfisk
  • Babek: Anka
  • Mie: Vetenudlar
  • Garam: Salt
  • Kolak: Efterrättssoppa som jag fick smaka hos min indonesiska kompis när vi gick på gymnasiet, som jag måste ha igen. Det är en vaniljsmakande kokkosnötssoppa med banan. Dessvärre verkar det vara en Jakarta rätt.
  • Nasi Campur: Ris (röd eller gul) och olika grönsaks-skaldjurs eller kött-tapas till
  • Sayur hijua: Är vattenspenat med chilisås
  • Gado gado: En vegetarisk rätt med jordnötssås (se bild längre ner)
  • Cap cay: Knaprigt sateade grönsaker i lätt buljong
  • Babii gulung: Spädgris och svål serverad med ris och smakrik soppa

Min favoriträtt är bakso, balinesisk phô, risnudelsoppa med kinesiska köttbollar.
Richards däremot är babii guling, förut enbart serverad vid högtider, spädgris, ris, svål och soppa.

I vagnarna finns hälsosoppan själv, det ska kosta motsvarande 20 kronor ha pengarna redo, fråga priset och betala innan du får soppa, ett tips från en som är lättlurad
Det brukar vara risnudlar i, köttbullarna kan innehålla lite gluten och så den starka såsen, mums! Bakso heter rätten.
Cap Cay.
Babii guling.
Ett av frukterna är nashi (päron) resten vet kanske du? Gott var det i alla fall!

Gado-gado.

bl_ingasundell